Vilken bok läser ni just nu?

[Sonderling]

Roten till det onda - Ingmar Karlsson

Jag vet ju inte så mycket om det men jag tror det är en bra introduktion ang konflikten(erna) i mellanöstern. Jag fick iallafall veta hur Saudiarabien kom till m.m. och det var ju intressant. Sista kapitlet om dagens läge däremot tycker jag slarvades igenom och hade dessutom redan blivit inaktuellt.

Läser nu boken "Jag minns" Svenska folket berättar om sitt 1900-tal- sammanställt av Madelaine Levy och Peter Englund.
Det var SVD som uppmanat folk att skicka in sina barndoms-/ minnen i korta notiser som börjar med " Jag minns".

Trivsamt, väcker lite minnen till liv och lite intressant också men jag undrar om man skrev rent rakt av de inkomna bidragen? Ibland misstänker jag en del fel. tex varje inlägg avslutats med persons namn och födelse år och flera gånger beskrivs barndomsminnen vid ett årtal av en person som då är vuxen enligt det födelseår som står efter namnet, det måste ju vara ett tryckfel?
Sedan kan en del inlägg vara lite obegripliga, typ omvänd meningsbyggnad, så det verkar som att man inte redigerat dem innan tryck? Eller så är jag bara avundsjuk på att jag själv missade detta och inte lämnat in ett bidrag.
Jag minns när jag skrev teckningar till Nixon -72 med uppmaningen att sluta bomba Vietnam!

Sonderling f 1967

[Hans S]

Jag minns när jag skrev teckningar till Nixon -72 med uppmaningen att sluta bomba Vietnam!

Sonderling f 1967

Jag har i vuxen ålder fått några jänkare att sätta kaffe/öl/vin i vrångstrupen.
-Ni gjorde fel i Vietnam!
-Ehrmm, jo visst, men det var ju andra tider då och vi drog oss ju ur.
-Det är just det ni gjorde fel, ni skulle INTE dragit er ur!

MVH

Hans 1961

[Leningrad]

book.jpg (94.15 KiB) Visad 405 gånger

De olympiska sommarspelen i Berlin 1936 är mångt och mycket förknippade med tre ting, Hitler, Jesse Owen och Olympia. Möjligtvis finns Putte Kocks japaner japaner med på den listan för oss svenskar, men annars törs jag nog påstå att ni som läser detta inte känner till så mycket mer om den elfte upplagan av de olympiska sommarspelen i modern tid. Boken tar sin början 1896 när de första moderna olympiska spelen tar sin början i Aten, ett spel som lämnade väldigt mycket att önska men som ändå blev början på det som blivit världens största idrottsevenemang alla kategorier. Ja ja, jag vet att det finns en och annan amerikan som hävdar att Baseball och "Football" är större och att jag själv lutar mer åt fotbolls-VM men inget arrangemang når ut och omfattas av mer utövare än ett olympiskt sommarspel.

Författaren ger läsaren bakgrunden till spelen och hur de skulle tjäna främjandet mellan folk och stater i en tid då det var allt annat än lugn och ro på den politiska scenen. Vi får en kort men ack så intressant resumé av samtliga spel fram till 1936 och inte bara det sportsliga utan även det politiska spelet bakom dessa. OS är ju som bekant en lika stor politisk scen som en sportslig och det ger det arrangerande landet en stor möjlighet att propagera för detta. Nazisterna var inte de första att inse detta och de var absolut inte de sista men de var de första att verkligen slå mynt utav det och utnyttja dess fulla potential för sina egna syften.

Berlin OS föregicks ju av vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen som på sätt och vis blev en generalrepetition för vad som skulle komma. Vinterspelen var ju inte lika gamla (och ärorika) som sommarspelen utan hade haft premiär i Chamonix 1924 (sommarspelen gick i Paris). En självklar och tung del av boken är givetvis huruvida Tyskland med tanke på deras rasism var en lämplig arrangör av ett olympiskt spel. En inte alltför lätt diskussion med tanke på att rasismen vid denna tidpunkt i västvärlden var ett legitimt inslag i samhället. Det var ju allmänt accepterat att det fanns raser utifrån en hierarkisk ordning, inte minst i USA där "negrerna" inte var fullvärdiga medborgare. För den som tror att det fanns en enhällig röst mot att bojkotta sommarspelen är helt fel ute. Organisationerna som förespråkade en bojkott var flera och inte alltid eniga, inte ens inom de egna leden, och någon bojkott blev det heller inte. Undantag var enskilda utövare som av principskäl avstod, men de var inte många. Den här delen av boken är rörig och jag hade vårt att få grepp om den.

Därefter följer det intressanta, hur spelen ägde rum, både före och efter, och både på och utanför arenan. Vi får mer eller mindre följa gren för gren där Jesse Owen givetvis är centralpersonen till arrangörens stora förtret. En annan central del av boken är samspelet mellan den olympiska kommittén och arrangörslandet. En delikat balansgång för båda parter där antisemitismen var den heta potatisen. Olympia tillägnas ett eget kapitel där Leni Riefenstahl med näbbar och klor hävdar att filmen är fri från nazistiska influenser. Författaren ger också en intressant överblick av vad som hände sen, bl.a. att Jesse Owen möttes av rasism i USA och att hans karriär efter OS handlade mer om att kapplöpa mot bilar och hästar än ett seriöst tävlande. Hur arvet efter spelen alltjämt lever kvar i diskussioner kring huruvida vissa länder är lämpliga kandidater eller om vissa spel borde bojkottas. M.a.o. är sport politik och politik är sport, de olympiska spelen som en gång i tiden var tänkt att vara fri från politik är ett tydligt bevis på detta och OS i Berlin är kanske det tydligaste av dem alla.

[Horrocks]

download.jpeg (7.52 KiB) Visad 391 gånger

Clementine Churchill var på många sätt en ovanlig hustru till premiärminister – en av de ytterst få, kanske den enda vid sidan om Cherie Blair, som kom att få en åtminstone halvofficiell roll som first lady. Britterna har annars förlitat sig på kungahuset för officiella uppdrag av mer representativ karaktär, men Clementine blev en av de få som kom att spela ett mer publik officiell roll och var bitvis ganska djupt engagerad i sin makes politiska arbete. Hon framstår som ett social geni och var omvittnat skicklig att hantera sin makes politiska kontakter, vänner såsom motståndare. Politiskt var hon mer radikal än sin make, tidig förespråkare för kvinnlig rösträtt, socialt engagemang för fattiga arbetare, etc, men var utåt sätt lojal med sin man även om hon egentligen snarare var vänsterliberal än konservativ.

Hennes viktigaste bidrag var kanske att utgöra en stöttepelare för sin dynamiske man, inte minst i samband med dennes motgångar. Det blir rätt tydlig i boken vilken enorm uppgift detta var – Winston var en komplex personlighet med många egenheter, temperament och nycker som kunde kräva sin kvinna att balansera och desarmera. Det var ingen slump att det var till henne som de andra Tory-ledarna gick för att få hjälp när Winston vägrade att dra sig tillbaka på ålderns höst – alla visste att hon var den enda som kunde hantera denna typ av utmaningar.
Liksom sin man hade on aristokratiska anor, men växte precis som honom också upp i en familj med ständiga ekonomiska problem och föräldrar som i praktiken levde i spruckna äktenskap med otaliga utomäktenskapliga förbindelser. Sannolikt bidragande skäl till varför vare sig hon eller Winston verkar ha haft några relationer vid sidan om även om rykten förekom (oftast glatt spridda av Winston själv).

Förutom att vara en biografi om Clementine är det i hög grad en bok om Churchills familjeliv. Även om hon var klippan som hennes man lutade sig mot hade hon gott om egna problem. Hon hade återkommande problem med nerverna och drabbades flera gånger av vad vi idag skulle klassificera som utbrändhet. Hon tyngdes också av personliga sorger såsom förlusten av en tvåårig dotter liksom problematiskt relation till flera av sina barn som betraktrade henne som distanserad och känslokall. Hon var t ex helt ointresserad av att leka med sina barn, bytte sannolikt aldrig en blöja i sitt liv, medans Winston entuiastiskt kastade sig in upptåg med sina barn och kunde visa mer utåtriktad värme och kärlek än sin hustru. Sonen Randolph dog före henne efter långt alkoholmissbruk, dottern Diana tog livet av sig och Sarah dog i förtid strax efter sin mor, också efter långvarigt alkoholmissbruk. Endast yngsta dottern Mary levde ett långt och lyckligt liv. Clementine kom att få en närmare relation med svärdottern Pamela än med sina barn och de bibehöll nära relation även efter skilsmässan med Randolph (som senare med viss rätt anklagade sina föräldrar att ha uppmuntrat Pamelas otrohet med diverse amerikanska diplomater och militärer under kriget).

En nyanserad och välskriven biografi om en intressant kvinna och som också ger en kompletterande bild av Winston Churchill som person.

[Leningrad]

schirach.jpg (24.62 KiB) Visad 349 gånger

Den här boken fick jag vetskap om i kölvattnet av att jag hade läst Emmy Görings "memoarer" för något år sedan. Vet att jag läste Emmys bok med stor behållning och började omgående skanna av utbudet efter andra fruars böcker. Det kryllade inte direkt av dem och den här var faktiskt den enda jag hittade, i alla fall på engelska, dyr var den också, dryga 700 SEK. Henriette von Schirach var fru till den i Nürnberg dömde Baldur von Schirach (20 år) men också dotter till Hitlers hovfotograf Heinrich Hoffmann vilket på förhand borde ge dubbel inblick in i händelsernas centrum. Men så värst mycket av den varan blev det faktiskt inte. En övervägande del av boken utspelar sig mellan 1945 och 1950 då författarinnan hasar sig fram mer eller mindre dag för dag, stundom i frihet, stundom i fängelse. Som fru till en dömd krigsförbrytare är det svårt att få vara i fred.

Det blir ganska mycket självömkan, och vad annars, ett liv i glamour och överflöd (även om hon försöker tona ner detta) byts till ett liv, kanske inte i misär, men näst intill. Som "nazistfru" blir hon dessutom behandlad som paria och får betalt för "gammal ost" så att säga. Bara som sidospår ger hon återblickar till det som egentligen är intressant, möten med Hitler, Göring, Himmler och givetvis hennes liv med Baldur. Känns inte som att hon vill kännas vid detta men inser att hon ändå måste ta upp detta för att boken ändå ska locka till sig läsare. Henriette träffade även på andra fruar efter kriget, bl.a. Emmy Göring, som likt Henriette hankade sig fram tillsammans med sin dotter Edda. Det finns även en tydlig underton av rasism eftersom hon talar om "negrer" i negativa ordalag.

Men även om boken till största del tar upp hennes umbäranden efter kriget så finns det en del intressant. Bl.a. möten med Hitler och då framförallt det som gjort henne mest känd, konfrontationen med Hitler om deporteringen av judarna i Amsterdam. Henriette hade varit i Amsterdam och med egna ögon sett detta och valde att ta upp detta med Hitler när hon träffade honom på Berghof en kort tid senare. En konfrontation som starkt ogillades av Hitler och som fick konsekvensen att hon redan samma dag tvingades lämna Berghof för att aldrig mer återvända. Hon beskriver denna konfrontation relativt detaljrikt och är bokens mest intressanta del. Henriette skilde sig också från Baldur 1950 men någon förklaring till detta ger hon inte utan nämner det mer som en parentes.

Överlag en bok jag hade förväntat mig mer utav, men den är lättläst. Henriette är en duktig berättare och sett till innehållet är den lagom lång, bara drygt 200 sidor. Kanske fanns det taktik från Henriettes sida att inte skriva mer om när det "begav sig" för att inte försätta sig i mer trångmål än vad hon redan gjort. Till skillnad från Emmy som i sin bok öppet försvarade Göring och ansåg att han var oskyldig så är Henriette ganska fåordig om Baldur.

[Leningrad]

Libel.jpg (50.24 KiB) Visad 305 gånger

Sprang på den här boken på ett antikvariat i Stockholm och titeln var allt för iögonfallande att låta passera. Hade ingen som helst aning om vad det kunde handla om och när det blev klart för mig ska jag erkänna att detta hade jag aldrig ens hört talas om. Vad var det då jag inte hade hört talas om? Jo, att en f.d. polsk fånge, kirurg i det civila, hamnade dom fånge i Auschwitz där han utförde kirurgiska ingrepp på både män och kvinnor. I en bok han hade läst påstods det att han, Dr Wladislaw Alexander Dering, hade utfört medicinska experiment utan bedövning i 17 000 fall. Dering ansåg att detta påstående skadade hans anseende både privat och yrkesmässigt att stämde därför både författare och förlag för förtal. Att rättegången ägde rum i London/England berodde på att Dr Dering efter kriget hade bosatt sig i England och arbetade som kirurg, där av bokens titel.

Rättegången ägde rum 1964, alltså endast en generation från händelserna han anklagades för i boken. Författaren tar först upp en rättegångs formalia och den delen av boken är lite tung eftersom det blir lite för mycket facktext inom ett ämne jag mer eller mindre är novis inom. Desto mer intressant är kapitlen om själva rättegången som ägde rum i drygt två veckor. Intressanta vittnen ger detaljerade beskrivningar som gör att man verkligen känner sympati för offren på ett sätt jag sällan känt tidigare.

Intressant är också att läsaren kommer i kontakt med ökända "läkare" som Horst Schumann, Carl Clauberg och Friedrich Entress. Om än bara ytligt men ändå. Dessa läkare experimenterade med sterilisering genom att utsätta offrens könsorgan för strålning. Det var sedan Dr Derings uppgift att med ett kirurgiskt ingrepp avlägsna offrens äggstockar respektive testiklar för att nyss nämnda läkare ska kunna undersöka effekterna av strålningen. Dering förnekar inte ingreppen, det han däremot förnekar och bestrider är antalet och att han gjort dem utan bedövning och på frivillig basis som på sätt och vis likställer honom med de nazistiska läkarna. En del vittnen vittnar till hans fördel medan andra vittnar till hans nackdel men som det i slutändan blir juryn av bedöma om han är skyldig eller inte.

Jag tänker inte här avslöja utfallet men boken som kom ut 1965 överraskade positivt på mig. Lagom lång och bokens tyngdpunkt, rättegången, är riktigt intressant. Men för att tycka att det är intressant kanske man som jag behöver ett intresse utöver det normala när det gäller nazistiska medicinska experiment, eller om man råkar vara juridiskt intresserad. Kul, ja jag säger kul, att man faktiskt fortfarande kan hitta böcker om något man inte hade en aning om.

[Leningrad]

göring.jpg (30.5 KiB) Visad 232 gånger

En klassisk biografi om Tredje rikets andre man som kom ut i början av sextiotalet. Författarna författade flera böcker om Nazityskland och dess ledare under sextio- och sjuttiotalet och i denna till svenska översatta bok följer man huvudrollsinnehavaren från början till slut. Göring, denne egocentriske och narcissistiska man var den som banande väg för konsolideringen av den nazistiska staten under de första åren efter makttillträdet. Det var han som gick i bräschen så att säga och han gjorde det med både finess och klassisk brutalitet och hade en uppfattning om att han och nazismen var oslagbara. Han skördade den ena framgången efter den andra och han åtnjöt Hitlers fulla förtroende. Han närdes av framgångarna och han lät omvärlden veta vem det var som var Tredje rikets andre man. Han var omtyckt av tyskarna som en folkets man och trivdes till skillnad från Hitler i sociala sammanhang där han var obestridd herre över sin omgivning.

Göring åtnjöt även ett förtroende och respekt från utlandet även om han ansågs något alltför fåfäng och bombastisk. Hitler var fullt medveten om att Görings extravaganta livsföring var åt det kanske grövsta laget men så länge han fullföljde sin uppgift så lät han det bero. Han lät bygga ett palatsliknande hus norr om Berlin som kallades Carinhall efter sin första frun Carin Fock. Ett palats fullt av överdådig lyx som betalats av skattebetalarna och som efter krigsutbrottet även inreddes med stulen konst. Göring var på toppen av sin karriär mellan 33-39 men i samband med krigsutbrottet var hans stjärna dalande. Göring som gärna hade fortsatt med diplomatiska erövringar snarare än krig var ändå inte sen med att rätta in sig i ledet och lyda minsta vink från sin herre. Var det krig som var på tapeten så gick Göring in med full styrka. Trots inledande militära framgångar så började Hitler fjärma sig från sin Hermann i takt med att fler och fler fientliga plan ostört kunde ta sig in på tyskt luftrum och det förtroende han haft tidigare försvann mer och mer till Görings olycka.

Göring hatade Ribbentrop (vem inom ledargarnityret gjorde inte det) och Bormann, mer än några andra inom partiledningen. Trots att han var nummer två i successionsordningen så innebar inte det inom den nazistiska maktstrukturen att han verkligen var nummer två. Intriger och konspirationer var det som gällde och det blev Göring varse om då han i krigets slutskede föll offer och uteslöts ur partiet och fråntogs alla poster. I Nürnberg tog han på sig allt ansvar men ansåg att han var en soldat som enbart lydde order, ungefär så. Han såg sig fortfarande som en viktig person och hade svårt att förlika sig med situationen att amerikanarna såg honom som en krigsförbrytare och inte legitim representant för en, förvisso besegrad stat, men ändå en stat.

Boken är enkel till sin utformning men ändå uttömmande och detaljrik. Inget avsnitt känns för långt eller för kort utan känslan var att det som behövdes uppmärksammans uppmärksammades med en bra balans, tänker framförallt då på de första åren efter 1933 och Nürnbergrättegången. Något annat jag uppskattade var att Carinhall ges ganska mycket utrymme, både dess utformning och alla de tillställningar som Göring höll under framförallt trettiotalet. Eftersom boken är skriven endast en generation efter krigsslutet så kommer den också närmare historien. Jag har lyft fram detta i andra böcker jag skrivit om och jag vidhåller att det bidrar till en extra dimension. Som försommarläsning var det en bok jag hade stor behållning utav.

[Waldo]

Stort tack för ännu en bra recension!

[Horrocks]

1501669.jpg (21.58 KiB) Visad 184 gånger

En tämligen heltäckande skildring av det arabiska upproret mot Ottomanska riket, även om mycket kretsar kring TE Lawrence, mer känd som Lawrence av Arabien. James Barr behandlar ingående bakgrunden till upproret och det komplicerade politiska spelet, inte minst mellan britter och fransmän. Även de komplicerade relationerna mellan de arabiska stammarna behandlas ingående.

En intressant detalj som lyfts fram är att TE Lawrence inte var den ende som organiserade gerillakrig mot turkarna – även Herbert Garland och SF Newcombe var hyfsat framgångsrika, men deras insatser kom att överskuggas av Lawrence´s mer omfattande krigföring. Han var också mycket mer framgångsrik att ena rivaliserande stammar bakom upproret och behärskade det politiska spelet.

För mig som sett Lawrence of Arabia lite för många gånger är det svårt att inte jämföra med filmen samtidigt som jag läste boken. Generellt får nog David Leans film anses hålla sig hyfsat nära verkliga historien, även om händelserna hamnar i lite fel ordning och relationer mellan nyckelpersonerna är dramatiserad. Inte minst personskildringarna är grovt förenklade och stämmer inte riktigt med det man idag vet om t ex General Allenby. Filmen är också i hög grad baserad på TE Lawrence´s memoarer där James Barr kan konstatera att det finns en del felaktigheter och efterkonstruktioner, sannolikt medvetet gjort av politisk eller personlig hänsyn.

Något som dock verkar oomtvistat är hans genuina engagemang i arabisk nationalism och han gjorde tappra försök att biträda dem i förhandlingarna efter kriget. Som person framstår han som lite excentrisk (vilken britt är iofs inte det). Jämfört med sin något mer sentida syssling med samma intresse för irreguljär krigföring, Orde Wingate, verkar han dock varit någorlunda psykiskt stabil.
Författaren har själv försökt följa TE Lawrence fotspår och besökt många av platserna där han vistades eller där strider förekom. Det tillför kanske inte så mycket i detta fall – kvaliteten på bilderna är ganska dålig och platserna är ofta inte mer än någon övergiven, raserad stenhög med få, om ens några, spår från tiden.

Annars saknar jag mest en analys av hur betydelsefullt gerillakriget egentligen var för de brittiska operationerna i Sinai och Palestina, t ex i vilken utsträckning ottomanska trupper bands upp. I vilket fall var det en relativt billig insats för britterna – en handfull rådgivare, ett dussin pansarbilar och några få flygplan samt några tusen pund i ekonomiskt bidrag. Oavsett den direkta militära påverkan åstadkoms ganska stor materiell förstörelse – t ex förstördes ett stort antal lok, något som Ottomanerna hade svårt att ersätta då man saknade egen tillverkning.

[Leningrad]

göbbels.jpg (21.22 KiB) Visad 137 gånger

Det går lite segt med bokläsandet för tillfället eftersom det fått konkurrens av HBO:s serie The Walking Dead. Men hur som helst, den här biografin är från 1949 och det var av den anledningen jag läste den. Ingalunda den första biografin om Göbbels men kanske den första som kom ut på svenska. Har läst flera biografier om denne egocentriske personlighet vars politiska bana tog fart när han av Hitler blev utsedd till Gauleiter i det "röda" Berlin 1926. En post som gav honom en politisk plattform som ledde ända upp till den absoluta toppen av den nazistiska hierarkin.

Författaren har intervjuat folk i Göbbels absoluta närhet, alltifrån medarbetare till familjemedlemmar, ja, t.o.m. hans moder. Som förståeligt var dokumentationen av nazismen ännu i sin linda och luckorna var många att fylla. Märks tydligt när författaren i en fotnot nämner om ett möte i Wannsee där Förintelsen diskuterades. Får intrycket av att författaren ännu inte vet vidden och betydelsen av det där mötet i en förort till Berlin.

Det är just de "fakta", spekulationer och luckor som författaren lägger fram (eller inte lägger fram) som är bokens behållning där vi idag har annan tolkning och förståelse. Bl.a. Riksdagshusbranden som författaren med säkerhet påstår var anlagd av nazisterna genom att hänvisa till vissa personers vittnesutsagor. Vittnesutsagor som man efteråt inte har kunnat anses som helt tillförlitliga. Andra intressanta uppgifter är att författaren spekulerar i att Göbbels fanns med på en lista av personer som skulle likvideras under de långa knivarnas natt. Andra påståenden är med Hitlers medgivande fredsförhandlingar med Sovjetunionen samt att det var Göbbels som övertalade Hitler att stanna och dö i Berlin för mytens skull. Att det skulle vara Hitler som följde Göbbels tankar om självmord och inte tvärtom. Författaren ger också Göbbels allt för stora maktbefogenheter som sträcker sig långt utanför hans egentliga inflytande.

Ja, det finns mycket av den här varan i boken som gör att man hajar till för en sekund eller två innan man kommer på när boken är skriven. Men författaren har ändå gjort ett gediget arbete, att saker och ting på senare år har omtolkats av olika skäl ska han inte skämmas för. Intressant är också att inte ett ord nämns om Rosenstrasse. Ni vet de där protesterna i Berlin när tyska kvinnor som var gifta med tyska judiska män protesterade mot att männen skulle deporteras från Berlin i mars 1943. Protester som fick Göbbels att inställa deportationerna. Var det något som kom fram långt senare efter att boken skrevs? Det som det inte skrivs om kan många gånger vara lika intressant som det som det skrivs om.

[Leningrad]

rosen.jpg (79.04 KiB) Visad 102 gånger

Den gångna veckans sommarvärme gav möjlighet att tillbringa tid i trädgården där jag om vartannat kastat boll med min hund och suttit i solstolen och läst som i fornstora dagar. Lektyren denna gång blev en senare bok om Vita rosen och den gjorde mig inte besviken. Trots Rosens kändisskap så är det första boken jag läser om denna mytomspunna samling individer som för eftervärlden blivit känd som just Vita rosen. En tråd genom boken är som framgår av titeln vilka drivkrafter som fick unga människor att utsätta sig för den fara det innebar i Tredje riket att kritisera densamma. Böckerna om det motsatta, alltså vad det var som fick människor att aktivt sympatisera och t.o.m. begå mord i nazismens namn, är desto fler och troligtvis mer intressant för den större massan än om de som valde att göra motstånd.

Författaren går systematiskt igenom de sex huvudpersonerna i gruppen, Hans och Sophie Scholl, Christian Probst, Alexander Schmorell, WIlli Graf och Kurt Huber. Vilka var de? Vilken bakgrund hade de? Ja, vad hade de gemensamt och som ledde till Vita rosen? Kort sagt kan man säga att de alla kom från småborgerliga förhållanden, alla hade på nåt vis varit delaktiga i någon nazistisk organisation eller t.o.m. i armén. Författaren vrider och vänder men något entydigt svar går inte att finna men grundbulten verkar ändå vara att de alla nånstans kände att staten gjorde intrång på individens privata sfär. Något som började redan under trettiotalet innan gruppen ens fanns.

Det var egentligen under 1941 som medlemmarna började träffas och smida planer som mynnade ut i att de i juni och juli 1942 skrev och spred fyra st. flygblad. Texten riktade sig till personer med samma bakgrund som de själva och syftet var att så ett frö som skulle växa till en insikt hos befolkningen att Hitler var på väg att störta Tyskland i fördärvet. Dessa fyra blad undertecknades med VIta rosen, där av namnet som gruppen blivit känd som efter kriget. Gruppen själv kallade sig egentligen ingenting och de nästa två flygbladen undertecknades inte alls. Det var när det sjätte bladet spreds på Ludwig Maximillian universitetet i München som Hans och Sophie Scholl upptäcktes av en vaktmästare och greps av Gestapo. Därefter greps andra medlemmar i rask takt, ställdes inför rätta och dömdes till döden genom halshuggning.

Författaren diskuterar också arvet efter Vita rosen och detta är nog den mest intressanta delen av boken. Felaktigt har gruppen associerats med syskonen Scholl i allmänhet och i synnerhet Sophie som blivit gruppens ansikte utåt. Övriga medlemmar har felaktigt hamnat i skymundan och deras insatser har kanske inte förbisetts, men ändå marginaliserats till förmån för Sophie. Enligt författaren hade inte Sophie alls den framträdande roll som eftervärlden gett henne där andras arbete t.o.m. tillskrivits Sophie. Det innebär inte att Sophie skulle vara obetydlig, hon var en del utav gruppen och bidrog som övriga med det hon kunde. Författaren lyfter också fram att Vita rosen kommersialiserats på bekostnad av historiseringen att den bild som sprids av gruppen på många sätt och vis är direkt felaktig.

Författaren har fått med mycket på liten yta så att säga, det blir lite rörigt ibland med alla filosofiska resonemang som inte alltid mynnar ut i någon klarhet. Den ger inte bara en historisk insyn utan lika mycket diskuterar den problematiken när historiska personer används för andra syften som ligger närmare oss i tiden och fylls med egenskaper som egentligen inte alls stämmer med den historiska personen. Syskonen Scholl har fått ikläda sig denna roll och vi kommer antagligen för lång tid framöver få leva med att Vita rosen bestod av syskonen Scholl där övriga får agera biroller, om ens det.

[Horrocks]

9789175456980_200x_amerikanska-inbordeskriget_pocket.jpeg (22.62 KiB) Visad 77 gånger

Förmodligen är det bästa jag läst om Amerikanska inbördeskriget. En kompakt bok på ca 300 sidor, men som trots det rymmer både en tämligen detaljerad beskrivning av förloppet liksom djupdykningar i bl a krigets uppkomst, hur norr och syd glider isär under flera decennier och där kriget egentligen blir en konsekvens av en redan djupt rotad splittring. Även om slaveriet inte var den enda orsaken, så konstaterar Sörensen att Nordstaternas ovilja att låta slaveriet expandera västerut som var den centrala frågan som man inte längre klarade av att lösa genom kompromisser. En intressant detalj som lyfts upp är tankarna på amerikanskt imperium som skulle byggas upp genom erövring av Mexico, Latinamerika och Norra Sydamerika som drevs av politiskt influensrika grupper i Sydstaterna som Knights of the Golden circle, mfl.

När det gäller analys av de militära ledarna drar Sörensen slutsatsen som många tidigare att sydsidan hade de skarpaste taktikerna, främst Lee och Jackson, men svagheten hos både det militära och politiska ledarskapet låg i en väldigt vag uppfattning hur de egentligen skulle kunna vinna kriget mot den resurstarka fienden. Kontrasten mot de mer taktiskt tungfotade men strategiskt klartänkta Grant och Sherman blir tydligt.
Sörensen slår också ihjäl myten om Lost cause of the Confederacy och visar att det var en efterkrigskonstruktion för att försöka få kriget att handla om annat än slaveriet. Han konstaterar också att flera sydstatsgeneralers eftermäle ofta var politiskt knutet – skickliga generaler som Longstreet som accepterade Nordsidans vinst och kom att samarbeta efter kriget blev i sydstatsmytologin inkompetensförklarade. De som dött, eller gjorde passivt eller aktivt motstånd efter kriget, fick förstärkt hjältegloria.

I korthet; en mycket välskriven, initierad och engagerande bok som lyckas på relativt begränsat antal sidor få med väldigt mycket.

[Sonderling]

Det var ett tag jag läste historiska böcker för jag hade fastnat i roman träsket, fast en del av dem hade ju historisk anknytning.
Men nog om det, på senare tid har jag läst följande böcker och redogör lite kort för dem nedan:

Bury Us Upside Down : The Misty Pilots and the Secret Battle for the Ho Chi Minh Trail
Rick Newman och Don Sheppard
Handlar om en enhet FAC piloter som flög Sabreplan F-100 över Ho Chi Minh leden och markerade mål åt andra jaktbombplan. Jag fann den lite ojämn och funderade på om det berodde på att författarna skrev varsitt kapitel? Flera gånger uppstod upprepningar som om ingen korrekturläst boken innan? Sedan var den i okronologisk ordning vilket alltid stör mig.

Intressantast var nog att höra om krigsfångarnas vedermödor. Fast sista biten om MIA kändes lite överflödigt. Och ja som barn av gamla FNL:are kunde jag störa mig på att man saknade lite kulturell känslighet eller ödmjukhet när man åkte dit och krävde tillbaka de dödas ben. Det "skavde" som det heter på kultursvenska, eller var "cringe" som det heter på tonårssvenska. Annars blev man ju sugen på att modellera en F-100.

Familjen var på Gränna museet och efter det lånade vi Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma, jag läste den på två dagar och den var ju helt okej. Jag håller nog med om att det inte var trikiner som tog död på dem. Själv hade jag nog inte fattat att expeditionen var dödsdömd från första sekund.

En annan snabbt läst bok var Richard Overys 1939 countdown to war, väldigt intressant så här snart på 80 års dagen. Hade uppfattningen om att England och Frankrike förklarade krig av ren rutin eller hur jag ska säga? Att de liksom hade fått nog och nu jävlar. Men här får jag uppfattningen att det inte var så självklart. Vad hade hänt om de backat börjar man ju fundera på? Hade Polen -39 blivit en parentes? Kanske ett ämne för en tråd?

Fortsätter att läsa enstaka kapitel i Sven Östes bok Hökens år 1966 en av flera böcker från den tiden (60-70-tal) som jag hittat i grovsoprum och återvinnings stationer. Fick en liten aha upplevelse när han beskriver att FNL-gerillan var noga med att inte förstöra någon infrastruktur som sjukhus och skolor vilka Amerikanerna bygger upp. För detta skulle de ju använda sedan när de vinner. Har alltid tyckt att det var så märkligt att de s.k. motståndsrörelserna i Irak och Afghanistan förstör allt som byggdes upp. Det säger kanske nått om vilka de är?

Sonderling