Sverige under andra världskriget

Här diskuteras militaria, reenactment, airsoft, paintball, konst, resor och sevärdheter. Här publiceras även egna uppsatser och skolarbeten.
Skriv svar
Användarvisningsbild
Wagner
Fänrik
Fänrik
Inlägg: 989
Blev medlem: 23 apr 2004 16:24
Kön: Man
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Organisationer
Ort: Stockholm
Kontakt:

Sverige under andra världskriget

Inlägg av Wagner » 19 okt 2006 11:59

Sveriges policy under andra världskriget var att förhålla sig neutralt. Den svenska neutralitetspolitiken hade tillämpats i över ett århundrade - sedan slutet på Napoleonkrigen.

Då stridigheterna inleddes den 1 september 1939 var Sveriges öde oklart. Så småningom lyckades endast fem europeiska nationer bibehålla sin neutralitet genom hela kriget, trots att hela 20 nationer till en början förde denna politik. Sverige var en av de länder som lyckades med bedriften att hålla balansen och undvika sammanstötningar på den europeiska stridsscenen. Sverige lyckades med detta tack vare sin nordliga placering på kartan, sin relativt långa internationella neutralitetspolitik och inte minst på grund av en rad oförutsägbara händelser som skedde till dess fördel. En annan faktor var att den svenska regeringen tvingades till eftergifter av Nazityskland, som att t ex tillåta Wehrmacht att använda de svenska järnvägarna i syfte att transportera en infanteridivision till Norge och Finland, samt att transporter soldater på tjänstledighet mellan Norge och Tyskland. Dessa eftergifter grundades i en rädsla inför en eventuell invasion. Sveriges politik under andra världskriget har inte sällan ifrågasatts och varit föremål för många och långa debatter.

Sveriges djupt förankrade neutralitet sattes ett flertal gånger på prov under 1930-talet. Utmaningarna kom från ett starkt förnyat nationalistiskt Tyskland. Mellan 1919 och 1935 hade Sverige varit en aktiv anhängare av Nationernas förbund. Den mesta av Sveriges energi inom den internationella sfären hade riktats mot att bevara förbundet. Men 1935 års tysk-brittiska flottavtal (AGNA) satte inte bara Sveriges neutralitet i fara utan även dess självständighet. Avtalet kom som en chock för många svenskar då det undertecknades den 18 juni 1935. AGNA tillät Tyskland att utöka storleken på sin flotta till en tredjedels storlek av brittiska Royal Navy, trots villkoren som fastställts i Versaillesfördraget. Samtidigt gick britterna med på att dra tillbaka sin flotta från Östersjön, vilket därmed innebar att Kriegsmarine var den dominanta kraften i området. Detta blev till ett potentiellt hot mot Sverige och andra länder i regionen.

I början av 1936 ökade den svenska regeringen försvarsbudgeten i syfte att stärka sin militära förberedelse då den internationella situationen försämrades. Då kriget i princip var ett faktum femdubblades militärens utgifter mellan 1938 och 1939.

Under de europeiska stridigheterna tvingades den svenska industrin på grund av den tyska blockaden av Östersjön och kravet på stigande behov av krigsutrustning att lagra en stor kvantiet inhemska varor. Innan kriget låg kostnaden för krigsutrustning på tiotals miljoner kronor, men efter kriget ökade denna kostnad till över 1 biljon kronor.

Den svenska regeringen nöjde sig inte bara med att köpa material för att stärka sitt försvar, man började även kalla in folk till militärtjänstgöring. Den 6 maj 1938 inkallde regeringen 1932-års värnpliktiga, som då var vid 35-års ålder, för träning.

1940 grundades Hemvärnet. Dess enheter utgjordes av män med soldaterfarenhet som var utrustade med gevär, maskingevär, ammunition, medicin och uniformer, placerade i mindre grupper. De kunde välja om så var önskat att inhandla material som skidor, tröjor och stövlar. Den kvinnliga frivilligorganisationen Lottrörelsen skapades 1924.

Medan Sverige var i full färd med att beväpna sig ansåg man samtidigt att det var nödvändigt att upprätthålla sin neutralitet vilket statsminister underströk i ett tal strax innan andra världskrigets utbrott: “det finns inte en tanke på aggression mot någon annan nation hos vårt folk”, men under krigets första år tvingade Sveriges geografiska position henne till att motvilligt samarbeta med Nazityskland och förse det med viktigt gods som järnmalm, vilket var grundläggande för krigsansträngningen.

Då Sovjetunionen anföll Finland 1939 väcktes sympatier bland många svenskar som var för att Sverige på något sätt skulle involvera sig, både på ett humanitärt och militärt plan. Sveriges intresse i Finlands öde grundades i det faktum att Finland en gång varit en integrerad del i Sverige i över 600 år. Trots flera vädjanden från den finska regeringen valde den svenska regeringen att inte blanda sig i konflikten då den Röda armén avancerade under Vinterkriget.

Trots detta var det uppenbart att Sverige var mer än neutralt i denna fråga och man accepterade att så många som 8,000 svenska frivilliga begav sig av till Finlands hjälp. Den svenska regeringen sände även mat, kläder, medicin och mindre mängder vapen och ammunition i syfte att hjälpa finnarna i början av kriget, men man var noga med att undvika någon form av officiell inblandning. Det låg även i den svenska nationens egna intresse att hålla Röda armén borta från Finland då ett kapitulerat och ockuperat Finland skulle innebära ett hot även för Sverige.

Sverige lyckades senare inte förse norrmännen med samma hjälp då man redan offrat relativt mycket till Finlands fördel, men även för att man ansåg att hjälp till Norge skulle provocera Tyskarna allt för mycket. Istället svarade Sverige på Tysklands press genom att medge Wehrmacht tillträde till territorium under den norska kampanjen. Tilläggas måste även att ungefär 70,000 finska barn sändes till säkerheten i Sverige under 1940-talet.

Allmänhetens uppfattning speglades brett i svensk media och var uppkomsten till många protester från den tyska regeringen som förmådde den svenska regeringen till att censurera delar av pressen på en begrensad nivå. I Sverige kontrollerades pressen av flera råd, trots att man hävdade att pressen var fri. Den svenska regeringens krigsinformationsstyrelse bestämde vilken militärinformation som kunde tryckas och vilken som skulle mörkas. Det svenska pressrådet fungerade som en promotor för goda relationer mellan pressen och de allmäna myndigheterna, samt att fungera som ett instrument för pressens egna självdisciplin. Rådet utfärdade varningar, officiella eller hemliga, till de som “missbrukade” det fria ordet.

Att säga att Sverige hade tryckfrihet i ordets rätta mening vore fel. Sverige var bekymrat över att dess neutralitetspolitik riskerade att falla i obalans om pressen fick yttra sina egna ställningstaganden. Under kriget var exempelvis den kommunistiska pressen i princip bannlyst från att distribueras. Man förbjöd dock ej tryck av tidningarna då detta skyddades enligt den svenska konstitutionen.

En vital faktor i den svenska relationen med stormakterna, särskilt Tyskland och Storbritannien, var handeln. Innan kriget hade Sverige viktiga handelskontakter med bägge nationer. Om Sverige hade visat minsta stöd för någon av sidorna hade inte bara dess neutralitet hotats, utan till och med dess självständighet. Att bibehålla handelsbalansen var viktigt både ur en politisk aspekt, men även rent ekonomiskt. 1938 gick exempelvis 24% av Sveriges totala export till Storbritannien och 18% till Tyskland.

Krigets utbrott påverkade kraftigt handeln med bägge nationer. Till en början signerades överrenskommelser mellan Sverige och de två stormakterna i syfte att bibehålla den viktiga exportmarknaden. Men i samband med att Tyskland invaderade Danmark och Norge i april 1940 skars Sveriges handelsförbindelse med Storbritannien i stort sett av och endast 30% av exporten till den brittiska ön kunde bibehållas. Nu ökade också exporten till Tyskland som till stora delar bestod av stål som användes av Nazityskland till att producera vapen.

Det förekom en hel del spekulationer angående det faktum att de allierade skulle tänkas invadera Europa via Skandinavien istället för att korsa den engelska kanalen. Hitler oroades över tanken och var nästan övertygad om att de allierade tänke invadera Europa via Norge. Hitlers brev till kungen, Gustav V, daterat 24 april 1940 löd: “För mig råder inga tvivel om att vår handling (invasionen av Norge och Danmark), som i sista stund föregrep de allierades planer och som under alla omständigheter sätter stopp för Frankrike och England från att få grepp om Skandinavien, kommer att ha goda konsekvenser för det Skandinaviska folket.”

Om en sådan invasion av Norge skett, hade Sverige i allra högsta grad berörts. Sverige ansågs beläget på bästa sätt för en allierad flygbas som utgångspunkt för bombräder mot Tyskland. Till och med mot slutet av kriget, då den tyska kapitulationen låg i sikte, övervägde de allierade en invasion av Sverige på grund av dess strategiska belägenhet i relation till Tyskland.

Då Tyskland invaderade Norge och Danmark i april 1940, ställdes krav om att Sverige skulle bibehålla sin neutralitet och hålla sig ifrån att mobilisera i syfte att hjälpa sina grannar. Tyska kommunikationer skulle i fortsättningen upprätthållas utan avbrott via svenska kanaler och handeln med järnmalmen skulle inte störas. Den svenska regeringen gick med på detta, men höjde i hemlighet sin beredskap under följande veckor, från 100,000 man till 320,000. Fler krav följde under våren och sommaren, särskilt gällande transporten av medicinsk personal, senare upptrappat till att även inkludera ammunition och tjänstlediga soldater. Under sommaren 1941 tvingades den svenska regeringen att acceptera transit av en fullt utrustad tysk division påväg via Finland mot den nyligen öppnade östfronten.

I februari 1942 trappades den tyska närvaron i Norge upp i förberedelse till en eventuell invasion av Sverige. Hitler var missnöjd med Sveriges “medgörlighet” och tvivlade på dess förmåga att försvara sig mot ett allierat anfall via Norge, vilket skulle innebära ett hot mot malmresurserna. 300,000 svenska soldater skickades till den västra gränsen för träning och förberedelser, men ingen invasion kom och krisen löstes upp. Det tyska högkommandot övervägde återigen en invasion av Sverige 1943 (Operation Polarräv), utifall man skulle nå framgångar vid östfronten. Men då slaget om Kursk inte slutade med tysk seger så övergavs planen.

Ny forskning offentliggjord 4 april 2006 visar att Sverige hjälpte Tyskland att förhindra tyskar från att ingå äktenskap med judar. Forskningen visar att från och med 1937, var svenskar som önskade ingå äktenskap med tyskar av så kallat “icke-ariskt blod” tvugna att lämna in en skriftlig försäkring om att ingen av deras mor- eller farföräldrar tillhörde den judiska rasen eller religionen. Detta var ett resultat av en order från utrikesdepartementet som menade att 1912-års Haagkonvention krävde att dess signatärer tvingade andra länders äktenskapslagar att gälla för dessa länders medborgare. Ordern saknade historisk och demokratisk legimitet och var också främmande för svensk lag. Vissa äktenskap “ariska” tyskar och judar emellan upphävdes således av domstolar. Trots detta vigde många präster sådana par i ren trots mot ordern.

Från 1943 och framåt började Tyskland för första gången stöta på större motgångar, särskilt efter vändpunkten vid Stalingrad. Tyskland tvingades till en mer defensiv position, medan allierade styrkor mötte framgångar på slagfälten i bl a Nordafrika. En sådan position tillät Sverige att vara mer bestämt i sin politik och handlingar. Innan 1943 låg den svenska neutraliteten till stor del under influensen av tysk politik och dess utveckling och det har sagts att de enda verkligt neutrala nationerna i Europa under kriget i själva verket var Schweiz och Portugal. Men trots Tysklands nu tämligen defensiva hållning befann sig Sverige i konstant rädsla för oväntade vändningar, en attityd som låg kvar fram till slutet av kriget. Med Tysklands allt svagare position kom så även allt starkare krav från de allierade och påtryckningar kom om att Sverige skulle säga upp sin handel med Tyskland och att stoppa den tyska soldattransiet genom svensk mark. Men Sverige vägrade inledningsvis gå med på detta i rädsla för tysk reaktion, men med tiden började man sakta men säkert ge efter för kraven.

1943 tog Sverige emot tusentals judiska immigranter från Danmark. Då den danska regeringen upplösts sommaren 1943, bestämde sig de tyska myndigheterna för att deportera alla danska judar till koncentrationsläger. Men detta ville inte danskarna gå med på och man lyckades alltså med framgång transportera majoriteten av dessa till Sverige i en stor räddningsinsats. Väl i Sverige beviljades de asyl och omhändertogs av svenskar. Många stannade i Sverige efter kriget. Sverige tog även emot flyktingar från Finland och Norge vilket, tillsammans med beskyddandet av Sveriges egna judar, möjliggjordes av landets neutralitet.

Neutraliteten gjorde det även möjligt för Sverige att inom diverse områden få tillgång till Tyskland, vilket inte bara var användbart för svensk underrättelsetjänst, utan även för de allierade. Kung Karl Gustav V försökte utnyttja diplomatiska kontakter till tyska ledare i syfte att övertyga dom om att behandla judarna mer humant, men hade litet inflytande. Folke Bernadotte, en släkting till kungafamiljen, lyckades kommunicera med den tyska regeringen, och vidarebefodra information tillbaka till Sverige. Han bidrog även med att rädda 15,000 fångar från koncentrationsläger, däribland vissa judar, vilket även Raoul Wallenberg gjorde och som kan ha räddat upp till 100,000 ungerska judars liv.

Den kanske viktigaste aspekten av Sveriges eftergifter gentemot Tyskland under andra världskriget var den utbredda exporten av järnmalm för bruk inom den tyska vapenindustrin. I takt med att tyska förberedelser inför krig blev allt mer uppenbara och risken för ett nytt stort krig ökade, steg också det internationella intresset för Sveriges malm. Vid den tidpunkten förlitade sig den tyska industrin till stor del på den svenska malmen och en minskning eller stopp av den svenska malmexporten skulle ha inneburit en katastrof för den tyska militärsatsningen. Ralph Glynn, medlem av det brittiska parlamentet, indikerade i ett meddelande just hur beroende Tyskland var av Sverige. Om Sverige skulle stoppa sin export kunde det ha inneburit ett slut på kriget inom sex månader. Skulle tyska trupper anfalla Sverige, skulle så också Storbritannien komma till undsättning. Men den svenska regeringen var inte övertygad om att britterna kunde skydda dem och avsåg fortsätta exporten, inte bara som inkomstkälla och kol i utbyte, men även som förebyggande syfte emot en eventuell invasion.

De allierade försökte få Sverige att reducera sin export, och slutligen kom man så också fram till en överenskommelse angående en årlig järnexport till Tyskland. Tyskarna var fortfarande samarbetsvilliga så länge Sverige bibehöll sin “inofficiella” export. Därtill, förutom järnet, var Tyskland i behov av svenska kullager som vid den här tiden var de bästa som gick att få tag på. 1944 lovade man de allierade att man skulle reducera kullagerexporten också, men lyckades finna ett kryphål i överenskommelsen och började exportera kullagerstål och även kullagermaskiner. I Sverige var man orolig över att behöva möta de stora ekonomiska bördor man fick utstå under det första världskriget då man skars av från all handel, Tyskland bortsett.

Redan under den norska kampanjen hade den svenska regeringen givit Wehrmacht tillgång till det svenska järnvägsnätet, vilket i sin tur tillät tyskarna att transportera trupper från de ockuperade områdena i södra Norge till fronten i Narvik. Vid samma tid vägrades den norska kungen, Haakon VII och hans son kronprins Olav, tillträde till svenskt territorium under deras flykt från huvudstaden. Kronprinsessan Märtha av Norge, född svensk prinsessa, tilläts korsa gränsen tillsammans med sina tre barn, men bemöttes inte med öppna armar. Vissa ansåg att hon hade riskerat den svenska neutraliteten och de menade till och med att hon borde ta sin treårige son Harald tillbaka till Norge så att han kunde proklameras kung av tyskarna.

Fram till 1943 riskerade norska motståndsmän och judar på flykt till Sverige, att deporteras och hamna i nazisternas händer.

Som svar på Tysklands vädjan om frivilliga, ignorerade en handfull svenskar neutraliteten för att gå med i den tyska organisationen Waffen-SS, och slogs bland annat mot sovjetiska trupper på östfronten. Det är dock viktigt att påpeka att detta var val gjorda av individuella svenska soldater och inte en svensk policy.

Sverige gjorde även en del ansträngningar för att hjälpa de allierade. 1945 då de allierade planerade att befria Danmark och Norge önskade USA att Sverige skulle samarbeta i denna aktion. Man började således förbereda sig för “Operation Rädda Danmark”, där det var tänkt att Sverige skulle invadera Själland från Skåne. Efter att Danmark befriats skulle Sverige assistera den allierade invasionen av Norge. Trots att det i slutändan inte visade sig vara nödvändigt, tilläts amerikanska plan att använda sig av svenska militärbaser under befrielsen av Norge, från våren 1944 till 1945. De allierade samarbetade även med den så kallade C-byrån, den svenska militära underättelsetjänsten. Man tillät allierade spioner ta del av tyska radiosignaler från en station på Öland, och i Malmö upprättades en central för britterna att leda bombräder mot Tyskland. Sedan 1943 tränades dessutom norska och danska soldater (Den danske Brigade) i svenska militärbaser. Detta visar att Sverige var nära att avsäga sin neutralitet till fördel för de allierade. Denna neutralitet är ett hett diskussionsämne än idag och även om Sverige faktiskt samarbetade med Tyskland så handlade det snarare om rädsla än om preferenser. Den svenska regeringen och majoriteten av svenskarna stod ideologiskt och moraliskt på de allierades sida och skrämdes vid tanken på en eventuell tysk seger och den tyska antidemokratin.

Den svenska neutraliteten har kritiserats av de som anser att den visade sig vara ineffektiv. Många skäms över att regeringen inte stod upp mot Tyskland och många kände även så under tiden det pågick. Men regeringens politik var att sätta de egna medborgarnas säkerhet i första rum och ansåg att Sverige kunde klara sig utan att bli indraget. Det var ett tufft dilemma man ställdes inför: antingen hjälpa sina grannar och krigsansträngningen, eller att skydda sin medborgare från invasion. Medan det trots allt visade sig vara omöjligt att hålla sig helt utanför händelsecentrum, lyckades man undvika en invasion till priset av att anses som “ynkryggar” av vissa. Den brittiska premiärministern Winston Churchill hänvisade till Sverige under kriget med de omtalade orden “det där lilla, fega landet”. Bristen på militärt bistånd till Norge har orsakat ett visst avstånd länderna emellan, men man har trots allt lyckats bibehålla en nära kontakt då de flesta trots är medvetna om situations komplexa art.

Källa: Med förintelsen i bagaget - Zubicky, Sioma (1997).
Tommy Wagner

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster