Kriget i Finland och i Västerbotten 1808-1809

Här diskuteras ämnen som inte passar in i de övriga kategorierna och som eventuellt sträcker sig över flera tidsepoker.
Skriv svar
Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Kriget i Finland och i Västerbotten 1808-1809

Inlägg av McCoy » 12 jan 2006 23:53

*** Flyttat från en annan tråd ***
GT skrev:Ofredens år
Kriget i Västerbotten 1809

Fältmarskalk Wilhelm M. Klingspor var 1808 överbefälhavare i Finland efter segrarna i Sikajoki och Revolaks och han blev avsatt i September samma år efter en passiv reträtt.

Generallöjtnant Carl Natanael Klercker avgår som chef för den finska delen av den svenska armén och Klingspor får då befälet över dessa förband men som det visar sig senare så han kommer aldrig att resa till Västerbotten där dessa trupper är förlagda utan det blir Generalmajor Hans Henrik Gripenberg som tar befälet över finnarna.

Tsaren sänder krigsministern Araktschejev till Finland för att få igång offensiven. Araktschejev möts med invändningar från de ryska generalernas sida, men ger order att armén under den ryske Generalen
Schuvaloff ca 6 000 man stark ska marschera. Enligt planen ska en styrka skall gå från Åbo över isen mot Åland, den andra från Vasa över isen till Umeå och den tredje över Kemi Älv in i Västerbotten.

Generalmajor Hans Henrik Gripenberg leder försvaret med tre finska brigader mot ryssarna som börjar sin framryckning den 23 Mars. Han bedömer sin effektiva styrka till högst 2 000 man mot ryssarnas 4 000 man. Gripenberg är först helt inställd på att slåss, men ändrar sig snart då han tänkt igenom situationen och menar sen att situationen är ohållbar särskilt då han i Kalix nås av meddelandet att Generallöjtnant Mikael Barclay de Tolly stod i Umeå och om stadsvälvningen i Stockholm.

I stället för att strida bestämmer han nu, utan att inhämtat tillstånd, att inleda fredsförhandlingar med ryssarna. Han går med på de Giboys villkor om att villkorslöst lägga ned vapnen och att överlämna alla förråd till ryssarna.

Konventionen som inte är något annat än en skamlig Kapitulation undertecknades den 25 Mars i Kalix, ironiskt samma dag som ryssarna får order om att utrymma Umeå. Alla svenska soldater av finsk börd fick återvända till Finland och enligt villkoren av kapitulation skulle även Västerbottens regemente överlämnas åt ryssarna. Detta verkställdes endast av den norra bataljonen under Major Schildts befäl.

Den södra eller II Bataljonen vägrade uppfylla villkoret och dessutom låg hela II Bataljonen på roten och deltog inte i detta skeende. Efter freden fick de tillfångatagna västerbottningarna komma hem.

När uppgifterna om kapitulationen nådde Stockholm blev det stor uppståndelse. Hela norra Sverige hade lämnats försvarslöst och Gripenberg och hans närmaste män kallades omedelbart ned till Stockholm för att ställas inför krigsrätt för förräderi.

Gripenberg var avlägset släkt med en annan förrädare, nämligen Carl Magnus Gripenberg, kommendanten på Svartholm som gav bort fästningen till ryssarna. Strax efteråt fick de ryska styrkorna order om att dra sig tillbaka till Finland då fredsförhandlingar med Sverige skulle börja.

Den 27 Mars 1809 marscherar de Tollys avdelning tillbaka till Vasa igen över Kvarken. Kvar på sjukhusen i Umeå låg hundratals sårade och sjuka ryska soldater. Om Cronstedt och framför allt Gripenberg kunnat hålla nerverna i styr hade Sverige fortfarande haft ett intakt försvar i norra Sverige inför nästa ryska offensiv.

Efter konventionen i Kalix fortsätter ryssarna söderut och den 8 Maj inträffar de i Piteå. Det svenska försvaret i norr består nu av 5 000 man under ledning av Generallöjtnanten Fabian Wrede som tillträtt i April och han är fast besluten att inte uppge magasinen i Västerbotten speciellt det stora Kronomagasinet i Skellefteå.

Den 4 April erhöll Wrede en skrivelse där förråden avkrävdes i enlighet med överenskommelsen. Wrede svarade då med stor skärpa att han inte godkände Gripenborgs eftergifter på denna punkt och att han med all kraft skulle försvara magasinen. Till tryggandet av och undanförande av förråden beordrades Överstelöjtnant Furumark´s detachement.

Striden om Skellefteå den 15 Maj 1809.

Överstelöjtnant Furumark´s detachement bestod av:

Västerbottens Regementes II Bataljon.
Officerare: 4
Underofficerare: 16
Manskap: 315
*Vargeringen: 18
Volontärer, Karelska dragoner: 50
summa: 403 man
………………………………………………………….
Västerbottens Regementes II Bataljon var uppdelat i:
Överstelöjtnantens Kompani
Andra Majorens Kompani
Lövångers Kompani
Bygdeå Kompani
…………………………………………………………..
Vasa Regementes Bataljon med 6 kompanier.
Officerare: 8
Underofficerare: 5
Manskap: 269
summa: 282 man
……………………………………………………………...
Savolax Jägarbataljon: ca 200 man

Totalt: 885 man
…………………………………………………

*Vargeringen var reservkarlar som roten skaffade för att vargeringssoldaten snabbt skulle kunna gå in och ersätta vid sjukdom eller dödsfall av den ordinarie soldaten. Under detta krig fanns även det nyligen uppsatta lantvärnet.

Dessa nämnda har nu lämnat roten för att försvara landet igen och Lövångers Kompani anlände till Skellefteå den 12 April där de förlades i Kyrkostaden. Undanskaffandet av förråden gick till en början sakta då bönderna var motsträviga och så fortgick halva April och halva Maj.

På morgonen den 15 Maj, klockan 8.00 kom rapport från fältvakten vid Boviken att den ryske Generalen Schuvaloff med 6 000 man samlats under natten i Storkåge. En kolonn på ca 2 500 man drog från Kåge ut på isen ut över Kågefjärden, de rundade Finnhällan och Kågnäsudden, tvärade Hålfjärden till trakten av där Rönnskärs smältverk nu ligger.

De gick över östra Degerön och landsteg i Yttervik. Försvarsställningen vid Innervik var därmed värdelös för svenskarna med fienden i ryggen.

Ett avantgarde med ca 2 500 man anförd av Överstelöjtnant Karpenkoff tågade mot Skellefteå från söder.

Ryssarna ryckte fram så snabbt att framsända Fänriken Axelsson från Bygdeå Kompani och 9 man av Västerbottens Bataljon togos till fånga. Vid 9 tiden drogs alla fältvakter tillbaka.

Kapten Burman med hjälp av ett 20 tal Västerbottningar lyckades trots häftig beskjutning riva beläggningen på Lejonströmsbron under skydd av en kanon. Ryssarna anföll sen över isen och kanonen föll i ryssarnas händer men den återtogs dock av svenskarna som därefter retirerar söderut. De tvingades dock strax kapitulera till den betydligt större ryska styrkan.

Det påstås att ryssarna så snabbt attackerat beredskapen att dess officerare som satt och åt i Prostgården fått rusa iväg och lämna maten efter att en tjänsteflicka sprungit in och ropat:- Ryssen kommer, det skjuter i Dalkarlsliden.

Kanonkulor har hittats vid bron efter skottväxlingen. Efter brons delvisa förstörande kunde inte ryssens artilleri och hästar komma över men däremot infanteriet då isen ännu bar. Svenskarna retirerade under oavbruten seg strid längs älvens södra strand över Sunnanå och Sörböle mot Tjärn och Innervik.

Ryssarnas uppmaning till de svenska rotesoldaterna att ge sig avvisades gång efter annan. Kommen närmare Yttervik erfor Furumark att trossen som han förut sänt nedåt Bureå var tagen av de landstigna ryssarna och att han hade över 2 000 man i ryggen, reträtten var stängd.

Savolax Jägarebataljon bestående av ca 200 man som låg i Lövånger kunde inte hinna att ingripa och de tappra Vasabataljonens soldater begärde då att få bryta sig igenom med bajonetterna i syfte att nå förbindelse med Savolax Jägarebataljon.

Men detta var otänkbart mot en fiende på ca 2 500 man så begäran avslogs. Furumark fann nu sitt läge hopplöst och då ytterligare en rysk parlamentär anlände med uppmaningen om dagtingan så gav han upp.

Svenskarna hade då förlorat 1 officer, 2 underofficerare och 130 man sårade och stupade. Stupade västerbottningar kan ej uppgivas men i GMR (Generalmönsterrullorna) under åren efter så har jag bara påträffat en stupad vid namn Moritz och han stupade vid Lejonströmsbron vid kanonen som stod vid södra fästet av bron som jag nämnt om tidigare.

Underhandlingarna ledde till att trupperna skulle återgå till Skellefteå och överlämna kanoner och vapen men återfå sin tross. Officerarna skulle anses som krigsfångar men tills vidare få vistas i Skellefteå och på hedersord frigivas.

Sedan överenskommelsen var träffad så gjorde båda härarna för fot gevär och rastade 1 timme på landsvägen och under denna timme så lyckades ett 40 tal västerbottningar att rymma efter skogsvägen.

När Skellefteå erövrats inrättade General Schuvaloff sitt högkvarter i prästgården (kallas idag stiftsgården) vid Skellefteå landskyrka och vid den tidigare nämnda Lejonströmsbron. Prosten tvingades fly med sin familj men värdinnan Margareta Renhorn tog så väl hand om de ryska generalerna att de skonade prästgården från att brännas ned när de drog vidare.

Med denna överenskommelse så hade Västerbottens Regemente i sin helhet avträtt från krigsteatern under sorgliga omständigheter men med bibehållen ära och med sina fanor i behåll.

Det svenska försvarets snabba och fullständiga sammanbrott kunde aldrig helt förklaras av samtiden.

Det pratades om att förräderi varit med i spelet men vid en närmare granskning så är resultatet dock fullt naturligt och följdriktigt.

Slutsatsen blir att de underlägsna svenskarna överspelades av en snabb och djärvt manövrerande angripare som dessutom hade turen på sin sida.

Ryssarna avancerar sen vidare mot Umeå, där stora förråd fanns upplagda.

Den så berömde Carl Georg von Döbeln, som utses till chef i Umeå sedan den tidigare chefen fått problem med hälsan, lyckas med underhandlingar och kraftansträngningar att rädda förråden innan ryssarna den 31 Maj intar staden.

De händelser som leder till Slaget vid Sävar (glöm inte de hårda striderna på krutbrånet) och Ratan (den sista krigshändelsen i Sveriges historia på svensk mark) får andra forska fram och posta här som del två under namnet ”Sveriges sista krig på svensk mark”.

Mikael Barclay de Tolley
Bild

Wilhelm Mauritz Klingspor
Bild

Västerbottens regementes rotesoldat
Bild
Senast redigerad av 1 McCoy, redigerad totalt 19 gånger.
Semper fidelis - McCoy

Förr var det nu, men jävligare var det desto värre. Men så här jävla sämre har det ta mig fan aldrig varit så dåligt! - Okänd

Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Inlägg av McCoy » 13 jan 2006 00:00

Bra inlägg om striderna runt Skellefteå. Såg trupprörelserna i huvudet på grund av min lokalkännedom. Tyvärr så har jag klart bristande förkunskaper i saken trots att man är en inföding. Tack för upplysningen om en sak som man borde kunna mer om. :puss:

*** Har flyttat allt till en ny egen tråd som du ville och sen tagit bort inläggen i den första tråden. ***
Semper fidelis - McCoy

Förr var det nu, men jävligare var det desto värre. Men så här jävla sämre har det ta mig fan aldrig varit så dåligt! - Okänd

Användarvisningsbild
GT
Fanjunkare
Fanjunkare
Inlägg: 484
Blev medlem: 14 dec 2005 16:35
Ort: Västerbotten
Kontakt:

Inlägg av GT » 13 jan 2006 05:38

Så är det nog McCoy att man vet ibland minst om närområdet och om jag inte släktforskat på rotesoldaterna Warg och Stålspets (Piteå) så hade jag nog inte vetat mycket heller.

Jag har ett en gång suttit, gått runt Prostgården och Lejonströmsbron, cyklat ned till Yttervik och verkligen gått igenom händelseförloppet, detta så klart den 15 Maj och det är helt klart en ögonöppnare.

Det enda som jag inte provat på är den tuffa marchen av ryssarna Kåge-Kågefjärden-Finnhällan-Kågnäsudden-Hålfjärden-Rönnskärs smältverk-östra Degerön-Yttervik som är en rysare!
Bilagor
15 maj 1809.jpg
15 maj 1809.jpg (30.72 KiB) Visad 1381 gånger
How Can Man Die Better
Than Facing Fearfull Odds
For The Ashes Of His Fathers
And The Temple Of His Gods

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst