Liv och död på min gata i Sarajevo

Under två år skildrade Barbara Demick de prövningar en av gatorna i Sarajevo utsattes för under den serbiska belägringen. I hennes bok Besieged: Life Under Fire on a Sarajevo Street, följer hon upp händelserna med människor hon lärde känna.

1991, året då Sovjetunionen föll samman svepte samtidigt nationalistiska vindar över Östeuropa. Denna nationalism fick sitt starkaste uttryck i Jugoslavien, en nation som lappats samman 1943 av sex republiker. Slovenien, den mest välmående och västorienterade frigjorde sig från Jugoslavien efter ett endast 10 dagar långt krig. Kroatiens krig kom att bli längre och dödligare. Den nationella jugoslaviska armén, dominerad av serber, tänkte inte ge sig lika lätt och släppa taget om den bumerangformade republiken som inkluderade den större delen av den adriatiska kusten.

Grymheterna nådde sin kulmen följande år då Bosnien förklarade sig självständigt från det land som stod i brand runt omkring. Bosnien var det mest etniskt blandade av alla delrepublikerna och dess ledare föreslog att det i princip skulle existera som en miniversion av Jugoslavien, bestående av serber, kroater och muslimer sida vid sida. Nationalisterna i den serbiska befolkningen ville dock tillhöra Serbien och formade en utbrytarrepublik, Republika Srpska. Med stöd av den serbiska presidenten Slobodan Miloševic, la de beslag på den större delen av vapenlagret från den nu upplösta Jugoslaviska armén och iscensatte en kampanj att utplåna den muslimska närvaron i det land de ansåg vara deras. Koncentrationsläger och massgravar blev åter en del av den europeiska verkligheten sedan det andra världskriget. Den vackra staden Sarajevo, med dess moskéer, synagogor, ortodoxa och katolska kyrkor, belägrades under tre och ett halvt år från april 1992. Dess mat- och elförsörjning skars av och de civila befolkningen obarmhärtigt bombade.

En hel generation av krigskorrespondenter upplevde sin första skärseld under rapporteringen av kriget i Bosnien. Det var så svårt att ta sig in och ut ur Sarajevo att en stor journalistkår flyttade in i Holiday Inn och blev en del av historien. Jag upplevde belägringen med sarajevoborna. Sant, vi hade elektricitet, viss tillgång till mat och ibland även rinnande vatten och många av oss körde runt i bepansrade fordon, men vi var lika sårbara som alla andra för ständig granateld.

Barbara-Demick-at-work-in-008Från utsidan verkade konflikten väldigt komplicerad – forntida motsättningar på balkan, geopolitiska skiljelinjer – men när man var där, så var det väldigt enkelt. Civila stänges in i staden, människor med vapen sköt på dom – och oss. Sarajevoborna var imponerande. Långt in i kriget, när idealismen borde vara som bortblåst, ansåg fortfarande de flesta sarajevoborna att de kunde bibehålla en multikulturell plats i deras stad.

När jag anläde i januari 1994 hade en “empatitrötthet”, som de kallade det i humanitära hjälporganisationer, lagt sig över Bosnien. Läser världen runt var avtrubbade gentemot lidandet av ett folk vars namn de inte kunde uttala på en plats de aldrig varit. För att komma närmare krigets verklighet föreslog min redaktör att jag skulle välja en gata i Sarajevo och porträttera folket som bodde där, beskriva deras liv.

Jag visste direkt vilken gata jag ville skildra första gången jag såg den. Trots illa tilltygad av kriget var det fortfarande en vacker gata, stigande uppför i en perfekt vertikal vinkel från genomfartsleden, med tre vita minareter pekandes mot skyn över de röda hustaken. Jag spenderade större delen av mina två år på Logavinas gata, knackade på dörr, drack kaffe hos människor som knappt hade råd med det, lyssnade på deras tragedier. Deras historier formade grunden för en serie artiklar som senare vävdes samman till en bok. Tidigt 1995, då vapenvilan gjorde staden lite säkrare, flyttade jag ut ur Holiday Inn till en lägenhet strax runt hörnet från Logavina. Senare kom jag att hyra ett rum i det hus där jag träffade det första paret, Jela och Zijo Džino.

Kriget slutade 1995. Efter över 100,000 döda och en massaker där 8,000 obeväpnade muslimska män mördades i staden Srebrenica, ingrep till slut Nato i augusti med flygattacker mot serberna. I dag är alla sex republiker självständiga nationer – Serbien, Kroatien, Makedonien, Montenegro och Slovenien, så väl som Bosnien, även om Bosnien är uppdelat i separata republiker för serber, kroater och muslimer. Kosovo, som till stör del är albanskt, bröt sig ur 2008, men Serbien har ännu inte erkänt dess självständighet. Regionen är mer eller mindre i fred, bortsett från tillfälliga konfrontationer i Kosovo där internationella fredsstyrkor fortfarande finns närvarande.

Sedan 90-talet har jag varit tillbaka i Sarajevo två gånger, en gång 2007 och mer nyligen 2011. Varje gång slogs jag av hur likt det både såg ut och kändes. Staden är tidlös, nästan oföränderlig. Längst stengränderna vid Bašcaršija, sträcker sig juvelerarbutikerna fortfarande med samma namn: Kasumagic, Cengic.Till och med musiken är densamma, 80-tals technopop.

Så lite har förändrats på Logavinas gata att jag nästan kunde navigera med mina ögon slutna. I början av gatan finns Caffe Elvis. Ovanför en rörig hop med elektriska ledningar. Framför moskén vid den första hörnan hänger samma gäng av strövhundar, eller kanske dess ättlingar, stirrandes på mig genom halvslutna ögon.

Jela-and-Zijo-Dzino-in-19-008Utanför mataffären ser det inte heller mycket annorlunda ut från dagarna då jag distribuerade humanitär hjälp här. Under en bil parkerad på asfalten kan jag se var vägen blivit urholkad av granateld med cirkelformat splitterstänk som sträcker sig ut från nedslagsplatsen. En medborgargrupp som uppstod i mitten av 90-talet började med att hälla röd harts över dessa med intention att få göra dom till minnesmärken – de kallade dom “Sarajevos rosor”.

Jela och Zijo Džino är de som jag kom att stå närmast i kontakt med. Zijo är muslim från en gammal Sarajevofamilj som har bott i samma hus i över två århundraden. Jela är katolik från Šibenik på den kroatiska kusten. De träffades 1956 då Zijo var på semester. Jela arbetade som servitris. Han tyckte hon såg ut som en skådespelerska. Hon tyckte han var för mager och serverade honom extra stora portioner. När de gifte sig var det ingen i respektive familj som motsatte sig giftemålet på grund av religiösa anledningar.

Deras hus är långt ifrån det finaste på gatan, men är målat i ett självsäkert fin-de-siècle-rosa. Trots deras äldre år har de lyckats hålla trädgården i skick även genom krigsåren. Lökar, tomater och bönor är planterade i prydliga rader, även om blommorna är vildvuxna, ett överflöd av hortensior och gula rododendroner.

Under kriget spenderade Jela och Zijo större delen av sin tid i det lilla köket på nedervåningen eftersom det var säkrare där. Nu är det mer av en bekvämlighet eftersom Jela slipper ta sig upp för trapporna. Hon har smärtor där hennes vänstra ben skadades av granatsplitter och hon är bredare vid höften än hon var förr. Zijo är rörlig, men trots att han håller sin vikt nere och inte röker har han drabbas av en hjärtinfarkt och hans hälsa är inte lika god som hans frus.

Trots att jag glömt det mesta av den lilla serbo-kroatiskan jag kunde så är det lätt att förstå dom eftersom uttrycken är desamma som innan kriget. “Nema ništa” – “det finns inget”. Jela tar ett bloss från hennes cigarett, nu ett lite finare märke vid namn Aura istället för hennes gamla Drinas. “Ekonomin kollapsade under kriget och fortsätter att gå ner.”

Paret lever på en blygsam pension från den statliga fabrik där de arbetade innan de drog sig tillbaka. Jelas textilfabrik och Zijos köksförrådsföretag stängde både ner efter kriget. I den utsträckning nya företag har tillkommit så har de varit små – kaféer och butiker. Den tidlösa kvalitén med Sarajevo som jag finner så själviskt tilldragande påpekar Jela, är kännetecknet av en misslyckad ekonomi.

A-Sarajevo-rose-marking-s-008Bara tack vare pengar deras dotter Alma skickat till dom, en psykolog som bor i Sydafrika, har de lyckats täcka hålet där en granat slog ned i köket. Många av grannarnas hus bär fortfarande synliga spår av kriget pga brist på pengar för reparation.

Statistiken ger stöd för Jelas ord. Lönerna i Bosnien är bland de lägsta i Europa, mellan €300 till €400 per månad och arbetslösheten är näst intill den högsta på 46%. Världsbanken rankade Bosnien på plats 110 av 187 länder 2010 i sin “Ease of Doing Business”-index. En anledning till allt detta är det politiska system som formades efter Daytonavtalet. I syfte att kunna hålla ihop den bosnien-kroatiska federationen och 10 separata kantoner, samt en separat regering för den lilla staden Brcko som ingen kunde komma överens om, upprättades 14 separata regeringar. “Det är det mest komplicerade politiska system jag någonsin sett” sa en amerikansk tjänsteman till mig. “Du behöver omkring 50 dokument för att kunna öppna någon typ av företag”.

Följande vecka får jag äntligen träffa Alma som är på besök med sin man och två döttrar. Om något så verkar Alma mer traumatiserad av kriget än hennes ärrade föräldrar. Detta är något jag ser hos många människor jag träffar. För alla de som återkommer varje år eller så, verkar allt påminna dom om allt de missat pga kriget och erfarenheten känns färsk i minnet och mer levande. Alma lämnade Sarajevo på lördagen den 4 april 1992. Två veckor senare befann hon sig i Belgrad tittandes på serbisk TV där hon följde rapporteringen från staden. “Det var ett hus med ett hål och jag tänkte: ‘åh herregud, det är mina föräldrars hus’. Jag ringde min svärmor och hon sa, ‘nej, jag är säker på att du har fel.’ Sen såg jag klipp från sjukhuset. Där låg min far, naken med lakan över sina genitalier.

Vi har kommit långt i samtalet utan att beröra etnicitet, som hänger som en ful stank över Sarajevo. Man märker det kanske inte genast och när du väl befunnit dig i Sarajevo ett tag kanske du glömmer det för en stud, men frågan om vem som är serb, kroat eller muslim kryper i bakgrunden. Folk undviker att tala om etnicitet. De försöker styra bort samtalet eller så talar de med en plågsam politisk korrekthet. Man säger inte bosnienmuslim längre: man säger Bosniak (ett besvärligt ord vi journalister gjorde oss löjliga över under kriget). Man säger “Bosnier av serbisk härkomst” gällande en serb som fortfarande lever i Sarajevo, eller “serbisk angripare” gällande någon som stred för den andra sidan.

Alma är en direkt person och hon hoppar rakt in i ämnet. Siniša (Almas man) är serb även om hans mor är katolik. Även om han inte var en av de serber som gick över till den andra sidan så stannade han inte för att hjälpa heller. Sex veckor efter att Alma lämnade staden lyckades han smita ut med en konvoj. “Han gjorde aldrig något dåligt. Hans namn är rent. Alla gillar honom”, säger Alma. “Vi har vänner som lämnade och gick över till den serbiska sidan av Sarajevo. Så länge de inte gjorde någon skada så är det ok”.

Men den etniska frågan avfärdas inte så enkelt. Alla vet vem som är vem. Både Alma och Siniša oroar sig över de Wahhabanistiska influenserna, en sunnifundamentalistisk doktrin från Saudiarabien. “Nu för tiden är alla så upptagna med religion. De förväntas investera i industrin, istället bygger man moskéer”, säger han.

Etniska spänningar är särskilt tydliga vid arbetsplatserna där jobb ofta tillsätts efter nationalitet. Systemet härstammar från de kommunistiska tiderna och återinfördes efter kriget i ett misslyckat försök att uppnå etnisk balans. I Daytonavtalet stipuleras att muslimer, serber och kroater ska dela på den politiska makten. Detta har senare kommit att expandera och inkludera militär, polis och andra civila servicetjänster. Avdelningarna måste fyllas med x antal muslimer, y antal kroater och z antal serber. Känt som “nationalnyckeln” – ett system som är dysfunktionellt och diskriminerande, förlöjligat och mål för juridiska utmaningar.

1990, före Jugoslaviens sammanbrott var 13% av alla gifta par etniskt blandade och i Sarajevo låg siffran på 30%.

I dag är Sarajevo en delad stad.