Lista över försvarsbeslut under efterkrigstiden

Här diskuteras allt som berör den svenska försvarsmakten, värnplikt och utlandstjänst.
Skriv svar
Användarvisningsbild
York
Adjutant
Inlägg: 5282
Blev medlem: 25 aug 2004 02:10
Från: Värmland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Lista över försvarsbeslut under efterkrigstiden

Inlägg av York » 16 maj 2007 04:40

Jag undrar om denna lista anger alla svenska försvarsbeslut efter andra världskriget till idag?
Årtalen är när själva besluten kom.


FB 1948

FB 1958

FB 1961

FB 1968

FB 1972

FB 1977

FB 1982

FB 1987

FB 1992

FB 1996

FB 2000

FB 2004
För att undvika förvirring: jag bor och verkar i Storbritannien.

Användarvisningsbild
Setä
Pensionerad
Pensionerad
Inlägg: 6619
Blev medlem: 19 maj 2006 21:39
Från: Finland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Ort: Finland
Kontakt:

Inlägg av Setä » 16 maj 2007 13:39

Någon som kan ge en kort sammanfattning på vad dessa innehåller?
Käyttääkö eversti viinaa kastikkeena?

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Perspektiv på försvarsbeslut - del 1

Inlägg av Skribenten » 17 maj 2007 17:51

York skrev:Jag undrar om denna lista anger alla svenska försvarsbeslut efter andra världskriget till idag? Årtalen är när själva besluten kom.


FB 1948

FB 1958

FB 1961

FB 1968

FB 1972

FB 1977

FB 1982

FB 1987

FB 1992

FB 1996

FB 2000

FB 2004
York har rätt om alla i listan förekomande försvarsbeslut utom FB 1961 som kom år 1963. I det följande har jag en genomgång av FB 1948-2004 (utom FB 1992).

3. Perspektiv på försvarsbeslut - del 1

3.1 Försvarsbeslut – ingress och facit
Kap 3 del 1 har ett politiskt- militära perspektivet på försvarsbesluten (FB) åren 1948 – 1992 (FB 1992 omtalas ej i denna översikt). Kap 3 del 2 har det politiskt- militära perspektivet på försvarsbesluten på FB; 1996, 2000 och 2004. Ekonomin behandlas genomgående mycket översiktligt. FB år 1901 – 1942 talas ej om i detta sammanhang.

Ett kommande inlägg visar den formella ordningen hur ett försvarsbeslut (FB) kommer till. Ett försvarsbeslut är i högsta grad ett politiskt dokument som regeringen förelägger riksdagen för beslut.

Under decennier efter andra världskriget hade försvarsfrågan lyfts ”ovanför” partipolitiken ty det fanns en föreställning att enigheten av någon anledning skapade respekt för det alliansfria Sverige. Kommunisterna fick ej vara med i beslutsprocessen om försvarsfrågor. Men med FB 1977 kom brytningen mellan de borgerliga och socialdemokraterna. Det var i samband med det femåriga beslutet i maj 1977 som brytningen var ett faktum.

Vi går till hösten 1990 då motsättningarna mellan socialdemokrater och borgerliga blev så starka och djupa att den sittande försvarskommittén, med Carl Johan Åberg som ordförande, upplöstes utan att kunna lämna något slutbetänkande inför 1991 års förväntade försvarsbeslut. Frågan om försvarsbeslut fick vänta till året därpå med FB 1992. Vid senaste FB 2000 och 2004 har försvarsfientliga miljöpartiet (mp) och västerpartiet (v) fått stort inflytande försvarsbesluten genom sin vågmästarroll. I en motion till riksdagen (betn 2000/01:Fö206) lämnade Ångström (mp) ett förslag till riksdagsbeslut som han kallade ”Avveckling av militären” där Ångström begär att riksdagen hemställer att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag för halvering av det militära försvaret.

Man kan med fog påstå att regeringen (s) dokument ”Försvarsbeslut” utgör ett ”vackert-väder-dokument” genomsyrat av politisk retorik och allansfrihetens välsignelser. ”Försvarsmakten ska kunna lösa de uppgifter som krävs i det nuvarande omvärldsläget” kan vi läsa. Men om anslagen ej möter upp mot förelagda uppgifter, det får vi inte läsa. Vi kan läsa att regeringen ”skapar nya arbetstillfällen” i de kommuner som drabbas hårdast av förbandsnedläggningar. Men vi får inte läsa om det antal personer som säger upp sig vid myndigheter som ”utlokaliserats”. När F 15 Söderhamn lades ner genom FB 1996 skulle Patentverket i Stockholm flyttas till Söderhamn. Få ville flytta från Stockholm och högarna med patentärenden växte till fleråriga handläggningstider.

Men det som är intressant att läsa är ÖB årliga rapport efter ett försvarsbeslut, exempelvis FB 1972 som talade om katastrofal materielbrist. ÖB bedömde följderna för den operativa planläggningen så allvariga att en omprövning var nödvändig och han bedömde ej det var möjligt att ”slå” en invaderande fiende. Vidare säger ÖB att ”den vapentekniska utvecklingen utomlands motiverar att också de svenska stridsförbanden moderniseras i paritet. Så kommer följande tragikomiska text;

Infanteribrigadernas skyttebataljoner var traktordragna och cykeltolkade. Dock hade förflyttningshastigheten kunnat höjas från 4 km/tim till 12 km/tim i jämförelse med marsch till fots. Ty möjligheterna var begränsade att snabbt omgruppera förbanden från ett militärområde till ett annat beroende just på transportkapacitet på mark eller i luft

Armén hade inte tillräckligt med fordon för att rycka ut mot en invaderande fiende och försöka slå denne om marin och jaktflyg hade misslyckats. Då kom alltså svenska armén farande per cykel! I en rapport ett år efter FB 82 gav ÖB en tydligt försämrad försvarsbild för samtliga försvarsgrenar;

Delar av arméns materiel såsom stridsvagnar och artilleripjäser var hårt sliten. Man antog att om förbanden blev insatta i strid så hade många enheter blivit stående, inte på grund av fiendens vapenkraft utan på grund av materielhaverier och brist på reservdelar

Såväl stridsvagnar (Centurion) som artilleripjäser var sålunda skrotfärdiga och saknade reservdelar! Politikerna visste att arméns materiel var skrotfärdig och att underhåll av fartyg och befästningar blev allt mer eftersatt. Allt detta visste de! Men i försvarsbeslutens retorik framgick inte att hundratusentals svenska ungdomar kanske skulle ha stupat om en invasion av främmande makt hade drabbat landet. Politikerna visste (s) att om försvarsanslagen höjdes eller om Sverige sökt medlemskap i NATO då skulle de ha förlorat makten i nästkommande val. Taburetterna var viktigare för politikerna när de i decennier spelade med Sverige och dess befolkning som insats.

3.2 Försvarsbeslut
Den politiska förmågan att hålla och genomföra fattade försvarsbeslut (under tiden 1901- 1948 med tio års sikt, från 1958 med 4-5 års sikt) har varit mycket varierande. Ofta har regeringen och riksdagen inte tvekat att använda försvarsanslagen som budgetregulator. Det svenska försvarets struktur (arméns malätna kostym) samt slita på äldre materiel så länge som möjligt har försvårat omställningar och anpassningar av försvaret.

Allmänt antogs att nedrustning skulle bli följden efter Andra världskrigets slut. Men båda försvarsbesluten 1948 och 1958 innebar, mot bakgrund av Pragkuppen 1948, Koreakriget 1950-53 och Ungernrevolten 1956, en fortsatt satsning på ett starkt försvar. Visserligen innebar FB 1958 smärre reduceringar som gav som resultat att armén krigsorganisation skulle bestå av brigader och de gamla fältregementena avvecklades. FB 1958 innebar nya satsningar på flygvapnet. Inom marinen inleddes kring 1960 övergången till en lättare flotta, en del tyngre enheter (kryssare) och jagare började avvecklas av ålderskäl.

Med försvarsbeslut 1968 kom vändpunkten mot lägre anslag och som resultat diskrepans mellan ekonomiska medel och förelagda uppgifter. Nu inleddes den väg som allt tätare skulle kantas av neddragningar i såväl övningsverksamhet som organisation. Flygvapnets organisation minskades med ett antal nedlagda flottiljer i början av 1970-talet för att få råd med system Viggen. En parallell utveckling skedde inom marinen då alla jagare och därmed ubåtsjaktsbekämpningen försvann under 1970-talet.

Inom armén behölls det stora antalet förband med motiv taget till landets stora yta och de många riktningar där anfall kunde tänkas komma. Men medel för att modernisera den stora mängden arméförband uteblev och repetitionsövningar inställdes. Flera viktiga materielprojekt lades på is. Den svensk utvecklade stridsvagn ”S” klarade inte förväntningarna. Ersättning av ömt vårdade stridsvagnar ”Centurion” uppsköts så att pansarfrågan kom att lösas först på 1990-talet, fyra sekler efter Centurion infördes i armén. Då förköpte sig dåvarande borgerliga regering med ett tusental stridsvagnar från de kollapsade öststaterna. Vagnar som nu skrotas efter FB 2004.

Försvarsbesluten 1977 och 1982 ledde Försvarsmakten och främst armén, vidare in på den väg som på papperet såg ut som en omfattande krigsorganisation med förband som blev allt omodernare i förhållande till omvärlden och den förmodade fienden. Istället för att politikerna i tid minskade förbanden, inkallade värnpliktiga med på sikt strävan att anpassa Försvarsmakten till beslutade medel allt efter försvarsbesluten, byggdes det upp en situation där den mer akuta bristen på pengar och likaså akuta situationen för att modernisera krigsorganisationen kom att leda till en stor kris. Det kom med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 då en stor del av freds- och krigsorganisationerna i all hast avvecklades. [Ref 3.1]

3.3 Försvarsbeslut 1963
För att om möjligt ensa ett enhälligt underlag för nytt beslut i försvarsfrågan vid 1961 års riksdag tillsattes i april 1960 ås försvarskommitté som efter en ovanligt snabb utredning avlämnade sitt betänkande i december. Man föreslog en förlängning av 1958 års försvarsbeslut för de närmsta två åren. Dock ansågs av vissa skäl att anslaget till försvaret borde reduceras med sammanlagt 85 Milj kronor för dessa år.

Utredningen fokuserade på kostnaderna och framförde att, liksom de militära experterna, erfarenheterna efter 1958 inte oväntat tyder på att en fast ekonomisk ram är en förutsättning för en meningsfylld långtidsplanering. Ramen måste årligen ökas för att ge utrymme för en allt kostsammare teknisk utveckling av materielen.

I jan 1962 presenterade ÖB sitt förslag om försvarets utveckling under 1960-talet. Innebörden kan kort sammanfattas med ”Fred genom styrka”. Det är nödvändigt att försvaret ej enbart står berett att en kort stund ta upp striden. Först när förvaret har allsidighet, stryktålighet, och uthållighet, som gör att en angripare måste se mot ett hårt och långvarigt krig som det i verklig mening blir fredsbevarande. En annan grundtes är att hela landet skall försvaras. Eftersom vårt land är stort och antal människor är få och landet ha ett utsatt läge mellan innebär det att våra resurser måste tas hårt i anspråk för att vi skall upprätthålla ett tillräckligt hållbart försvar.

Med stor sparsamhet räknade ÖB med att ett sådant försvar kostar 3,7 miljarder kronor för budgetåret 1963-1964 och att kostnaderna därefter måste få stiga med 3,5 % årligen, vilket inte är en orimlig kostnad för att leva upp till vår alliansfria politik, frihet och oberoende. Även med dessa kostnader kommer försvaret att ianspråkta en mindre del av BNP, 4,8 %, än i många andra länder. Andelen beräknas efterhand minska eftersom BNP stiger hastigare än 3,5 %. Inom en sådan kostnadsram är det möjligt att kontinuerligt modernisera stridskrafterna och hejda den minskning av antal förband inom armén och marinen som beslöts 1958. Med de stridskrafter som finns att tillgå bedömde ÖB att det är möjligt att lösa den operativa målsättningen som lyder;

Krigsmakten skall möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt territorium. Därvid skall samtidigt en kust- och en gränsinvasion samtidigt kunna avvärjas av större omfattning och i samband med insatta luftlandsättningsföretag

Den föreslagna målsättningen pekade entydigt på försvar mot invasion. Slutsatsen om invasionsförsvarets betydelse innebär att försvaret mot flyg- och fjärranfall (robotar) tillmäts mindre vikt än tidigare. Resurser för försvar mot dessa anfallsformer skall rymmas inom invasionsförsvaret.

Nivåresonemanget innebär att formerna för ett framtida krig måste betraktas på ett strukturellt sätt. Man måste utgå ifrån att en angripare klart och nyktert väger den insats han vill göra mot det resultat, som kan uppnås och de risker angriparen är villig att ta. Olika nivåer går då att urskilja. Helst vill en angripare nå sina må med så små insatser som möjligt exempelvis genom; kallt krig, inre omstörtning, vilket är den lägsta nivån. Den nivån kan höjas genom sabotage och innästling. Lyckas man inte på detta mer oblodiga sätt nå sina syften kanske fienden försöker genom ett kuppanfall överraskande nå sina syftemål och ställa landet inför fullbordat faktum.

Bedöms dessa nivåer som ogenomförbara måste ett omfattande anfall planeras och genomföras. Om detta beräknas ha framgång utan att kärnvapen sätts in innebär det fördelar ur politisk horisont. Angriparen kan också ta steget upp ytterligare och nyttja kärnvapen om han tror det snabbare leder till säkrare framgång. Då har vi kommit till den nivå när fienden ödelägger en stat så den bokstavligen och slutligen blir en grushög.

I FB 1963 resonerade man att landets försvar skulle från grunden byggas på ett sätt som klarar de lägsta nivåerna. Därutöver måste ”stängslet byggas så högt” att en angripare bedömer det nödvändigt att tillgripa en hög krigsnivå så att han tvekar och avstår. ÖB ansåg det rimligt och möjligt att skapa ett sådant försvar som verkar avskräckande även för en angripare som är beredd att göra storanfall med insats av kärnvapen. Men det förutsätter att också Sverige disponerar kärnvapen.

För armén innebar FB 1963 utökning av stridskrafterna i förhållande till FB 1958. Fler pansarförband, särskilda norrlandsförband med stor rörlighet i djup snö. Långskjutande bandgående artilleri, komplettering av luftvärnet med rörliga robotförband. Som ytterligare förstärkningar av beredskapen föreslogs;

(1) Kortare mobiliseringstider främst i fråga om insatsberedskap för viktiga förband, exempelvis i luftförsvar.
(2) Decentralisering av förrådsställd material påskyndas och fullföljs, varvid ammunition ges prioritet.
(3) Omläggning av utbildningssystemet som säkerställer att alla förband är krigsanvändbara omedelbart efter mobilisering.

För marinen innebar FB 1963 början till en ”lättare” flotta, början till avveckling av jagare mot en inriktning till motortorpedbåtar, kustkorvetter m fl fartyg. Det var genom Marinplan 1960 som den lättare flottan kom till.

För flygvapnet innebar FB 1963 att fortsatta materielanskaffningar medförde stora kostnader. Spjutspetsen i flygvapnet är nu J35 Draken som införs till flottiljerna i verkan med luftförsvarssystemet Stril-60. Flygplanet Lansen är på väg att växlas ut. För att öka beredskapen föreslogs successivt att;

(1) Luftbevakningen och stridsledningen effektiviseras.
(2) Ytterligare åtgärder tas till för att förbättra flygvapnets omedelbara insatsberedskap.
(3) Snabbare insatser av spaningsflyg.
(4) Decentralisering och utspridning av flygbaser, omedelbart användbara efter mobilisering.

J35 Draken i kombination med STRIL 60 och den nya basorganisationen bedömdes som Västeuropas dåtida slagkraftigaste jaktförsvarssystem. [Ref 3.4 & 3.5]

Hela 1950-talet och större delen av 1960-talet hade vi en militärhistorisk period som förfogade över ett överraskande starkt försvar och detta under stor politisk samstämmighet. Det ”kalla kriget” verkade skapade ett slags krigstillstånd som från militär sida genererade uppbyggnad av en stark krigsmakt med hög beredskap, krav som godtogs av flertalet ansvariga politiker. Vi hade fjärde starkaste flygvapnet i världen med c:a 1.000 jaktplan. Under 1950- och större delen av 1960-talet kännetecknades samhället i stort av högkonjunkturer, full sysselsättning och stegrat välstånd. Signifikant för den militära verksamheten denna tid var att den sjöd av reformiver och pionjäranda. Mot slutet av 1960-talet klingade högkonjunkturen av i Sverige och som en följd kom anslagen att försvarsanslagen att i kommande försvarsbeslut att holkas ur. [Ref 3.3]

3.4 Försvarsbeslut 1968
Med FB 1968 inleddes nedgången av försvarets kapacitet. Detta medförde även att den s.k. borgfreden sprack med en efterföljande politisk blockbildning om framförallt försvarsekonomin, som fortfarande lever kvar. Genom bl.a. 1965 års försvarsutredning och 1968 års försvarsbeslut kom den svenska försvarsdoktrinen att förändras och kärnvapenhotet tonades ned. Under 1960-talet övergavs också planerna på att utrusta det svenska försvaret med kärnvapen. Som en följd av detta kom även skyddet mot CBRN-stridsmedel att prioriteras ned under 1970-talet.

Den 12:e oktober 1968 presenterade socialdemokraterna i försvarsutredningen ett bud som senare skulle utlösa en långvarig debatt i försvarsfrågan. Budet utreddes, manglades och stöttes och dess konsekvenser redovisades för utredningen i mitten av dec. Socialdemokraterna hade då bundet sig från 1967 års försvarsutgifter och alla försök från oppositionspartierna att få förhandlingar om budet avvisades. Dåvarande högerpartiets ledamöter ville kliva av utredningen men stannade efter överläggningar med sin partiledning. SvD angrep försvarsministern för ändrade riktlinjer, försvarskommittén hade med regerings tysta medgivande ”tagit en annan inriktning”. Den fortsatta debatten kom i stället att gälla de direktiv som förelåg för utredningens genomförande. ÖB bidrog till debatten genom pressen där han uttalade sina bekymmer för nedbantningen år 1967 och ansåg att den nya regeringslinjen, med betoning på ”ytförsvar” skulle leda till en betydande omplanering för Försvarsmakten som helhet.

Under tiden efter 1958-års försvarsbeslut kunde försvarsförmågan, som byggde på materielarvet, i stort sett hållas uppe. Men med FB 68 inleddes successivt en minskning av försvarsförmågan. Högkonjunkturen Sverige levt med sedan andra världskrigets slut, klingade av och Försvarsmaktens medelstilldelning reducerades. Krigsförband som repetitionsutbildats under närmast föregående år var sannolikt kapabla att tämligen snart efter mobilisering kunna lösa sina huvuduppgifter. Den ekonomiska situationen fram till ”nu” hade under 1960-talet medgett att stora manövrar med upp till två fördelningar samtidigt övade. Fördelnings- och andra ledningsstaber hade sålunda god erfarenhet. Samövningsläget inom arméns förband var tillfredsställande. Men problemen fanns på materielsidan.

I synnerhet pansarbrigaderna var otillräckligt rustade. Deras möjligheter var otillräckliga för att kasta tillbaka en angripare vid en kustinvasion mot Skåne. Vidare var risken stor för att de brigader som mobiliserades i Västergötland och Mälardalen inte skulle nå fram till operationsområdet på grund av otillräckligt med fordon. Stridsvagnarna var omoderna likaså pansarskyttefordonen och artilleri bedömdes som otillräckligt.

Jaktpiloternas avgång till civila flygbolag hade reducerat jaktflygets förmåga. Visserligen fanns piloterna kvar i landet och kunde vara krigsplacerade i det flygbolag de arbetade. Luftförsvaret hade vissa brister ifråga om uthållighet och förmåga mot störningar.

Den nya milo-organisationen (1966) förutsatte integrerade milostaber och gemensamma ledningsplatser för militär- och civilbefälhavarna. Den organisationen förutsatte en omfattande utbyggnad av sambandssystemen. Inte förrän efter några år hade krigsplanläggning nått en tillfredsställande nivå. Men vare sig marinen eller flygvapnet hade tillräckligt stort antal kvalificerade officerare för att bemanna de nya regionala staberna. Utbyggnad av skyddade ledningsplatser och nya sambandssystem skulle ta flera decennier att bli klart.

För att Försvarsmakten skulle kunna ”möta, hejda och slå” en angripande fiende krävdes att mobiliseringen i huvudsak kunde ske ostört och att förbanden hunnit utgångsgrupperas och genomföra förberedelser främst fältarbeten och kompletterande utbildning innan angriparen inledde fientligheterna. Om så hade skett då skulle man kunna betecknat försvarsförmågan som ”relativt god”. I FB 1968 kom det famösa uttalandet att; ”Importskyddet skall lösas med andra medel än militära”. [Ref 3.2 & 3.6]

3.5 Försvarsbeslut 1972
“Totalförsvaret skall vara så förberett för kriget att det verkar fredsbevarande. Det ska därför ha sådan styrka, sammansättning och beredskap att ett angrepp på Sverige fordrar så stora resurser och uppoffringar samt tar så lång tid att de fördelar som står att vinna med angreppet inte kan bedömas värda insatserna”. Så högtidligt framställer FB 1972 försvarets målsättning.

Budgetåret 1972/73 uppgick anslagen sammanlagt lite drygt till 8 miljarder kronor för; krigsmakten, civilförsvaret, totalförsvar samt skyddsåtgärder för jordbruksproduktionen. Kommunernas kostnader uppgick till 340 Milj kronor. Minskade arbetsinkomster för de värnpliktiga uppgick till c:a 90 Milj kronor. Totalförsvaret sysselsätter drygt 170.000 helårsanställda vilket är 4,6 % av den totala arbetskraften i landet. C:a 50.000 var anställda i Försvarsmakten. Övriga är direkt eller indirekt sysselsatta i produktion för försvaret och inom försvarsindustri.

Kostnaderna för vapensystem, räknade i fast penningvärde, har under efterkrigstiden mångdubblats. Räknat på fast penningvärde så är flygplanssystemet Viggen ungefär 20 gånger dyrare än J29 ”Tunnan” för femton år sedan. Blir styckekostnaden så hög för ett vapensystem att endast ett fåtal kan anskaffas under det att dess användning i krig kräver ett förhållandevis stort antal, kommer beslut om anskaffning att leda till en allvarlig försämring av det försvar som man avsett att stärka. [Ref 3.7]

Försvarsbesluten 1968 & 1972 gav som resultat för armén att endast hälften av de 20 infanteribrigaderna (IB 66) kunde moderniseras (IB 77) under 10-års period fram till 1982. Vissa återstående brigader slopades medan sex av dem gavs en begränsad modernisering under 1980-talet senare hälft och kallades då IB 66 M. Dessa kunde ej kallas som anfallsbrigader utan hade ”reducerats” till förband med begränsad användbarhet.

Marinen fortsatte övergång till en lätt flotta som innebar att jagare och fregatter utgick. Antalet ubåtar minskades kraftigt och kom 1977 att bli 14 st.

Flygvapnet fick år 1972 de första exemplaren av de 175 beställda attack- och spaningsversionerna av flygplanet J 37 Viggen. Utveckling av jaktversionen beslutades samtidigt. Antal jaktdivisioner hade 1972 minskat till 21 och ytterligare fem fredsflottiljer lades ner. Framtill de första åren på 1980-talet hade följande flottiljer lagts ner; F 2, F 3, F 9, F 11, F 12 samt F14. År 1985 lades också F 1 och F 18 ner. Vid försvarsperiodens slut hade antal jaktdivisioner i krigsorganisationen minskat till 17. På samma gång hade stridsförmågan höjts genom Stil 60-systemets införande.

Ekonomin efter förvarsbeslutet visade sig vara ”nere på marginalen” så att det relativt kort tid innan FB 1972 anskaffade luftvärnssystemet 68 som byggde på den brittiska ”Bloodhound” inte kunde inrymmas i flygvapnets ram. Huvuddelen av Bloodhound-systemet med kvarvarande robotar nedmonterades och såldes tillbaka till Storbritannien.

Den ekonomiska utvecklingen tvingade fram omfattande fredsorganisatoriska förändringar som i sin tur påverkade försvarsförmågan. Förbandsnedläggningar och omlokaliseringar som beslutats för att spara pengar och effektivisera verksamheten krävde betydande personella resurser och även om ropet ”allt för krigsförbanden” kunde deras behov ej alltid klaras av. Besparingsåtgärder skulle dock ej få genomslag förrän flera år senare. Krigsorganisationen behövde därför reduceras i betydande omfattning för att de minskade anslagen för materielanskaffning skulle räcka till modernisering av återstående kvalificerade förband.

Inom operationsledningen bedömde man att de krigsorganisatoriska förändringarna måste medföra en omprövning av krigsplanläggningen. ÖB beordrade att en rikstäckande operativ studie skulle ske för att granska konsekvenserna av försvarsbesluten kallad ”Studie 73”. ÖB anmälde i årsredovisningen för 1972/73 till regeringen att även efter en hårdför prioritering av krigsorganisationen skulle det mot försvarsperiodens senare del bli tvingande med en ”annan operativ inriktning av den som för närvarande gäller”. Mot bakgrund av studien begärde ÖB att regeringen skulle utfärda nya direktiv för det operativa krigsförberedelsearbetet. I förslag till direktiv till regeringen framhöll ÖB att redan vid 1970-talets slut skulle Försvarsmakten;

”komma att möta en angripare som tidigt kan få fast fot på svensk mark och som har förmåga att tränga vidare. Försvarsmakten måste därför kunna nyttjas och skapa möjligheter både att möta och i gynnsamma lägen om möjligt hejda en angripare inom kust- och gränsområden samt att fullfölja invasionsförsvaret över djupet av svenskt territorium”

ÖB motiverade behovet av nya direktiv för det operativa krigsförberedelsearbetet med att;

 luftförsvaret har blivit avsevärt svagare.
 försvarsmakten fått avsevärt minskade möjligheter att orsaka angriparen förluster före och efter landstigning samt gränsövergång.

 det i krigsorganisationen blivit en avsevärt minskad andel förband för avgörande anfallsoperationer.

 sämre möjligheter att genomföra omgrupperingar.

 insats- och mobiliseringsberedskapen hade försämrats.

ÖB bedömde de operativa följderna av försvarsbesluten 1968 och i synnerhet 1972 så allvarliga att en genomgripande omprövning av krigsplanläggningen var nödvändig. Det bedömdes ej längre vara möjligt att ”slå” en invaderande fiende. I stället skulle möjligheter att både möta och i gynnsamma lägen hejda en angripares framträngande över territoriet tas till vara. ÖB yttrande till regeringen visar klart på hur försvarsförmågan reducerats – förutsättningar saknades att vid kust och gräns hejda en invaderande angripare, än minde att slå denne. E inställda repetitionsövningarna försämrade möjligheterna till samträning mellan förband och försvarsgrenar.

Huvudorsakerna till brister i medel för ny materielanskaffning och att repetitionsövningar inställdes var de ökade lönekostnaderna sam att den i FB 1958 beslutade årliga 2,5 % uppräkningen av försvarsanslaget för att kompensera den materieltekniska ökningen slopades i FB 1968. Den vapentekniska utvecklingen utomlands motiverade att också de svenska krigsförbanden moderniserades i paritet. Men brister i medelstilldelningen gjorde det inte möjligt att modernisera samtliga krigsförband. Försvarsmakten kom att bestå av allt färre moderna förband, med modern materiel, och ett växande antal förband som materiellt var i underlägsna jämfört med vad en potentiell angripare kunde vänta sätta in. En stormakt har ej heller råd med att hålla alla förband på elitnivå med de förband som sätts in vid en invasion i första vågen bedöms vara de som är bäst utbildade och utrustade.

Infanteribrigadernas skyttebataljoner var traktordragna och cykeltolkade dock kunde förflyttningshastigheten höjas från 4 km/tim till 12 km/tim i jämförelse med marsch till fots. Ty möjligheterna var begränsade att snabbt omgruppera förbanden från ett militärområde till ett annat beroende just på transportkapacitet på mark eller i luft

Ytattackförbanden saknade ett modernt sjörobotsystem och var därmed underlägsna vid anfall mot ett överskeppningsföretag. För att undvika förluster tvingades marina förbanden till ett kustnära försvar i skydd av skärgårdarna. Under den fas i en kustinvasion, när en angripare är som mest sårbar, kunde enbart ubåtar och attackflyg verka. [Ref 3.2]

3.6 Försvarsbeslut 1977
Med försvarsbeslut 1977 kom den verkliga brytningen mellan de borgerliga och socialdemokraterna. Under 10-tals år hade försvarsfrågan lyfts ”ovanför” partipolitiken. Det fanns en föreställning om att enigheten i sig av någon anledning ”skapade respekt utomlands”. Vid FB 1977 var det inte tal om någon enighet men frågan hölls ändå utanför valrörelsen. Det var i samband med det nya femåriga beslutet i maj 1977 som oenigheten uppstod. Socialdemokraterna sa´ sig med ”stor djup oro” se den borgerliga regeringen föreslå en ”betydande höjning” av försvarskostnaderna utan att det kunde motiveras av säkerhetspolitiska skäl. De borgerliga hade beslutat att avsätta 51.875 Milj konor under åren 1977-1982 men socialdemokraterna ville gå med på 50.500 Milj kronor (1976 års prisläge i feb). Det var sålunda en skillnad på 275 Milj per år som socialdemokraterna såg med oro.

I den socialdemokratiska partimotionen, med Olof Palme som första namn, gick han till attack mot ”den föreslagna utgiftsökningen för det militära försvaret som i reella termer måste vara den högsta anslagsökningen den borgerliga regeringen lägger fram”. Men faktum var att socialdemokraternas förslag också innebar en höjning men med 150 milj. Den kända Maj-Britt Theorin (s) ansåg att försvarskostnaderna skulle vara oförändrade men att försvaret skulle få kompensation för dock endast för de allmänna prisstegringarna.

Socialdemokraternas gick till attack mot de borgerliga för att de hade utelämnat försvarsberedningens resonemang om att motverka underutvecklingen i världen, om en rättvisare ekonomisk ordning och om de multinationella företagens roll, vad nu det hade att göra i en försvarsdebatt. Vidare sade Socialdemokraterna att regeringen inte förklarat sig beredd att delta i en internationell avrustning. Vad helst de borgerliga framfört, så hade det inte varit bra.

De nya anslagen tvang dock militärledningen till nedskärningar. Sedan 1972 har 2.700 tjänster försvunnit i försvaret, de flesta civila och de c:a 46.000 anställda kommer att bli 2.500 färre år 1982. Främst skall arbete i central administration minska och officerare skall i större utsträckning ut på förband och utbilda soldater. Flygflottiljerna; F1 Västerås, F 11 Nyköping och F 12 Kalmar, läggs ner helt liksom pansarregementet i Enköping. Till Enköping flyttar i stället signalregementet i Uppsala.

Ytterligare indragningar föreslås i en utredning i början av 1980-talet som innebär att; pansarutbildningen i Ystad försvinner men behålls på Revingehed. Luftvärnet i Malmö flyttas till Ystad. Trängregementet i Linköping sammanslås med övriga förband på orten. Luftvärnet i Sundsvall läggs ner men det hotade förbandet i Göteborg bevaras. De tre regementena på Gotland slås ihop till ett enda regemente vilket ej innebär några större förändringar. Förslagen innebär att 650 anställda tvingas flytta. Dåvarande försvarsminister Krönmark har redan aviserat indragningar. Men som vanligt var det en politisk fråga kommunala påtryckargrupper som kan förändra resultatet.

Arméförbanden moderniseras med en lätt pansarvärnsrobot. Tung robot för mark och sjö kommer att köpas utomlands. Fregatterna försvinner, i ett krigsläge kommer Försvarsmakten inte att ge skydd åt handeln med andra länder, endast Gotlandstrafiken och kustsjöfarten skall skyddas. De äldre ubåtarna ersätts med nya Näcken och antalet minskar från 17 till 14.

I kustartilleriet försvinner roboten Bloodhond medan roboten Hawk moderniseras. Försvarets Materielverk måste minska sin personal (som vanligt). Frågan om ett nytt lätt attackplan, B3LA, skjuts på framtiden. Regeringen är splittrad och en särskild utredning fick ta hand om frågan. Socialdemokraterna säger nej till ett nytt flygplan. Men det skulle bara dröja ett par år efter FB 77 och nedskärningarna som Sverige kom att hamna i det som kom att kallas ”det kalla krigets ubåtskrig i Östersjön” [Ref 3.8]

Som ett resultat av FB 1972 hade uppdelningen av de 20 infanteribrigaderna inom armén inletts. Vid försvarsperiodens slut hade fyra brigader moderniserats till IB 77. I organisationen fanns 16 st äldre IB 66. Antal norrlandsbrigader var oförändrat fyra.

Inom marinen hade antalet jagare nedgått till sex, torpedbåtarna var tre och antal ubåtar var 14. Ytattacken saknade ett modernt sjörobotsystem. De första moderna 12 cm fasta kustartilleribatterierna hade levererats.

Inom flygvapnet hade antal jaktdivisioner minskat till 17, samtliga hade flygplan J35 Draken. Attackkapaciteten utgjordes av de sista divisionerna A 32 Lansen och de första 3 ½ divisionerna AJ 37 Viggen.

Efter FB 68 & FB 72 genomfördes en omfattande översyn av den operativa planläggningen vilket resulterade i 1978 års ÖB Opverk. Enligt planledningen skulle Försvarsmakten både kunna möta och i gynnsamma lägen kunna hejda en angripare innan denne fick fast fot på svenskt territorium och om detta inte lyckades, fortsätta försvarsoperationen på djupet genom ett ”segt försvar” vilket i folkmun benämndes sega gubbar.

Vid försvarsperiodens slut hade förmågan minskat ytterligare. Visserligen hade elva infanteribrigader moderniserats till IB 77 som innebar att cykeltolkningen försvann och ersattes av terrängbilstransport vilket sparade på soldaterna krafter . Ett växande problem var att i synnerhet stridsvagnarna började bli så slitna att tillgängligheten minskade väsentligt. ÖB sammanfattade i sin redovisning till regeringen efter försvarsperiodens slut att;

 huvuddelen av arméns förband hade en godtagbar tillgänglighet men stridsvagnarna var ett stort problem.

 inom marinen saknade ytattackförbanden sjörobot och att ubåtsvapnet i huvudsak hade god stridseffekt. De moderna fasta kustbatterierna hade hög stridseffekt.

 flygvapnets förband hade i huvudsak god förmåga.

3.7 Försvarsbeslut 1982
Försvarsmakten hade minskat antalet anställda under 1970-talet med c:a 6.000 officerare och civilanställda och det försvarsbeslut som fattades i juni 1982 kommer att leda till fortsatt minskning av de c:a 45.000 anställda. Nerdragningar kommer att gå ut över organisationen vid de förband där värnpliktiga utbildas. ÖB Lennart Ljung blev tvungen att pruta 800 miljoner från fredsförbanden för att klara de 16,6 miljarder årligen som regeringen föreslog riksdagen. Försvarskommittén hade arbetat med beslutet sedan 1978 och den vanliga ”dödspatrullen” for land och rike runt och besökte förband och kommunalmän under stor uppmärksamhet. Den sk mittenregeringen tog hänsyn till protesterna från ett håll, I3 i Örebro räddades tills vidare.

Karlstad hade fått många nya jobb inom försvaret i samband med utflyttning av statliga verk från Stockholm på 1970-talet. Ett större kvarter, Karolinen, byggdes i Karlstad för att hysa anställda. Men med FB 1982 började nedtrappningen när sammanlagt 1.500 jobb i försvarets civilförvaltningar, FMV, FortF, FRI och Pliktverket, i Karlstad lades ner. Kvarteret Karolinen är i dag år 2005 tömt på alla försvarsanställda.

Arméförbanden med K1 indras 1985 men den beridna högvakten behålls i Stockholm och samordnas med polismyndighetens rytteri. Signalregementet S2 i Karlsborg läggs ner men till Karlsborg flyttar K3 från Skövde år 1985.

Pansarutbildning vid P7 flyttas till Revingehed öster om Lund och P2 får fortsättningsvis dela lokaler med T4 i Hässleholm. Ystad kompenseras genom att luftvärnet Lv4 flyttar från Malmö in i P7 gamla lokaler.

Jönköping blev helt utan militära förband sedan artilleriregementet A6 lades ner och artillerihögskolan A9 flyttar till Kristinehamn av regionalpolitiska skäl .

Trängen T1 i Linköping dras in och vapenslagets officershögskola flyttar till Skövde. Sommaren 1982 flyttade de tre regementena på Gotland i Visby; P18, A7 och Lv2 samman i ett stort arméförband.

Marinen fick kännas av neddragningar i Karlskrona och bataljon Sparre läggs ner 1985. Marinens verksamhet i Näsby-Park utanför Stockholm flyttar till Berga örlogsskolor. Nya varvet i Göteborg avvecklas och marinens officershögskola flyttar från Göteborg till Karlskrona.

De sex äldsta Spica båtarna ersätts av nya robotfartyg som beställs av Karlskrona varvet. Tolv yngre Spica båtar får kommande år den svensk utvecklade sjömålsroboten RB 15 i stället för amerikanska Harpoon som marinen ville ha. Än mer satsas på sjöminor och ubåtarna får möjligheter att lägga ut minor. Två minröjningsfartyg beställs också. Nu hade regeringen upptäckt att marinens ubåtsjakt var avvecklad och som resultatet av den grundstötta ubåten hösten 1981 utlovades marinen 200 miljoner extra för bevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade också särskilt att ubåtarna var viktiga men deras antal reducerades till tolv.

Enligt tidigare planer skall ubåtarnas antal minska från 20 i början av 1970-talet till 12 på 1980-talet. Marinen har fått tre moderna ubåtar i Näcken serien. Därtill har medel tillskjutits för utveckling av nästa ubåtsserie än så länge kallad A17. Regeringen föreslog av arbetsmarknadsskäl att alla ubåtar i framtiden skall byggas vid Karlskronavarvet

Flygvapnet har fått flottiljerna i det närmaste halverade sedan Viggen kom. Men det har visat sig att flygvapnet ändå bedriver utbildning vid flottiljer som antas vara nerlagda. Nedläggningar helt och hållet genomförs av F11 i Nyköping, F12 i Kalmar samt F18 i Tullinge. Därmed drogs den sk huvudstadsjakten in. F13 i Norrköping har också en bas på Malmslätt vid Linköping. Den läggs ner i slutet av 1980-talet men det fanns utsikter att arméhelikoptrar kommer dit som ett nytt förband. Transportflygplanet TP84 Herkules koncentreras till F7 Såtenäs.

Förutom det lätta attackplanet SK60 (som på samma gång är skolflygplan) fick flygvapnet 5 och en halv division attack Viggen och tre divisioner spanings Viggen med 18 flygplan i varje division. År 1981 började leveranser av åtta divisioner jakt Viggen. Tidigare jaktplan Draken kommer att behållas med upp till fyra divisioner ända in på 1990-talet. Riksdagen beslöt i juni 1982 (172 röster mot 167) att nytt enhetsflygplan skulle utvecklas, som efterträdare till Viggen, benämnt JAS 39 ett kombinerat jakt-, attack- och spaningsplan.

Försvarsramen brukade ”låsas” för fem år. Tidigare fick försvaret kompensation för inflationen enligt ett komplicerat beräkningssätt. Kompensationssystemet hade den underliga effekten att försvaret fick ”för lite” pengar när det gick bra för samhällsekonomin med höjda reallöner. Men den omvända effekten uppstod när det blev sämre med samhällsekonomin med sjunkande reallöner, då försvaret fick för ”mycket pengar”. Den underligheten rättades till genom försvarsbeslutet 1982 så att försvaret fick kompensation vid rätt tidpunkt. [Ref 3.9].

I en rapport året efter FB 1982 gav ÖB följande, en tydligt försämrad bild inom samtliga försvarsgrenar:

Inom armén har en försämring av krigsförbandens status ägt rum som följd av de bristande ekonomiska tillgångarna. Till följd av lån ur mobiliseringsförråden ha beredskapen nedgått. Dessa lån var nödvändiga eftersom anslagstilldelningen ej möjliggjort anskaffning av särskild materiel för grundutbildningens behov. Det enda sättet att klara behovet var att använda materiel anskaffad för krigsförbandens räkning som förvarades i mobiliseringsförråden. Eftersom materielen som används förslits måste den efter varje grundutbildningsperiod ses över och återbringas till det förråd den kom ifrån. För att materielen skulle förslitas jämnt skedde lån ur olika förråd. Enligt ÖB rapport hade arméns krigsförband endast godtagbar förmåga till fördröjnings- och avvärjningsstrid. Brister förelåg för strid i bebyggelse och i öppen terräng.

Marinen kunde beställa sjörobotsystem (rbs 15) som skulle vara infört först 1 juli 1985. Men för systemet utbildad personal fanns först två år senare. Ubåtssystemet ansågs ha i huvudsak god förmåga för huvuduppgiften. De fasta moderniserade kustartilleribatterierna hade god förmåga. Flygvapnet hade i huvudsak god förmåga för sin huvuduppgift. Brist fanns för jaktrobotar.

ÖB framhävde vidare att andelen förband som var i behov av kompletterande utbildning ökade och allsidigheten hade nedgått. Genom lån ur förråden hade mobiliseringsberedskapen gått ned. Följderna av begränsningar i anslagen till försvaret som gjorts under tidigare försvarsperioden märktes sålunda allt tidligare under perioden 1982-1987. Inom armén hade försvarsförmågan nedgått generellt. Delar av arméns materiel såsom stridsvagnar och artilleripjäser var hårt sliten. Man antog att om förbanden blev insatta i strid så hade många enheter blivit stående, inte på grund av fiendens vapenkraft utan på grund av materielhaverier och brist på reservdelar. Effektivare ammunition för bekämpning av fientligt pansar med riktad sprängverkan, anskaffades inte. Mängden anskaffad ammunition underskred för vissa ammunitionsslag gränserna i hög grad.

Inom armén hade brigaderna utrustats med robot 70 som emellertid enbart kunde användas under dagsljus. Eldrörsluftvärnet vars huvuduppgift var att skydda viktiga broar och tänkbara luftlandsättningsområden, var otillräckligt med tanke på bedömt sovjetiskt flyganfall.

Gångtider för marinens förlängdes i betydande omfattning. Visst fick marinens personal god utbildning men underhåll av fartyg och befästning alltmer eftersatt. Av ekonomiska skäl hade tillgången på reservdelar minskats.

Inom flygvapnet hade sju av åtta beslutade jaktdivisioner med JA 37 blivit operativa. Luftförsvaret hade markant förbättrats av J 37 högre förmåga. Det reducerade antalet jaktdivisioner skulle dock inte räcka till för at luftförsvara hela landet. [Ref 3.2]

3.8 Försvarsbeslut 1987
När försvarsbeslut 1987 fattades i juni 1987 bestod försvarsgrenarna av följande förband;

Armén bestod av åtta fördelningsstaber, tio moderniserade infanteribrigader (IB 77), åtta äldre infanteribrigader (IB 66), fyra sk norrlandsbrigader, fyra pansarbrigader på fastlandet samt brigad Gotland, en mekaniserad brigad, omkring 105 fristående fältbataljoner och c:a 85 lokalförsvarsbataljoner. Dessutom fanns c:a 100.000 man hemvärn.

[b Marinen bestod av [/b] fyra ytattackdivisioner, fyra patrullbåtsdivisioner, sex minfartygsflottiljer, tå ubåtsflottiljer, åtta minröjningsflottiljer, fyra helikopterdivisioner samt inom kustartilleriet c:a 30 fasta och rörliga bataljoner (kustartilleribrigader).

Flygvapnet bestod av Sju jaktflygdivisioner JA 37, fyra jaktflygdivisioner J 35 F, 5 ½ attackflygdivisioner AJ 37, sex flygspaningsdivisioner S 27, fyra lätta attackflygdivisioner SK 60 samt sammanlagt 44 flygbasbataljoner och stridslednings/luftbevakningsbataljoner.

Sammanlagt ingick i den krigsorganiserade Försvarsmakten c:a 850.000 man inklusive hemvärn. De materiella brister som fanns i armén hade till viss del rättats till under början av 1980-talet. Bl a hade Centurionstridsvagnarna renoverats (till strv 104), ytterligare haubits 77 anskaffades som ersättning för äldre skrotade artillerisystem och pansarvärnförmågan genom pansarvärnroboten BILL (rb 56) liksom av helikoptrar med robot TOW (rb 55). Även om materiella läget för armén till viss del förbättrades hade bristen på pengar lett till att materielen blivit alltmer sliten och omodern. ÖB framförde i en skrivelse till regeringen 1988-10-30 att;

flera av arméns förband har för låg kvalitet i förhållande till hotbildens krav. Vissa enheter är otidsenliga och har en organisation och sammansättning som inte är ändamålsenlig. En stor del av arméns krigsorganisation kan inte lösa huvuduppgifter direkt efter mobilisering. Det beror främst på otillräcklig utbildning och att materiel saknas. Många förband kräver flera veckors kompletterande utbildning i kombination med materieltillförsel för att de skall bli användbara. De senaste årens upprepade reduceringar och senareläggningar inom materielområdet har inneburit en allt större kvalitetsskillnad till förmån för omvärldens förband.

ÖB fortsatte i skrivelsen: De otillräckliga ekonomiska resurserna för materielanskaffning har även medfört vissa brister på mängdmateriel och ammunition

Några veckor efter skrivelsen sänts till regeringen överlämnade ÖB perspektivplanen, benämnd ”Försvarsmaktsidé 2000” (FMI 2000). Med all önskvärd tydlighet redovisar ÖB tillstånd och brister inom Försvarsmakten:

I försvarsbesluten 1982 och 1987 avdelades resurser för att förbättra utbildningen i Försvarsmakten. Detta har inte kunnat ske på grund av den ekonomiska utvecklingen. Repetitionsutbildningen har begränsats kraftigt. En stor del av organisationen är för närvarande inte krigsduglig direkt efter mobilisering. Det behövs en nådatid för komplettering. Det finns brister i den materiella beredskapen. Den nuvarande mobiliseringsorganisationen har skapat minskad tillgänglighet hos den förrådsställda materielen. Otillräckliga resurser för materielunderhåll har medfört ökad förslitning. Tillgången på reservdelar är också för liten för vissa system. Det finns brister i Försvarsmaktens uthållighet. Obalansen mellan uppgifter och resurser kvarstår och blir allt större efter hand. Krigsduglighet och beredskap försämras successivt och är nu på i vissa stycken på oacceptabelt låg nivå

Det var en nästan katastrofal bild som ÖB tecknade. Men – i en försvarsmakt finns det som regel vissa förband och funktioner som är bra. Ubåtsskyddsförmågan var i slutet på 1970-talet dålig men hade tvingande upprustats under 1980-talet på grund av intermittenta och främmande ubåtsincidenter. Det intensiva arbetet med att upptäcka och ingripa mot främmande undervattensverksamhet innebar att bra och vältränade besättningar utbildades. Genom tekniska åtgärder höjdes ubåtarnas förmåga väsentligt.

Flygvapenförbanden som vid 1980-talets slut i alla huvudfunktioner uppnått en vid internationell jämförelse imponerande stridsvärde och effektivitet. Genom att ytattackförbanden hade i mitten av 1980-talet den svenskutvecklade robot med lång räckvidd (rbs 15) kunde en robotbåtsdivision bekämpa mål långt bortom horisonten. De moderna ubåtarna tillsammans med attackflyg och ytattackförband kunde bekämpa en kustinvasion under hela överskeppningsfasen. Mineringar, kustartilleri och kustrobotförband ingick också i det som kallades djupförsvaret. Det bedömdes att en kustinvasion mot Sverige måste kunna utsättas för betydande förluster om ej stridskrafterna slagits ut dessförinnan. [Ref 3.2]

3.9 Försvarsbeslut 1992.
[Behandlas ej]

Referenser kap 3 del 1 & 2
Ref 3.1 – Svensk Militärmakt, Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år, Lars Ericsson, Försvarshögskolan, ISBN 91-89683-49-8
Ref 3.2 – Fred och säkerhet, svensk säkerhetspolitik 1969-1989, SOU 2002:108, ISBN 91-38-21838-0
Ref 3.3 - Svensk säkerhetspolitik och krigsplanering 1945-1975, Bengt Wallerfelt, Probus förlag 1999, ISBN 91-87184-60

Ref 3.4 - När Var Hur 1962, Forum 1961
Ref 3.5 - När Var Hur 1963, Forum 1962
Ref 3.6 – När Var Hur 1968, Form 1967
Ref 3.7 – När Var Hur 1973, Forum 1972

Ref 3.8 – När Var Hur 1978, Forum 1977, ISBN 91-27-06609-9
Ref 3.9 - När Var Hur 1983, Forum, 1982 ISBN 91-37-07986-7
Ref 3.10 - När Var Hur 1992, Forum 1991, ISBN 91-37-10048-3
Ref 3.11 – KkrVa # 3/1995
Ref 3.12 - När Var Hur 1997, Forum 1996, ISBN 91-37-109235

Ref 3.13 – Carl Björeman och Helge Gards – KKrVa nr 6 /2001.

Ref 3.14 - Försvarsbeslut 1996 (gällande åren 1997-2000) prop 1995/96:12 och prop 1996/97:4

Ref 3.15 - Försvarsbeslut 1996 etapp 1 - Regeringens Prop 1995/96:12, betänkande 1995/96:UFöU1
Ref 3.16 - Försvarsbeslut 1996 etapp II Prop 1996/97:4
Ref 3.17 - Försvarsbeslut 2000 (gällande åren 2001-2004), Genomgripande förändringar, prop 1999/2000:30 med huvudsakligt innehåll.

Ref 3.18 - Fortsatt förnyelse av totalförsvaret - Prop 2001/02:10 och dess huvudsakliga innehåll
Ref 3.19 - Säkerhetspolitisk kontrollstation 1999 – prop 1998/99:74
Ref 3.20 - Försvarsbeslut 2004 (gällande år 2005-2007) – prop 2004/05:5 och dess huvudsakliga innehåll

3.21 Gunnar Lindqvist & Bo Widfeldt, JAS 39 gripen, Air Historic Research AB Nässjö, ISBN 91-973892-5-0

Versionshanering Kap 3 del 1
Första inlägg 2007-05-17

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Kap 3 Perspektiv på försvarsbeslut – del 2

Inlägg av Skribenten » 17 maj 2007 17:56

3.10 Försvarsbesluten (FB) 1996, 2000 och 2004 – jämte kontrollstation år 1999 med det nya försvaret och genomgripande förändringar
Från och med 1996 års totalförsvarsbeslut talas allt mer om ett vidgat säkerhetsbegrepp som även omfattar icke-militära hot. Våren 1997 beslutade riksdagen om en ökad satsning på beredskapen mot svåra fredstida påfrestningar. Särskilt nämndes bl.a. nedfall av radioaktiva ämnen, allvarlig smitta, kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen. [Ref 3.9]

Med FB 1996 kommer ett antal försvarsbeslut ”i följd” som på ett radikalt sätt skrotar invasionsförsvaret, med ett stort antal förbandsnedläggningar som följd, som skall ersättas med ett insatsförsvar och det som har kommit att kallas för ”Det nätverksbaserade försvaret (NBF).

Jag har inte följt med i alla turer hur och var slutligen luftstridsskolan ”landade” efter debacle FB 2002 då båda luftstridsskolorna F 10 & F 16 lades ner då F 17 (Ronneby) med Malmen tog över som som detachement för luftstridsskolan. Därtill följde nya turbulenser genom FB 2004 . Om detta återkommer jag.

Försvarsbeslut 1996 omfattade åren 1997–2001 uppdelades i två etapper. Den första etappen beslutade riksdagen om hösten 1995 (prop. 1995/96:12, ”Totalförsvar i förnyelse”, bet. 1995/96:UFöU1, rskr. 1995/96:44, bet. 1995/96:FöU1, rskr. 1995/96:45 och 46). Den omfattade statsmakternas ställningstaganden till säkerhets- och försvarspolitiken, övergripande mål och uppgifter för totalförsvaret, övergripande principiella frågor om totalförsvarets utformning och struktur samt ekonomin.

Den andra etappen beslutade riksdagen om hösten 1996 (prop. 1996/97:4, ”Totalförsvar i förnyelse etapp 2”, bet. 1996/97:UFöU1, rskr 1996/97:36, bet. 1996/97:FöU1, rskr 1996/97:109). Den omfattade statsmakternas ställningstagande till den närmare inriktningen för det militära försvarets krigsorganisation, det militära försvarets grundorganisation i fred samt den närmare inriktningen av det civila försvarets verksamhet i krig och fred.

I den första etappen beslutade riksdagen att säkerhetspolitiska kontrollstationer skulle genomföras under försvarsbeslutsperioden. Kontrollstationer skulle enligt försvarsbeslutet bidra till en fortlöpande politisk prövning av det säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för totalförsvarets beredskap, omfattning, utveckling och förnyelse.

Riksdagen beslutade i en s.k. säkerhetspolitisk kontrollstation 1999 om ändrad inriktning för totalförsvaret (prop. 1998/99:74, bet. 1998/99:FöU5, rskr. 1998/99:224, bet. 1998/99:UFöU1, rskr. 1998/99:222). I samband därmed beslutade riksdagen bl.a. om ekonomiska riktlinjer för utgiftsområdet under perioden 2000–2004. Riksdagens beslut om inriktningen för de ekonomiska ramarna för utgiftsområdet för försvarsbeslutsperiod, dvs. åren 2002–2004, sades att ramen för utgiftsområdet under perioden för varje år skall vara 4 miljarder kronor lägre än den ram för 2001 som riksdagen godkände våren 1998, exklusive den materielförskjutning riksdagen beslutade om våren 1996.

Riksdagen beslutade vidare i mars 2000 om genomgripande förändringar av främst det militära försvaret (prop. 1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:168). Utskottet behandlar i detta betänkande Försvarsbeslut för 2002–2004 (bet. 2001/02:FöU2) huvuddelen av propositionen ”Fortsatt förnyelse av totalförsvaret” (prop. 2001/02:10) jämte motioner som väckts, dels med anledning av propositionen, dels under allmänna motionstiderna under 2000/01 och 2001/02 års riksmöten.

3.11 FB 1996 (gällande åren 1997-2000) prop 1995/96:12 och prop 1996/97:4
Under hela höstriksdagen diskuterades Sveriges försvar. Regeringen föreslog att sju arméregementen, tre flygflottiljer och två marina förband skulle läggas ner. Motivet ar att risken för angrepp på Sverige hade minskat efter Sovjetsystemets kollaps. Men både riksdagens försvars- och utrikesutskott hade inte samma syn som regeringen. Men det var centern som stödde socialdemokraternas nedskärningsförslag. [Ref 3.9]

Av Försvarsmaktens underlag till regeringen i maj 1996, Etapp 1 Totalförsvarsbeslut 1996 framgår tydligt att det saknades 12-15 miljarder kronor per år för att fullfölja ambitionen i 1992 års försvarsbeslut. Kunskapen om detta gigantiska underskott borde ha stämt försvarsledning, regering och riksdag till eftertanke och besinning. Men så blev icke fallet. I 1996 års försvarsbeslut beslöts det visserligen att minska organisationen, men samtidigt ökades obalansen genom köp av delserie tre av JAS J39 Gripen samt fortsättning av arméns mekanisering. Därmed låste man handlingsfriheten för 15-20 år framåt. Kvar fanns bara att avveckla förband och verksamhet.

Det fanns ett antal förklaringar till att man hamnade galet i kostnadsberäkningarna. Kronans köpkraft rasade under 1980-talet genom devalveringar och inflation, nya regler infördes för nyttjande av mark och anläggningar, ständiga omorganisationer av staber och förvaltningar samt besluten att till varje pris fullfölja JAS-projektet och andra materielanskaffningar. Men det övergripande är att de ansvariga för 1992 års försvarsbeslut valde en både otidsenlig och orimligt dyr struktur för försvaret. Försvarsbesluten 1992 och 1996 var resultat av en baklängesplan, som utgick från ett antal materielprojekt från det kalla krigets dagar. Strategin och struktur utgår från att krig blir kortvariga dueller och att vi ensamma kan försvara vårt land, vilket är omöjligt beroende på vapnens utveckling. Tyvärr drabbades vi av penningslukande stormaktskopia för lång tid. [Ref 3.4].

Moderaterna ville framstå som ett försvarsvänligt parti som fick en speciell innebörd efter att Carl Bildt blivit partiledare 1986. Det ledde fram till mot en bindning till flygindustrin som Bildt fastslog i sin regeringsförklaring 1991-10-04 genom att peka med hela armen; ”JAS-projektet skall fullföljas”.

Den nya (s)-regeringen hade redan 1995 fått tydliga signaler om att den försvarsmakt som regeringen Bildt ville utveckla genom l992 års försvarsbeslut (FB 92) kostade 12 miljarder mer per år än vad som beräknats. (s)-regeringen slog inte larm utan gick fram med kraftig osthyvel över armén i FB 96 och lämnade JAS och flygvapnet i ”orubbat bo". (SvD 2/10 1995 av Peter Lagerblad, dåvarande statssekreterare vid försvarsdepartementet). Samtidigt deklarerade dåvarande försvarsminister (s) Thage G Peterson att;

1.
Försvarsmaktens fundamentala uppgift skulle vara att i fred förbereda för att i krig försvara riket mot väpnade angrepp som hotar dess frihet och oberoende.

2. Förmåga till anpassning efter förändrade säkerhetspolitiska förhållanden skulle vara ett grundläggande krav på totalförsvaret. (Detta innebar givetvis förmåga att rusta upp så att den ovan angivna fundamentala uppgiften skulle kunna lösas).
3. Den socialdemokratiska regeringen ville fortsätta med den allmänna värnplikten, hejda den utveckling som innebär att allt färre förmedlas grundutbildning samt förhindra att en yrkesarmé skulle ersätta värnpliktsförsvaret.

Thage G Peterson krav och löften saknade ekonomisk täckning. ÖB Owe Wiktorin visade sig vara räddaren i regeringens nöd. Han delade regeringens värdering att JAS skulle prioriteras och räddas. Att motiven var olika bekymrade ingen av parterna. ÖB hade redan före FB 96 deklarerat att JAS-projektet måste genomföras även i lägre ekonomiska ramar. Och delserie tre av JAS J39 Gripen kom att beställas.

Motivet var JAS förmenta effekt i luftförsvaret, en myt som när det gäller framtiden endast kan hävdas om man bortser från innebörden av den tekniska utvecklingen. Regeringens uppenbara motiv var att man slapp uppgörelsen med mäktiga finansiella och fackliga intressen, som investerat i JAS.

ÖB Owe Wiktorin tog initiativet till den ominriktning, som presenterats etappvis. Resultatet blev också att samtliga tre nyssnämnda krav på försvarsmakten, som Thage G. Peterson påstod sig lösa genom FB 96, ”sopades över bord ”. Den fundamentala uppgiften ersattes av en uppgift att möta väpnade angrepp som behändigt nog inte syftar till att beröva riket dess frihet och oberoende. [Ref 3.4]

3.11.1 FB 1996 etapp 1
[Referenser; Regeringens Prop 1995/96:12, betänkande 1995/96:UFöU1]

3.11.2 FB 1996 etapp II Prop 1996/97:4
Andra etappen av FB 1996 omfattade ej mindre än ett 60-tal beslutspunkter, som också berör det civila försvaret, överlämnades av regeringen till riksdagen. Delserie tre av flygplan J39 Gripen beställdes. Ett stort antal fördelningar skall avvecklas. De för Försvarsmakten viktigaste besluten var;

 Tre fördelningsstaber med fördelningsförband samt 13 armébrigader bibehålls. Territorialförsvaret reduceras till ca 90 000 man. Hemvärnet utökas till 125 000 man. Luftvärn med medellång räckvidd utvecklas så att anskaffning kan ske under försvarsbeslutsperioden.

 Fyra marinkommandon bibehålls. 24 ytstridsfartyg bibehålls under försvarsbeslutsperioen varefter antalet minskas till 20. 9 ubåtar bibehålls, varav 2 i materielberedskap. 6 amfibiebataljoner organiseras. 3 kustartilleribataljoner och 1 tungt kustrobotbatteri bibehålls. De fasta kustförsvarsförbanden reduceras till 6 bataljoner.

 Flygstridskrafternas ledning organiseras i en central flygledningsresurs och 3 flygkommandostaber. 6 stridsledningscentraler, 16 basbataljoner, 13 stridsflygdivisioner samt 4 transportflygdivisioner bibehålls.

 En tredje delserie flygplan JAS 39 Gripen utvecklas och anskaffas för leverans under perioden 2003-06.

Följande enheter lades ned med alla avvecklingsåtgärder genomförda före den 1 januari 2000.

 Nedre Norra arméfördelningen i Östersund
 Västra arméfördelningen i Skövde
 Mellersta arméfördelningen i Linköping
 Försvarsområdesstaberna i Ystad, Växjö, Kalmar, Gävle, Borås, Linköping, Västerås, Östersund, Kiruna och Kalix
 Livgrenadjärbrigaden i Linköping
 Älvsborgsbrigaden i Borås
 Lapplandsbrigaden i Umeå
 Svea artilleriregemente i Linköping
 Norrlands artilleriregemente i Östersund
 Skånska luftvärnskåren i Ystad
 Svea ingenjörskår i Södertälje
 Svea trängkår i Linköping
 Hälsinge flygflottilj i Söderhamn
 Krigsflygskolan i Ljungbyhed

3.11.3 Följande enheter inrättas under försvarsbeslutsperioden
 Försvarsmaktens helikopterflottilj på Malmen
 Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum i Uppsala
 Försvarsmaktens försörjningscentrum
 Arméns taktiska centrum i Enköping (ATC)

3.11.4 Vidare föreslås att
 Öresunds marindistrikt inordnas i marinkommandoorganisationen Karlskrona örlogsskolor inordnas i Berga örlogsskolor
 SWEDINT i Södertälje omorganiseras till Försvarsmaktens internationella kommando

3.12 FB 2000 (gällande åren 2001-2004), Genomgripande förändringar, prop 1999/2000:30 med huvudsakligt innehåll
Regeringen säger i prop 1999/2000:30 att det säkerhetspolitiska läget är gott och föreslår att ytterligare ett stort antal förband kan läggas ner även om osäkerheten om Rysslands politiska utveckling kvarstår. Det senaste årets utveckling på Balkan och särskilt i Kosovo har enligt regeringen medfört konsekvenser för de säkerhetspolitiska relationerna såväl i Europa som globalt. Den internationella utvecklingen understryker att det finns behov av att snabbt förstärka Sveriges förmåga till internationella insatser för hantering av kriser. Regeringen upprepar i analysen som låg till grund för det tidigare försvarsbeslutet att i uppgörelsen med centern spara 12 miljarder på försvaret fram till år 2004. Regeringen säger att Sverige behöver ett militärt försvar som är betydligt mindre till sin volym än tidigare, men som har hög kvalitet och som är allsidigt användbar till en mängd olika typer av insatser. I stället för ett invasionsförsvar kommer nu ett insatsförsvar med möjligheten till framtida anpassning som viktig planeringsförutsättning.

3.12.1 Enheter som läggs ner
I stort sett innebär FB 2000 att antalet förband halveras. Utöver nedanstående förband avvecklas samtliga fördelningsstaber med förnödenheter och anläggningar motsvarande krigsförband. Det leder för långt att redovisa avveckling av fördelningsstaber och försvarsområden (Fo) utan hänvisning sker till dokument; FM HKV 23386:61884 bil, 2 dat 2002-02-22. Det är FB 2000 som i stort sett skrotar invasionsförsvaret. Kustartilleriet med c:a 150 mindre och större fort och anläggningar lades ner. I 500 år har svenska kanoner pekat ut över havet med så är det inte längre. Följande förband lades ner;

 I 23 – Sollefteå (mister all militär verksamhet)
 I 22/Gj 66 – Kiruna, Lapplands jägarregemente
 Gj 67 – Kalix, gränsjägarna
 I 20 - Umeå
 I 16 – Halmstad
 I 13 - Falun
 I 12 – Eksjö
 I3 – Örebro
 I2 - Kristinehamn
 K 1 - inordnas i Livgardet - LG
 A 3 och P2 - Hässleholm
 A 7 och Lv2 i Visby
 A 8 - Norrlands artilleribataljon inordnas i I 19
 Lv 3 – LVss flyttas till Halmstad (Lv 3 nerlagt)
 Lv 7 - Norrlands Lv-bataljon inordnas i I 19
 Ing 3 - Norrlands ingenjörsbataljon inordnas i I 19
 S3 – Norrlands signalbataljon inordnas i I 19
 T 3 - Norrlands trängbataljon inordnas i I 5
 F10 med flygskolan i Ängelholm

 KA 2 – Karlskrona
 KA 3 - Fårösund

3.12.2 Ett politiskt debacle och lågvattenmärke – nedläggning av båda flygstridsskolorna vid F10 och F16
I förslag FB 2000 ansåg ÖB att det skulle räcka med fyra flygflottiljer, nämligen F21 i Luleå, F16 i Uppsala, F7 i Såtenäs och F17 i Ronneby och nedläggning av F4 i Östersund. Men i efterhand konstaterade regeringen att det behövdes fem, för att främja export av J39 Gripen. Flygvapnet fick behålla fyra flottiljer men valet för nedläggning föll på F10 i Ängelholm. Vi måste då känna till bakgrunden till pilotutbildningen. Ljungbyhed (F5) är flygvapnets vagga. De första flygningarna startade redan 1910. Åren 1915-1920 utbildades civila elever och 1926 organiserades Flygskolkåren, blivande Krigsflygskolan, sin verksamhet. Totalt hade 5200 blivande stridspiloter utbildats 1926–1997 då flygskolan flyttades till F10 i Ängelholm. Vid F10 hade investeringar dessförinnan genomförts för utbildning av piloter av J39 Gripen till kostnader bortemot 500 miljoner.

Så kom riksdagens beslut att 16 maj 2001 (prop 2000/01:35 betänkande 2000/01:FöU2 rsk 200/01:213) om den militära flygutbildningen som innebar följande Tidigare hade beslut tagits att åtta J39 Gripen divisioner skulle fördelas på fyra flottiljer, alltjämt skulle gälla. Tidigare beslut att lägga ned F10 Ängelholm med jaktpilotutbildningen kvarstod. Men på underliga vägar tillkom beslut att också lägga ner jaktpilotutbildningen vid F16 i Uppsala. Sålunda kom båda skolorna för jaktpilotutbildning att läggas ner!

I försvarsutskottet kom många upprörda röster (bet 2001/02:FöU6) om det uppenbarligt huvudlöst fattade beslutet. I motion Fö204 (m) Lennart Hedquist beskriver det av regeringen fattade beslutet som ett lågvattenmärke för beslutsfattande i svensk riksdag. Bland övriga upprörda motionärer fanns; Tuve Skånberg (kd med Fö253) och Mikael Oscarsson (kd med Fö245).

I en motion till riksdagen (2000/01:Fö206) lämnade Ångström ett förslag till riksdagsbeslut som han kallar; "Avveckling av militären". "Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att ta fram en plan för hur en halvering av det militära försvaret på sex år skulle kunna genomföras på ett för samhället så smidigt sätt som möjligt". Men Lars Ångström (mp) sade i sitt särskilda yttrande att; ”riksdagen beslutade våren 2001 att avveckla alla flygflottiljer utom fyra vilket var bra. Kommunisterna, Centern och Socialdemokraterna beslutade också att båda flottiljer där flygutbildning sker, F10 & F16 också skulle läggas ner. Ett klokt beslut om man också beslutat att sig för att Sverige inte skulle ha någon flygutbildning. Så var dock inte fallet”.

I TV kunde vi se den i rutan ofta förekommande Gudrun Schyman klappa händerna av förtjusning över nedläggningar av flygflottiljer med tillhörande skolor och utbrista, ”vid nästa försvarsbeslut lägger vi ner resten av flygförbanden”.

Håkan Juholt (s), Runar Patriksson ©, och Per Arthur Egervärn © försökte förklara i debattartiklar i flera tidningar att ”förlägga J39-divisioner till Uppsala har från riksdagens utgångspunkt hela tiden varit uteslutet”. Det är i sanning ett utomordentligt märkligt uttalande med tanke på att det vid F16 i Uppsala funnits jaktflygdivisioner sedan 1944 som en del av luftförsvaret av mellersta Sverige och Stockholm. Än märligare blir uttalande mot bakgrund av att Junholts parti i regeringens proposition förlagt exportstödet av J 39 till just Uppsala. Owe Wiktorin ställde sig bakom propositionen med en flygskola och viss J39-verksamhet i Uppsala. Att helt avveckla all flygverksamhet vid F16 ingick inte i hans sinnevärd.

Juholt Patriksson och Egervärn påstod att inspektören vid flygvapnet Mats Nilsson, ägnat sig åt ”buskagitation” genom att framföra kravet på jaktflyg i stockholmsregionen. Men de tre herrarna noterade inte det som Mats Nilsson framförde, nämligen en allvarlig konsekvensbeskrivning av följderna av det riksdagsbeslut som byggde på försvarsutskottets betänkande. (Källa; SvD Brännpunkt 2001-10-04 – Inte en enda flottilj kvar)

Resultatet av det politiska debaclet kom att bli att jaktplansutbildningen kom att flyttas till Malmen i Linköping vid förutvarande F3 men som inte fick ”öppnas” utan blev ett detachement till F17 i Ronneby. Vi vågar oss på en gissning att kostnaderna för denna flyttkarusell av pilotutbildning på Malmen hamnade kring miljarden, med nybyggnader och som det tog c:a 4 år att slutföra. (LSS kom vid FB 2004 att åter hamna i Uppsala).

3.12.3 Utlokaliseringar av företag som följd av FB 2000
Såväl FB 2000 som kommande FB 2004 lovade dåvarande regeringen ersättningsjobb till drabbade kommuner och Göran Persson förklarar att samtal fördes med privata företag att ersättningsjobb skulle kunna skapas.

3.13 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret - Prop 2001/02:10 och dess huvudsakliga innehåll
Prop 2001/02:10 medförde just då ej ytterligare förbandsnedläggningar utan regeringen framhåller att det svenska försvaret är inne i en förändringsfas som innebär en av de största reformerna som genomförts i modern tid på försvarsområdet. Proposition är enligt regeringen en fortsättning på det förändringsarbete som riksdagen beslutade om våren 1999 och våren 2000.

Den för Sverige grundläggande positiva säkerhetspolitiska situationen består vad avser militära hot. Regeringen har tidigare bedömt att ett invasionshot inte ter sig möjligt inom en tioårsperiod, förutsatt att vi har en grundläggande förvarsförmåga. Denna bedömning har endast förändrats marginellt i den meningen att hotet nu ter sig något mer avlägset. Vår säkerhetspolitik måste dock fortsättningsvis innebära att vi kan möta olika former av väpnade angrepp och andra hot såsom t.ex. terroristhot, informationsoperationer och hot med nukleära, biologiska och kemiska stridsmedel som direkt berör Sverige.

Regionala och lokala kriser kan enligt regeringen indirekt eller direkt beröra Sverige. Det ligger i Sveriges intresse att förebygga konflikter av dessa slag och vid behov delta civilt och militärt i krishantering.

Hot mot de tekniska infrastrukturproblemen kan enligt regeringen få mycket allvarliga konsekvenser och kan ytterst också få en säkerhetspolitisk betydelse. I takt med utvecklingen mot mer avancerade tekniska system blir skyddet av samhällsviktig infrastruktur av väsentlig betydelse för den nationella säkerheten.

Totalförsvarets förmåga till anpassning är också i fortsättningen är en viktig del av den svenska försvarspolitiken. Med hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall försvaret kunna förstärkas, reduceras eller eljest förändras för att motsvara de krav som ställs på försvaret. Mot denna bakgrund anser regeringen att de av riksdagen beslutade säkerhetspolitiska målen även i fortsättningen i allt väsentligt bör ligga fast.

Nationellt skall vi enligt regeringen kunna möta militära och andra hot som direkt berör Sverige. Internationellt skall vi i samverkan med andra stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet. Sveriges strävan är att samarbeta inom och medverka i FN, OSSE samt inom ramen för EU:s gemensamma krishanteringsförmåga. Vi samverkar även med Nato och flertalet europeiska stater inom ramen för Euroatlantiska partnerskapsrådet och Parnerskap för fred.

Säkerhetsbegreppet har vidgats I globaliseringens och internationaliseringens spår ökar det ömsesidiga beroendet mellan folk, organisationer och länder. Samtidigt ökar sårbarheten i det moderna samhället. Detta har på ett skrämmande sätt blivit tydligt genom terroristangreppet mot USA den 11 september 2001.

Informationstekniska utvecklingen senaste decennier har enligt regeringen samtidigt inneburit en risk för att kriminella grupper, terrorister och icke-demokratiska stater kan utnyttja tekniken så att de utgör säkerhetshot, oavsett var i världen dessa aktörer befinner sig. Det finns en risk att nukleära, biologiska och kemiska vapen sprids till flera stater eller grupper. Principerna för samhällets krishantering bör enligt regeringen ta sin utgångspunkt i den fredstida verksamheten och även utgöra en grund för ledning under höjd beredskap. Försvarsutskottet har efterfrågat en redovisning av principerna för ledning. Regeringen lämnar här sin samlade syn i denna fråga.

Mot bakgrund av de i propositionen redovisade principerna för samhällets krishantering och förändrade krav på det civila försvaret föreslår regeringen att funktionsindelningen skall upphöra. Vidare föreslår regeringen att Överstyrelsen för civil beredskap skall läggas ned senast den 30 juni 2002. Regeringen anmälde att den under våren 2002 kommer att överlämna en proposition med detaljerade förslag inom det civila området.

När det gäller krav på Försvarsmakten operativ förmåga i olika avseenden innebär det smärre förändringar i förhållande till nu gällande krav. I propositionen lämnar regeringen de av försvarsutskottet tidigare efterfrågade redovisningarna av ledningssystemets utformning och personalförsörjningssystemet.

Det ligger enligt regeringen i vårt säkerhetspolitiska intresse att inom materielförsörjningsområdet samverka med länder vi i övrigt har ett nära säkerhetssamarbete med, inte minst de nordiska länderna. Regeringen förslår att riksdagen godkänner avtalet den 9 juni 2001 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om stöd för industrisamarbete inom materielförsörjningsområdet. Regeringen bedömer att Sverige är i behov av en väl fungerande, effektiv och samordnad underrättelseverksamhet som mer än tidigare är inriktad mot en vidgad säkerhetspolitisk hotbild.

3.14 Säkerhetspolitisk kontrollstation 1999 – prop 1998/99:74
Riksdagen beslöt i maj 1999 genom sitt ställningstagande till propositionen Förändrad omvärld – omdanat försvar om följande:

 att nästa försvarsbeslutsperiod skulle omfatta 2002–2004,
 säkerhetspolitikens mål och försvarspolitikens inriktning,
 ekonomiska ramar för 2002–2004,
 krav på operativ förmåga för det militära försvaret,
 en ny insatsorganisation med utvecklingsförmåga inom fem år efter statsmakternas beslut.

3.14.1 Beslut om mål
Utgiftsområdet 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet är uppdelat på två politikområden – Totalförsvar samt Skydd och beredskap mot olyckor. Under politikområdet Totalförsvar finns två verksamhetsområden – Det militära försvaret och Det civila försvaret.För utgiftsområden och politikområden beslutar riksdagen om mål. För verksamhetsområdet Det militära försvaret beslutar regeringen om målet. I försvarsbeslutet 2004 beslöts om följande mål för politikområdet Totalförsvar skall, i avvaktan på en översyn av mål inom utgiftsområdet, vara att

 bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld,
 hävda vår territoriella integritet,
 försvara Sverige mot väpnat angrepp och värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld.

Beslut om förmåga
Riksdagen beslöt redan genom propositionen ”Förändrad omvärld – omdanat försvar” om vilken förmåga det svenska försvaret skulle ha. I stort sett samma beslut (vissa mindre förändringar gjorda) fattade riksdagen i mars 2000 december i samband med ställningstagandet till propositionen Det nya försvaret. I försvarsbeslutet gjordes ytterligare några förändringar. Detta beslut kom att gälla för försvarsperioden 2002–2004. Den största förändringen jämfört med det första beslutet var kanske att beredskapen för krigsförband skulle kunna utsträckas från ett år upp till fem år. Krav på försvaret förmåga redovisas nedan15 såsom det uttrycktes i försvarsbeslutet 2001: Vad avser uppgiften att försvara Sverige mot väpnat angrepp skall Försvarsmakten alltid:

 ha förmåga att möta olika former av informationsoperationer och därigenom bidra till samhällets totala motståndsförmåga,
 ha förmåga att upptäcka och möta begränsade angrepp mot Sverige som sker med i
 första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana,
 ha förmåga att i samverkan med övriga delar av totalförsvaret vidta skyddsåtgärder
 vid begränsade insatser mot civila och militära mål,
 ha förmåga att upptäcka och möta intrång av stridskrafter på vårt territorium samt
 ha förmåga att förebygga och minska verkningar vid angrepp med nukleära, biologiska
 och kemiska stridsmedel (NBC) och bidra till samhällets totala motståndsförmåga
 mot sådana.

3.15 Försvarsbeslut 2004 (gällande år 2005-2007) – prop 2004/05:5 och dess huvudsakliga innehåll
Riksdagen beslöt i december 2004 genom sitt ställningstagande till propositionen som gäller försvarspolitiken 2005-2007 om nya omfattande nedskärningar. Försvaret får tre miljarder mindre att röra sig med i slutet av år 2007 jämfört med i dag. År 2007 skall försvarets medel uppgå till 37 miljarder om året. Det är det säkerhetspolitiska läget som gör att Sverige behöver ett mindre försvar. Ett 15-tal av dagens regementen, baser och staber skall läggas ned efter årsskiftet 2004/2005 medan andra verksamheter skall flyttas. Därutöver försvinner ett 10-tal andra militära enheter. Östersund drabbas värst och blir av med fem militära verksamheter.

C:a 3.000 officerare och civila kommer att sägas upp från sina tjänster. Färre värnpliktiga kommer att kallas in och i framtiden kommer c:a 8.000 – 10.000 att få göra värnplikt av årsklassen totalt 50.000 ynglingar. De skall utbildas under elva månader uppdelat i två terminer. De som är intresserade av internationell tjänst förmedlas ytterligare en termins utbildning.

Följande enheter läggs ner
 Jämtlands fältjägarregemente (I 5) Östersund,
 Norrlands dragonregemente (K 4) Arvidsjaur,
 Södermanlands regemente (P 10) Strängnäs,
 Gotlands regemente (P 18) Gotland/Visby,
 Andra sjöstridsflottiljen (2. ystrflj) Haninge/Berga, (Sjöstridsflottiljen organiseras under Karlskrina men kvarstannar vid Haninge/Berga)
 Älvsborgs amfibieregemente (Amf 4) Göteborg,
 Sydkustens marinbas (MarinB S) Karlskrona, (upprättas under Marinbas Karlskona)
 Ostkustens marinbas (MarinB O) Haninge/Berga
 Jämtlands flygflottilj (F 4) Östersund,
 Gotlands militärdistriktsstab (MDG) Gotland/Visby,
 Försvarsmaktens Halmstadskolor (FMHS) Halmstad,
 Örlogsskolorna (ÖS) Karlskrona (upprättas under Marinbas Karlskona)
 Amfibiestridsskolan (AmfSS) Vaxholm (flyttas till Muskö)
 Arméns tekniska skola (ATS) Östersund,
 Militärhögskolan (MHS Ö) Östersund,
 Flygvapnets Uppsalaskolor (F 20) Uppsala, (Flygskolan byggs upp)
 Skånska dragongruppen Hässleholm,
 Kalmargruppen Kalmar,
 Älvsborgsgruppen Borås,
 Värmlandsgruppen Kristinehamn,
 Västmanlandsgruppen Västerås,
 Västernorrlandsgruppen Sollefteå,
 Norrbottens gränsjägargrupp Kalix,
 Norrlands trängbataljon vid I 5 i Östersund,
 Norrlands luftvärnsbataljon vid I 19 i Boden,
 Norrlands signalbataljon vid I 19 i Boden,
 Norrlands ingenjörbataljon vid I 19, (verksamheten skall inordnas i I 19)
 Norrlands artilleribataljon vid I 19, (verksamheten skall inordnas i A 9 i Boden)

Följande enheter flyttas
 Artilleriregementet A9, flyttas från Kristinehamn till Boden
 Första ubåtsflottiljen, från Haninge/Berga till Karlskrona
 Vaxholms amfibieregemente Amf 1, från Vaxholm till Haninge / Berga
 Försvarsmaktens logistik, från Karlstad till Stockholm
 Försvarsmaktens sjukvårdscentrum, från Hammarö till Göteborg

Nya enheter som upprättas
 Marinbasen i Karlskrona. Basen skall ha verksamhet i Karlskrona, Haninge/Muskö och Göteborg.
 Försvarsmaktens tekniska skola i Halmstad. I skolan inordnas bl.a. Försvarsmaktens Halmstadskolor och Arméns tekniska skola som flyttar från Östersund.
 Sjöstridsskolan i Karlskrona. I skolan inordnas bl.a. delar av Örlogsskolorna samt Amfibiestridsskolan.
 Luftstridsskolan i Uppsala. I skolan inordnas bl.a. Flygvapnets Uppsalaskolor och den militära flygskolan.

Militärdistriktsgrupper som läggs ner
 Kalix
 Sollefteå
 Västerås
 Kristinehamn

Försvarsmakten efter FB 2004
Armén
 Boden Norrbottens regemente I 19, (ett flertal tidigare förband inryms nu i I 19; S 3, Ing 3, Lv 7 och A 9)
 Arvidsjaur K4, staben har flyttat till Boden, verksamheten kvarstannar i Arvidsjaur.
 Enköping Ledningsregementet LedR (förutvarande S1, Upplands regemente)
 Skaraborgs regemente i Skövde med: P4, TrängR och MSS
 Eksjö: Göta Ingenjörsregemente Ing 2, minröjningscentrum SWEDEC.
 Revinge – Södra Skånska regementet P7.
 Halmstad - luftvärnsregementet Lv 6, FM tekniska skola, militärhögskolan.
 Karlsborg - Livregementets husarer K3.
 Kungsängen Livgardet (LG), Försvarets musikskola.

Marinen Karlskrona
 MarinB
 SSS – Sjöstridsskolan
 1. u-båtsflottiljen. (Antalet ubåtar som återstår efter FB 2004 blev 4).
 3. sjöstridsflottiljen med fyra divisioner; 31. korvettdiv, 32. korvettdiv, 33. minröjardiv, Stab och lag med HMS Trossö, HMS Karlskrona och provtur korvett Visby.

Marinen Berga/Muskö
 4. sjöstridsflottiljen i med fyra divisioner; 41. korvettdiv, 42. minröjdiv, 43. Uhdiv samt Röjdykardivisionen.
 Amf 1 – Amfibieregementet (flyttat från Vaxholm).

Flygvapnet
 Luleå, Norrbottens flygflottilj - F 21.
 Såtenäs, Skaraborgs Flygflottilj - F 7.
 Ronneby F 17 (Malmen med pilotskolan i Linköping tidigre detachement)
 LSS – Luftstridsskolan i Uppsala samt FM säk.centrum
 Linköping, HKP-flottilj – Malmslätt (bedriver verksamhet i; Luleå, Särö och Ronneby).

Övrig verksamhet
 Göteborg – FömedC
 Örebro – Markteleförbandet
 Arboga - teknikdivisionen


3.15.1 Nybyggnationer som en följd av försvarsnedläggningarna FB 2004
Av regeringens pressmeddelande 22 juni 2005 angående FB_2004, framgår att omfattande nybyggnationer blir följden av försvarsbeslutet 2004 med alla flyttningar av verksamheten. Det är nu 810 miljoner kronor som måste ske i bygginvesteringar i försvarsanläggningar. De största investeringarna görs i Linköping, Boden och Såtenäs. Det är Fortifikationsverket och Fastighetsverket som begärt att få göra om- och tillbyggnader av framför allt försvarsanläggningar. Regeringens beslut innebär att bygginvesteringar omfattande totalt 809,5 miljoner kronor kommer att påbörjas i ett antal kommuner. De aktuella byggprojekten inom försvaret är:

 Ny- och ombyggnad av försvarets flygskola på Malmen, Linköpings kommun. Försvarsbeslut 2000 och 2004 innebär att flygutbildningen samlas till Malmen och nu behöver bland annat nya hangarer byggas och de befintliga hangarerna byggas om. Investeringskostnad: 494 miljoner kronor.

 Ombyggnad av förläggningskaserner i Boden. Investeringen är en följd av försvarsbeslut 2004 att flytta A9 från Kristinehamn till Boden. Investeringskostnad: 98 miljoner kronor.
 Om- och tillbyggnad av uppställningsplattan för transportflygplan vid Skaraborgs flygflottilj i Såtenäs (F7), Lidköpings kommun. Investeringskostnad: 77,5 miljoner kronor.

 Nytt flygledartorn vid Skaraborgs flygflottilj i Såtenäs (F7), Lidköpings kommun. Investeringskostnad: 28 miljoner kronor.

 Ombyggnad av förläggningskasern för Skaraborgs regemente (P4) i Skövde. Regementet kommer, till följd av försvarsbesluten, att få ett större behov av förläggningsplatser. Investeringskostnad: 38 miljoner kronor.

 Om- och tillbyggnad av militärrestaurangen i Revinge, Lunds kommun. Kapaciteten i restaurangen, matsalen och köket ska öka. Investeringskostnad: 25 miljoner kronor.

 Ny, större utbildningsanläggning vid Livgardet i Kungsängen, Upplands Bro kommun. Anläggningen ska byggas ut med åtta nya byggnader för att uppfylla kraven för utbildningssamordning när det gäller att öva pluton med stridsfordon. Investeringskostnad: 25 miljoner kronor.

 Norrbottens flygflottilj i Luleå ska byggas om till en JAS-flottilj, i enlighet med försvarsbeslut 2000. Investeringskostnad: 90 miljoner kronor.

 Militärrestaurangen i Kvarn, Motala kommun, byggs om till en kostnad av 25 miljoner kronor.

Bortemot en miljard i investeringar i nya byggnationer blev följden av flyttning av verksamheter inom ramarna för FB 2004. Av Försvarsmaktens dokumentet Ag Gro framgår vidare att därtill kommer investeringskostnader för redan fattade beslut på c:a 980 Milj kronor. Dessutom till kommer investeringskostnader oberoende av FB 2004 som uppgår till 2,4 miljarder kronor. Sammanlagt leder detta till att Försvarsmaktens hyreskostnader från och med år 2008 kommer att uppgå till 2,7 miljarder kronor. Men det anses som ”billigare” alternativ i jämförelse med FB 2000 som skulle ha inneburit en årlig hyreskostnad på c:a 3,1 miljarder kronor. [Ref 3.18]

3.15.2 Debacle FB 2004
De första nio JAS-planen hade anlänt till F4, Jämtlands flygflottilj hösten 2004. F4 hade anpassats för JAS 39 enligt Försvarsmaktens ombeväpningsplan. En ny hangar hade iordningställts, tekniska arrangemang hade genomförts för tankning och klargöring. Elkraft och fjärrvärme fick nya distributionsnät. Kasernerna hade renoverats, rullbanan förlängts och ett nytt flygledartorn hade byggts. Sammanlagt hamnade kostnaderna för anpassningar bortemot en kvarts miljard kronor. När allt var klart kom nedläggningsbeslutet då regeringen ansåg att F21 hade bättre möjligheter till övningar och Leni Björklund hade upptäckt att rullbanan var längre på F21 i Luleå än på Frösön i Storsjön. Men banan på Frösön hade ju precis förlängts och anpassats för JAS 39. Banan i Kallax (F 21) hade förlängts tidigare på grund av statlig satsning på transportflyg som det inte blev något av med. Det hör till saken att både militär- och civilflyg fortfarande utnyttjar flygplatserna.

3.15.3 Utlokaliseringar av myndigheter i samband med FB 2004
I samband med bantning av Försvarsmakten beslöt regeringen att ”skapa nya arbetstillfällen” i de kommuner som drabbats hårdast. Genom att utlokalisera statliga verksamheter skulle; Östersund, Gotland, Karlstad-Kristinehamn och Arvidsjaur begåvas med sammanlagt 3.000 arbetstillfällen.

Berörda verk är; Arbetslivsinstitutet, AMV, Folkhälsoinstitutet, Försvarsdepartementet, Försäkringskassan, Institutet för tillväxtpolitiska studier, Kronofogdemyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Verket för Näringslivsutveckling, Statens institut för kommunikationsanalys, Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar, Sida, CSN, Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Räddningsverket, Statens Institutionsstyrelse, Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete.

Men det är många av de anställda i Stockholm som skall ”utlokaliseras” som nu säger upp sig. Endast 5-10% av personalen är bered att flytta med. Det kommer att ta många år att bygga upp verksamheten på nytt och vad kostar det? (Källa; SvD 2005-07-30).

3.15.4 Förmåga – vad Försvarsmakten skall kunna (prop 2004/05:5)
I försvarsbeslutet 2004 redovisas en helt annan struktur för beskrivning av försvarets förmåga Försvarsmaktens operativa förmåga skall utgå från följande utgångspunkter (Se prop 2004/05:5 pkt 6.2.1):

 Försvarsmakten skall övervaka vårt territorium, kunna upptäcka och avvisa kränkningar och i samverkan med andra myndigheter hävda vår territoriella integritet. Vidare skall Försvarsmakten bidra till att upprätthålla Sveriges självständighet genom att avhålla från respektive avvärja försök att ta kontroll över viktiga funktioner eller försök till otillbörlig påverkan på vårt agerande. Försvarsmakten skall bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld genom att medverka i fredsfrämjande insatser.

 Vid en försämrad utveckling utgår kraven från att vi samtidigt med detta måste kunna hantera händelseutvecklingar och möta olika former av hot. I ett sådant läge ställs ökade krav på att kunna skydda verksamhet eller objekt samt att kunna bistå andra myndigheter, bland annat vid insatser mot terrorism eller sabotageverksamhet.

 Vidare ställs ökade krav på inhämtning, utbyte och analys av information och underrättelser i syfte att kunna upptäcka hot och aktörers förmåga och avsikter. Fler samordnade taktiska övningar behöver kunna genomföras, liksom insatser i syfte att öka förmågan och för att demonstrera politisk vilja. Försvarsmakten skall också kunna förstärka pågående internationella insatser samt kunna höja sin förmåga till fredsframtvingande åtgärder, inte minst för att öka uthålligheten.

 Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga.

 Försvarsmakten skall tillsammans med andra myndigheter följa omvärldsutvecklingen i en rad olika avseenden så som säkerhetspolitisk, militärteknisk och doktrinär utveckling. Syftet är att kunna identifiera nya eller förändrade behov av förmågor och kompetenser. Forskning, studier, materielutveckling och försök behöver bedrivas för att utveckla nya förmågor och kompetenser. Vidare måste nya och befintliga förband kunna utvecklas för att därigenom tillägna sig olika förmågor och funktioner. Allt mer av kompetensutvecklingen kan göras i samarbete med andra länder. Detta med syftet att öka kompetensen för att på sikt kunna genomföra gemensamma operationer inom mark-, sjö-, luft- och informationsarenorna.

I jämförelse med tidigare beslut om Försvarsmaktens förmåga har målformulering FB 2004 en mer resonerande framtoning – särskilt i sista stycket. Tydliga skrivningar om vad som skall kunna uppnås på ett år, fem år och på längre sikt har nu tagits bort. Det talas om att det ställs krav insatser mot terrorism och sabotage men det sägs inte tydligt att just Försvarsmakten skall ha denna förmåga. Även på flera andra punkter är skrivningarna vagare och mindre bindande än tidigare. Riksdagens beslut är något ostrukturerat, en blandning av krav på vilken förmåga försvaret skall (första stycket) och en mer resonerade text om vilka åtgärder som behöver vidtas (andra och tredje styckena)
[Ref 3.16]

3.15.5 Försvarsmaktens uppgifter – FB 2004
Försvarsmakten ska kunna lösa uppgifter som krävs i det nuvarande omvärldsläget. Den ska hävda vår territoriella integritet och bidra till att upprätthålla Sveriges suveränitet. Tillsammans med andra myndigheter ska Försvarsmakten avvärja försök att ta kontroll över viktiga funktioner och försök att påverka vårt agerande.

Vårt deltagande i internationella fredsfrämjande insatser ska öka. De nationella och internationella uppgifterna utgör två sidor av samma mynt. Målet är att svenska insatsförband ska vara utformade för att kunna hantera de mest komplicerade situationerna och de svåraste uppgifterna.

Vid en försämrad säkerhetspolitisk utveckling ska Försvarsmakten samtidigt med detta kunna förstärka förmågan till insatser såväl nationellt som internationellt. [Ref 3.16].

3.15.6 Hur många soldater får vi efter FB 2004?
Onsdagen den 26:e oktober 2005 hade Riksdagens försvarsutskott och Kungl. Krigsvetenskapsakademin arrangerat ett symposium med efterföljande presskonferens på temat ”Framtida vägvalsfrågor för Försvarsmakten”. Eskil Erlandsson (c), försvarsutskottets ordförande och Akademins styresman Erik Norberg var sammankallande. Bland övriga talare märktes; Kmd 1. Emil Svensson (känd från tiden då den ryska ubåten fastnade på ett skär utanför marinbasen i Karlskrona), Generalmajor Jörn Beckman, Generalmajor Karlis Neretnieks – som talade om personalförsörjning samt Öv 1. Kim Åkerman – som talade om den nationella säkerheten som ett ”svart hål”.

Generalmajor Karlis Neretnieks, talade om personalförsörjning och påvisade att på nuvarande premisser kan 1.000 - 1.500 soldater ”skakas fram” periodvis och fås fram vart tredje år. Det civila samhället kan enbart stödjas delar av året Ty soldater är enbart användbara mot slutet av sin utbildningsperiod. Problemet är värnpliktsförsvar som i sin nuvarande form måste avvecklas eller i grunden reformeras. Numera krävs ständigt åtkomst av användbara soldater. En kombination av yrkesförsvar och värnplikt, för folkförankring krävs av försvaret. [Ref 3.19]

3.16 Sammanfattning
Minnet från krigsåren och händelserna under kalla kriget innebar en inriktning mot ett starkt försvar. Vi var beredda för att offra en del för att få behålla friheten. Få kan påstå att uppoffringarna som gjordes översteg landets förmåga. Ej heller har uppoffringarna spåverkat det sk välfärdssamhället. Med 1958 års försvarsbeslut kom en mindre neddragning men med 1968 års beslut har successiva neddragningar följt. Jämfört med BNP har andelen till försvaret mer än halverats. Minskade kostnadsramar, alltför långt bibehållande av den allmänna värnplikten, ökade utbildningskostnader och utvecklingskostnader för materiel har medfört att Försvarsmakten har hamnat i en ond karusell av neddragningar av anslagen.

Särskilt gällde detta armén som i det längsta försökte upprätthålla antal förband. Flygvapnet som hela tiden inom flertalet områden strävat mot att hålla moderniteten upp, tvangs slutligen till drastiska neddragningar av antal divisioner och krigsflygplan under 1960- och 1970-talen. Dessa frågor har under senaste decennier blivit allt mer akuta. Politikerna har av flera skäl haft svårt att fatta nödvändiga beslut. Den allmänna värnplikten ville man inte ge avkall på samma gång som det varit svårt att få klara beslut om förbands- och industrinedläggningar. Politikerna har hela tiden hänvisat till att försvaret måste rationalisera och ständigt krävt nya utredningar och organisationsförändringar. Grundproblemet att medlen som ställts till förfogande för försvaret inte har räckt för att uppfylla den fastställa politiska målsättningen, vilket knappast har behandlats på ett riktigt sätt i försvarskommittéerna. Arbetsmetodiken för kommittéerna har en ”dragspelskaraktär” Först har varje kommitté under en tid, kanske under ett år, diskuterat det säkerhetspolitiska läget och den övergripande målsättningen med försvaret.

Efter långa diskussioner har man lyckats ena sig om en text och talar om att man är ense i viktiga frågor. Nu, menar man, skulle arbetet med att mer i detalj utforma försvaret kunna starta. Då visar det sig att man straxt är oense om de ekonomiska ramarna. Men det betyder ju att man från början var oense om principerna. Eller så var politierna ense om orden eller var oense om vad orden betydde. Då hade man krävt ytterligare underlag från försvarets myndigheter. Alternativ efter alternativ har utretts, det ena mer meningslöst än det andra.

Den riktiga metoden är givetvis att mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget redan från början väga kostnader för alternativa försvarsstrukturer och risknivåer mot övriga kostnader för staten kopplat till landets förmåga. Bara efter något efter ett försvarsbeslut tagits i riksdagen har det ofta varit nödvändigt att revidera innehållet.

Vad kostar denna gigantiska nedläggning och uppbyggnad av nya fastigheter på grund av avveckling förknippad med FB 2004? Enbart utbyggnader av nya lokaler betingat av FB 2004, i Fortifikationsverkets regi, för uthyrning till Försvarsmakten, hamnar bortemot en miljard. Och vad kostar förflyttning av anställda i statliga verk som ”utlokaliseras” till orter som drabbats av Försvarsnedläggning? Det visar sig från tidigare försvarsnedläggelser att verksamheter har flyttats runt några gånger varefter den läggs ner. Försvarspolitiken handlar inte längre om försvaret utan om regeringsmakten.
[Ref 3.17]

Referenser kap 3 - del 1 och 2
Ref 3.1 – Svensk Militärmakt, Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år, Lars Ericsson, Försvarshögskolan, ISBN 91-89683-49-8
Ref 3.2 – Fred och säkerhet, svensk säkerhetspolitik 1969-1989, SOU 2002:108, ISBN 91-38-21838-0
Ref 3.3 - Svensk säkerhetspolitik och krigsplanering 1945-1975, Bengt Wallerfelt, Probus förlag 1999, ISBN 91-87184-60
Ref 3.4 – Carl Björeman och Helge Gards – KKrVa # 6 /2001.

Ref 3.5 - När Var Hur 1962, Forum 1961
Ref 3.6 - När Var Hur 1963, Forum 1962
Ref 3.7 - När Var Hur 1983, Forum, ISBN 91-37-07986-7
Ref 3.8 - När Var Hur 1992, Forum, ISBN 91-37-10049-1
Ref 3.9 - När Var Hur 1997, Forum, ISBN 91-37-10923-1

Ref 3.10 - Försvarsbeslut 1996 (gällande åren 1997-2000) prop 1995/96:12 och prop 1996/97:4

Ref 3.11 - Försvarsbeslut 1996 etapp 1, Prop 1995/96:12, betänkande 1995/96:UFöU1
Ref 3.12 - Försvarsbeslut 1996 etapp II, Prop 1996/97:4
Ref 3.13 - Försvarsbeslut 2000 (gällande åren 2001-2004), Genomgripande förändringar, prop 1999/2000:30 med huvudsakligt innehåll.

Ref 3.14 - Fortsatt förnyelse av totalförsvaret - Prop 2001/02:10 och dess huvudsakliga innehåll
Ref 3.15 - Säkerhetspolitisk kontrollstation 1999 – prop 1998/99:74
Ref 3.16 - Försvarsbeslut 2004 (gällande år 2005-2007) – prop 2004/05:5 och dess huvudsakliga innehåll
Ref 3.17 - Gunnar Lindqvist & Bo Widfeldt, JAS 39 gripen, Air Historic Research AB Nässjö, ISBN 91-973892-5-0
Ref 3.18 – Försvarsmaktens dokument Ag Gro
Ref 3.19 – Försvarsutskottets & Kungl Krigsvetenskapsakademiens symposium 2005-10-26.

Versionshanering Kap 3 del 2
Första inlägg 2007-05-17

Användarvisningsbild
York
Adjutant
Inlägg: 5282
Blev medlem: 25 aug 2004 02:10
Från: Värmland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av York » 17 maj 2007 18:26

@Skribenten, jag tackar och bockar för informationen.
För att undvika förvirring: jag bor och verkar i Storbritannien.

Användarvisningsbild
Setä
Pensionerad
Pensionerad
Inlägg: 6619
Blev medlem: 19 maj 2006 21:39
Från: Finland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Ort: Finland
Kontakt:

Inlägg av Setä » 18 maj 2007 00:28

Tackar gör även jag. Intressant text.
Käyttääkö eversti viinaa kastikkeena?

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Nationella säkerheten som försvann

Inlägg av Skribenten » 18 maj 2007 11:26

Ingress
Jag finner det angeläget att ”haka på” detta inlägg förknippat med FB 2004, ty det nu sagda hör i högsta grad ihop med FB 2004. Det handlar händelser i ”dåtiden” och regeringen Göran Persson. Jag har inte följt upp de ekonomiska turerna efter FB 2004, som resultat av dåvarande socialdemokratiska regeringen samverkan med stödpartierna.

Bakgrund
Under onsdagen den 26:e oktober 2005 gick ett symposium arrangerat av Riksdagens försvarsutskott i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademin. Kallelse hade utgått från dåvarande ordföranden i försvarsutskottet, Eskil Erlandsson (c) och Akademins styresman. Temat för symposiet var framtida vägvalsfrågor för Försvarsmakten.

”Alla var där”, ÖB Håkan Syrén, Fd ÖB Bengt Gustavsson, ett antal av vårt lands mest skickliga förbandschefer. Bland åhörarna fanns också brigadgeneralen Michael Moore, tidigare departementets talesman.

Erlandsson inledde med välkomstord och talade om att och premisser och resultat för FB 2004 i grunden ändrats. Bland talarna och åhörare fanns vårt lands dugligaste militära ledare; Kmd 1. Emil Svensson (känd från tiden då den ryska ubåten hamnade på ett skär utanför marinbasen i Karlskrona), Generalmajor Jörn Beckman, Generalmajor Karlis Neretnieks – som talade om personalförsörjning samt Öv 1. Kim Åkerman – som talade om den nationella säkerheten som ett ”svart hål”. (Åkermans tal följer enligt nedan).

Det framkom under symposiet att socialdemokraterna med ”stödpartierna” nyligen i grunden rubbat förutsättningar och för Försvarsbeslut 2004 som riksdagen för knappt ett år sedan klubbade igenom i dec förra året. Det handlar helt enkelt om ett nytt (ett helt annat) försvarsbeslut. Och detta har socialdemokraterna mörkat på allt sedan ”förhandlingarna med stödpartierna”. Det var en moloken Erlandsson ordförande i försvarsutskottet som kunde konstatera detta. SvD har påvisat ytterligare reduceringar av Försvarsmakten, allt detta har socialdemokratin med sina försvars- och teknikfientliga stödpartier mörkat. Det finns ingen som utanför (s) förhandlingarna med stödpartierna som vet vad som då egentligen återstod av resterna av FB 2004. Något kunde vi läsa av Försvarsmaktens hemsidor om ”kaderförband”. ÖB Håkan Syrén måste ha känt sig lurad. Av vad allt tydde då blev det intet av ”återbetalning” av det ”sparbeting” på c:a 2,5 innehållna miljarder som utlovats.

Som bekant är Försvarsberedningen regeringens organ Håkan Juholt var tidigare socialdemokraterna ordförande. Som regeringens organ gör den en egen bedömning av det säkerhetspolitiska läget och behandlar översiktligt utvecklingen inom försvaret. Försvarsberedningen ger förslag om inriktning men ger ej förslag om dimensionering och kostnader. Till sitt förfogande har försvarsberedningen experter, men har bara begränsad tillgång till Försvarsmaktens underlag, t.ex. försvarsmaktsplanen (FMP), som är utgångspunkten för en bedömning av tillståndet inom det militära försvaret, men inte perspektivplaneringens scenarios. På ett sätt ligger Försvarsberedningen ”före” riksdagen genom att göra egna säkerhetspolitiska bedömningar och genom att ta upp inriktnings- och avvägningsfrågor i ett tidigt skede, t.ex. om internationella insatsernas omfattning. I andra avseenden är det riksdagen som håller i taktpinnen, exempelvis när det gäller dimensionering och kostnader.

Riksdagens Försvarsutskott bereder ärenden som skall beslutas av riksdagen för militära och det civila försvaret samt ärenden om samordningen inom totalförsvaret. Utskottet bereder ärenden som rör utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet. Utgiftsområdet omfattar två politikområden, dels politikområdet Totalförsvar, dels politikområdet Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar. Med totalförsvar menas enligt beredskapsförordningen (1993:242) den verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållanden. Under krigsförhållanden omfattar totalförsvaret hela den samhällsverksamhet som då skall bedrivas. Försvarsutskottet bereder även ärenden om fredsräddningstjänsten och Kustbevakningen. Av utskottets dåvarande sjutton ledamöter var åtta (s), tre (m), två (fp), en (kd), en (v), en (c) och en (mp). Eskil Erlandsson (c) var ordförande och Tone Tingsgård (s) var vice ordförande.

Här finns nu en underlig relation mellan Försvarsberedning & Försvarsutskott. Beredningen är en liten ”egen riksdag” som lyder direkt under försvarsministern, dvs egentligen Göran Persson. Beredningen kan förankra kommande beslut eller kortsluta desamma. Beredningen är en hybrid i riksdagsordningen där det egentligen är utskottet som skall ha beredningen uppgift. Huvuduppgiften för bredningen skulle egentligen vara att uppnå samstämmighet om vår Försvarspolitiska inriktning men där resultatet i stället har blivit det motsatta.

Men nu lämnar vi ordet till Öv 1. Kim Åkerman, han berättade på ett förfärande sätt om ett nationellt försvar som ”inte fanns” och om värnpliktiga som inte får användas.

Anförande av Öv 1. Kim Åkerman 2005-10-26
Begreppet nationell säkerhet var påtagligt och var begripligt för alla och envar under ”kalla kriget”. Vårt säkerhetspolitiska mål kunde uttryckas enkelt och tydligt. Vi skulle i alla lägen, och i former som vi själva valde, trygga handlingsfrihet att. Såsom enskild nation och i samverkan, kunna utveckla vårt samhälle. Ett starkt försvar med successivt utvecklade förmågor och kompetenser och med hög beredskap var ett verksamt stöd till denna säkerhetspolitik.

Efter de omvälvande förändringarna i Europa finns nu en annan säkerhetspolitisk situation. Den politiska bedömningen i dag är att ett militärt (invasions)hot mot Sverige inte kommer att finnas inom överskådlig tid. Men det finns ju andra hot som kan påverka vår nations säkerhet. En del av dessa kan vara av mer eller mindre militär natur. Detta leder till den första vägvalsfrågan, den om vilken roll Försvarsmakten spelar för vår nationella säkerhet i dag eller för att spetsa till frågan, har Försvarsmakten en roll eller inte?

Den kan synas märkligt att denna fråga behöver ställas eftersom det i senaste Försvarsbeslutet framgår att vi skall kunna lösa såväl nationella som internationella uppgifter. Men verkligheten verkar vara en annan. All kraft i insatsorganisationen satsas nu på den internationella förmågan.

För de flesta av oss finns det en händelse som tydligare än någon annan visar på den nya situation som världen nu befinner sig i – den 11 september 2001. Här fick en ny typ av angrepp, de asymmetriska angreppen, en tydlig presentation.

I den försvarsproposition som lades senare samma höst fanns flera tydiga signaler på att en ny tid stod för dörren. Här fastställdes att det nu inte bara är väpnat angrepp utan också hot mot vårt självbestämmande som är grund för vår säkerhetspolitik. I en successiv krisutveckling som kan leda in i en gråzon innan väpnat angrepp fastställdes också att rikets samlade resurser måste kunna utnyttjas effektivt, även om man inte kunde identifiera angriparen.

I propositionen anges också att vi skall kunna möta både militära och andra hot, och det svåraste bland dessa är de som är riktade mot vårt lands frihet och självständighet. Tidigare har sådana angrepp varit beroende av reguljära militära resurser, men nu visar verkligheten att det också finns andra medel att hota framför allt vårt självbestämmande. Bland dessa finns nu också väpnade inslag i form av olika grader av terroristangrepp.

Som syntes av detta föreslås i propositionen att en ny struktur för hantering av en sårbarhets- och säkerhetsfrågor skall utvecklas. Denna skall säkerställa att en helhetssyn på samhällets hantering av olika hot och risker konsekvent tillämpas.

Av detta följder att det inledande vägvalet med nödvändighet behöver med nödvändighet inkludera Försvarsmakten i den nationella säkerhetens resursarsenal.

Försvarsberedningen har i sin senaste rapport beskrivit ett utvecklat säkerhetspolitiskt mål med syftet att även bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde samt stärka internationell fred och säkerhet.

Här följer då naturligt nästa vägvalsfråga och den gäller om Försvarsmakten med denna inriktning i huvudsak skall ägna sig åt internationell verksamhet och att den nationella verksamheten kan tonas ner i avsevärd omfattning.

Detta är ju dagens verklighet, en verklighet som nu styr Försvarsmaktens framtida utveckling. Den politiska styrningen av detta framgår i den senaste försvarspropositionen. Tillsammans med andra länder skall vi avvärja hot mot vår säkerhet. Försvarsmaktens beredskap skall vara anpassad för att genomföra internationella insatser. Detta innebär en omfattande satsning på den internationella förmågan, tydligast manifesterad i uppbyggnadsarbetet av vår EU-stridsgrupp.

Försvarsmakten skall endast på mycket lång sikt ha förmåga att i väpnad strid kunna försvara vårt land. Nationellt skall i närtid endast vår territoriella integritet kunna upprätthållas. Många tror att det endast handlar om ”gränsvakt” men av bl a senaste budgetpropositionen kan man utläsa att Försvarsmaktens skall kunna bistå andra myndigheter vid skyddande av viktiga samhällsfunktioner och infrastrukturer vid insatser mot terrorism och sabotage.

Vad vi inte gör tydligt och ger, vare sig vi vill det eller inte, en signaleffekt. Signaleffekt av att vi inte gör något innebär att vi inte förbereder oss för ett terroristangrepp med alla våra möjliga resurser och därmed kommer att ha en låg effekt i genomförandet om något skulle inträffa. Vi sänker tröskeln för ett angrepp. Om vi däremot agerar i denna fråga förberett höjer vi tröskeln mot angrepp.

När det gäller behov av egna nationella resurser hänvisas ofta till den solidaritetsklausul som utarbetats inom EU. Denna är mycket tydlig i hur unionens medlemmar skall agera om någon av dessa utsätts för en terroristattack. Varje land skall kunna tillhandahålla resurser, även militära, för att;

 Förhindra terroristhot på medlemsstaternas territorier.
 Skydda de demokratiska institutionerna och civilbefolkningen från en eventuell terroristattack.
 Bistå en medlemsstat på dess territorium [...] på begäran av dess politiska myndighetvid en terroristattack.

Men vad innebär detta egentligen. I Sverige har vi i dag begränsade militära resurser som är utbildade och utrustade för denna uppgift. I Sverige är terroristbekämpning en uppgift för polisen och hitintills har det i detta avseende funnits en ”vånda” hos statsmakterna att tilldela Försvarsmakten uppgifter. I god svensk tradition har detta utretts efter den 11 sept. 2001, när den nya verkligheten blev uppenbar. Först en gång och nu en gång till.

Men för att åter knyta an till EU:s soliditetsklausul finns här en märklig paradox. Sverige har alltså gått med på att kunna skicka soldater till andra länder för att bekämpa terrorister – något som de inte får göra i Sverige. Samtidigt säger Sverige att vi skulle kunna vara beredda att ta emot utländska soldater för att bekämpa terrorister i Sverige – något som vi inte tillåter våra egna soldater att göra. Finns det någon som kan förstå logiken i detta?

Vi vet nu vad den andra 11. septemberutredningen, som antog namnet stödutredningen, I många fall har den varit mycket tydlig. För det första avfärdas argumentet att inga åtgärder behövs eftersom det inte finns något hot mot oss. Stödutredningen säger att det inte finns något hot – just nu!
Men den säger också att det är viktigt att vara medveten om att risken för attacker mot svenska intressen snabbt kan komma att förändras på grund av politiska ställningstaganden eller svenskt deltagande i en internationell operation. Stödutredningen säger därför att de åtgärder som måste vidtas kräver en mer långsiktig inriktning.

Vidare säger stödutredningen att tidiga åtgärder har mycket stor betydelse för att bygga upp ett skydd mot terrorism. Som nyss sades, ju mer aktiva vi blir på den internationella scenen, desto större risk löper vi att också drabbas av terroristerna vrede. Det kan här kanske vara på sin plats att påpeka det ökande svenska engagemanget i Afghanistan, vi kommer att bli mycket tydliga aktörer kommande år. Till yttermera visso hävdar stödutredningen att vår förmåga att förhindra och ingripa direkt mot terrorism också påverkar risken att vi kan bli angripna.

Stödutredningens slutsats, att samhällets samlade resurser skall kunna användas på ett effektivt sätt, är därför mycket tydlig. Likaså är budskapet avseende Försvarsmaktens resurser. Man säger till och med, att låta dessa stå utanför är oklokt.

Med detta som grund bör dagens vägval modifieras. Det borde inte handla om en ensidig satsning på utlandsverksamheten. Inte minst eftersom det finns en uppenbar risk för att därmed hotet mot den nationella säkerheten kan öka. Detta visar inte minst händelserna i Madrid och London. För att kunna verka internationellt krävs en tryggare nationell plattform som grund. Detta innebär att Försvarsmaktens roll i de nationella uppgifterna måste tydliggöras och förstärkas.

Dagens situation avseende nationella uppgifter vid ett väpnat angrepp, med vilket aves ett militärt angrepp av en stat, ligger i att vidmakthålla kompetens för att vid behov i en flerårig process skapa den förmåga som då krävs. Nästa vägval blir därför att ställa sig frågan om Försvarsmaktens uppgifter avseende den nationella säkerheten enbart skall gälla i framtiden eller om dessa skall kunna lösas med mycket kort varsel.

Den nuvarande planeringsinriktningen är att de små enheter som har beredskap för den territoriella integriteten kan tas i anspråk inom en timme. Sedan finns det resurser avsedda för den internationella verksamheten med 10 – 60 dygns beredskap medan de stora resurserna för försvar mot ett väpnat angrepp kräver många års förberedelsetid.

Om vi får en möjlighet att agera för att förebygga eller ingripa mot ett terroristattentat så kommer med en mycket hög grad av sannolikhet förvarningstiden att vara mycket kort. Om vi lyckas väl kan det i bästa fall röra sig om något dygn, kanske enstaka timmar. För att Försvarsmakten då skall kunna nyttjas krävs en helt annan syn på dess beredskap och tillgänglighet – fler resurser måste kunna nyttjas inom perspektivet timmar till dygn. Då är de resurser som har ”internationell beredskap” inte tillräckliga. Till detta tillkommer att ett framtida militärt hot med hög sannolikhet kommer att ha asymmetriska inslag. Att skapa förmåga för detta i dag är också att säkra denna kompetens för framtiden, som kan komma snabbare än vi planerar för.

Svaret på denna fråga är därför mycket enkel – det krävs förmåga redan i dag!

För att detta skall vara möjligt måste då följande vägval diskuteras – skall det vara en uppgift för enbart vissa i Försvarsmakten eller skall alla kunna delta?

Svaret på den frågan beror helt på vilken bredd som anslås i scenarier och analyser. Om man enbart fokuserar vid enstaka terroristhot kanske man fastnar för ett behov som kan tillgodoses med vissa särskilt utvalda specialresurser. Men om man kan föreställa sig en omfattning av hotet som innebär att en mängd samhällsviktiga verksamheter måste bevakas och skyddas så kommer man till ett helt annat resursbehov. Det kan till och med vara så att även om polisens och Försvarsmaktens totala resurser kan tas i anspråk, så kommer dessa resurser ändå att endast att räck till de mest prioriterade platserna och verksamheterna.

För att säkerställa bästa möjliga handlingsfrihet att agera i en uppkommen situation så är valet enkelt – alla anställda, alla som fullgör tjänstgöring och alla som har beredskapskontrakt skall kunna utnyttjas. I de senare ingår också hemvärnet. Sedan är det en naturlig konsekvens att alla inte kan utnyttjas för allt, men för att alla kan utnyttjas efter sin förmåga skall det finnas adekvata och kompetenta ledningsresurser.

Här är det särskilt olyckligt att det nu finns en tolkning av pliktlagen, och en Europakonvention om tvångsarbete, som innebär att värnpliktig personal ej får insättas mot terrorister om det innebär fara för dem. Vid kontroll innebär denna tolkning även att värnpliktiga skyddsakter ej kan utnyttjas vid civila skyddsobjekt. Stödutredningen förstärker detta förhållande genom att föreslå en paragraf i den nya lagen om stöd till polisen vid en terroristhändelse, där det föreskrivs att totalförsvarsvärnpliktiga inte får användas för uppgifter, enligt den nya lagen, som kan medföra en inte obetydlig risk för att personalen kan komma till skada.

En mer logisk konsekvens av detta förhållande, och de nya hot vi står inför, är att ändra pliktlagen istället så att dessa uppgifter även omfattas. Om detta inte sker så kommer inte värnpliktens tillämpning inte att bli en resurs för en samordnad nationell säkerhet utan ett hinder. Om detta skulle bi fallet tvingas jag för min del. Även om det är smärtsamt, konstatera att en personalförsörjning, med adekvat beredskap och insatsförmåga mot dagens hotbild, inte kan bygga på värnplikt utan kommer att kräva kontrakterade soldater från första början.

Med detta kommer då ett sista vägval, ett vägval som många kommer att hävda kommer att styras av tillgängliga resurser. Skall alla förberedas på att kunna insättas eller skall detta lösas med befintlig rådande kompetens när situationen inträffar?

Här är det oerhört viktigt att anlägga ett krisperspektiv på behoven. De svåraste situationerna t.ex. gråzonhanteringen, är de som ställer högst krav på snabb effekt. Men många års erfarenhet i ryggen, både av militär ledning men också av totalförsvarssamverkan, så kan jag med säkerhet hävda att en effekt är inte något som uppstår av sig själv när det behövs. I stället är det en lång kedja av sekventiella händelser som bygger upp förmågan att leverera effekt. Det är först när detta är genomfört som den verkliga effekten kan erhållas. Detta skall naturligtvis ske med relevanta parter, det är de som skall göra insatserna som tillsammans skall skapa förmågan till effekt.

I den processen ingår därmed också att kunskap övergår till kompetens och att i de skapade nätverken det byggs upp ett förtroende som underlättar snabba insatser i svåra situationer. Detta är den reella innebörden av begreppet territoriell verksamhet.

Att vi nu är på väg åt helt fel håll framgår av regeringens proposition (2004/05:160) som föreslår avveckling av den regionala territoriella förmågan med det enda motivet att den inte behövs i den nu beslutade försvarsmaktsstrukturen. Konsekvensen av detta blir en ledningsstruktur i Försvarsmakten som ser ut som en ”huvudfoting”. Med denna ledningsstruktur kommer förutsättningarna för att nå den beskrivna effekten att vara mycket begränsad. Detta är ett exempel på politiskt helt felaktig detaljstyrning av verksamheten. Lite motsägelsefullt blir det när man läser årets budgetproposition att förmågan skall öka. Men å andra sidan nämns i årets planeringsanvisningar inte nationella uppgifter en enda gång.

Här vill jag gärna åberopa stabschefen på Krisberedskapsmyndigheten som har beskivit hur en liten kris snabbt kan bli en stor kris om man inte är förberedd, om man har ont om resurser, om man saknar kompetens och om man inte har övat.

Men om vi skall uppfattas som seriösa så måste detta ändå kunna åstadkommas. Därför blir det logsiak vägvalet att insatserna skall vara förberedda, och att dessa förberedelser måste vara genomförda på den nivå där de faktiskt skall genomföras. Sedan följer av detta ganska naturligt att man inte kan förbereda allt, utan det måste också finnas förmåga för att också kunna hantera andra händelser. Men ju mer jag förberedd, desto bättre förmåga har jag också att hantera även andra, överraskande och oförutsedda händelser.

Summan av de vägval jag här har presenterat - och rekommenderat – är att Försvarsmakten måste utveckla en annan nationell ledningsstruktur än de föreslagna, skapa ett beredskapssystem med delvis högre beredskap än vad som nu är på gång och komplettera gällande utbildningsinriktning. Försvarsmakten, som är en del av samhällets samlade resurser, måste vara beredd å det oväntade även nationellt och också kunna reagera adekvat.

I dag uppfattas detta inte vara viktiga frågor i Försvarsmakten, eftersom det inte anses vara politiskt efterfrågat och att man inte uppfattar att man har dessa uppgifter. Riksdagen måste därför bli mycket tydligare i vad man kräver av Försvarsmakten. De åtgärder som krävs för att åstadkomma detta är jag övertygad om att det går att genomföra genom omplaneringar i givna ramar, det handlar mer om attityder och vilja än rena kostnader.

Sammanfattning
Som det är i dag hanterar vi inte hela hotskalan. Framför allt har den sk gråzonen lyfts bort. Därmed finns det ett säkerhetspolitiskt svart hål. Och därmed finns det heller inga adekvata militära resurser som är förberedda på detta. På samma sätt som vi förbereder oss att kunna genomföra graderade internationella insatser så måste vi också kunna göra detta nationellt.

Vi talar i dag ofta att vår utveckling skall vara viljestyrd. Men i detta avseende blir våra åtgärder händelsestyrda, eftersom vi inte nu vill ta tag i de grundläggande frågorna. Inställningen och viljan i detta avseende kan bäste beskrivas med att mycket kraft har ägnats åt vad man anse Försvarsmakten får göra, vilket hämmat utvecklingen. Detta är, som försvarsministern uttryckte vid Akademiens sammankomst förra året, en felaktigt ställd fråga. Om vi i stället haft fokus på vad Försvarsmakten kan göra så hade vi sannolikt kunnat se en annan utveckling.

Så att inte välja nu i de frågor som jag beskrivit är faktiskt också ett val. Det valet innebär att det fortsatt kommer att vara stora luckor i vår nationella säkerhet. Världen ser ut som den gör, hitintills ha vi varit förskonade, men ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. Vår nationella säkerhet är vårt ansvar. Det kan vi aldrig lämna över till någon annan aktör. Så frågan är - nu när ett riskfönster står på vid gavel – hur länge skall vi behöva vänta innan vi stänger det? Eller måste vi också drabbas av terrorismens fasor först?

Slut på Kim Åkermans anförande

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster