Vilken bok läser ni just nu?

[Sonderling]

Och nyss läste jag Henrik Bergren - Landet utanför

En bok om Sverige mellan sept 1939- sept 1940, i början när man kanske inte riktigt fattade att VK2 hade börjat.
Jag gillade den här boken då det rör sig från högt till lågt. Från politikens salar, via Finlands snö, till vilka film som var på bio just då. Vad som ransoneras och när det börjar. Utdrag ur kända personers dagböcker, brev och biografier, som Astrid Lindgren och Ingmar Bergmans mamma. Jag gillar sånt här det ger en närvarokänsla, det är nästan så jag minns hur det var fast jag inte ens var född.
Inflätat och parallellt med den svenska historien är det avsnitt om världskriget i övrigt som ger perspektiv till hur och varför Sverige agerar som det gör.

I detta också inslag av de debatter som pågick då som ibland låter som debatter av idag som att detta med demokrati kanske är passé och det är tysk nyordning som gäller, känns lite samma samma i altright och islamofacism tider. Har jag inte hört samma sak nu på kultursidorna de senaste åren? Att demokrati kanske bara är en parentes?

Under denna tid planeras också det välfärds Sverige som kommer efter kriget 8detta är nått som imponerar mig, politiker verkade ha mera visoner och framförhållning än idag.)

Detta är början på en trilogi och jag kan knappt bärga mig tills del två kommer i mars. För som det slutade nu så är man övertygad om att Tyskland vinner kriget.

Sonderling

[Leningrad]

mueller.jpg (23.39 KiB) Visad 759 gånger

Böckerna om Gestapo äro många och fler lär de säkert bli eftersom det verkar var ett omättat intresse om denna polisiära organisation som fått symbolisera allt vad den nazistiska ondskan representerade. Dess amtstellen, filialer, strukturer och angivare är grundligt dokumenterade och diskuterade i böcker, artiklar, studier och inte minst i Hollywood filmer där skinnrocken och slokhatten är lika stereotypa som juden i den nazistiska propagandan. Då skulle man faktiskt kunna tro att även dess chef, Heinrich Müller, är historiskt synad och dokumenterad in till sömmarna. Men så är inte fallet, vetskapen och kännedomen om Müller är kanske inte obefintlig men i alla fall bristfällig. Till dags datum har jag inte hittat någon biografi om Müller och på så sätt är mannen fortfarande ett mysterium.

Müller höll sig bakgrunden genom hela sin karriär och de historiska källorna är få trots att han i egenskap av chef för Gestapo bär ett stort ansvar för bl.a. Förintelsen. Kommer ihåg att jag köpte den här boken för sisådär 15 år sedan men det har aldrig blivit av att jag läst den förrän nu. Har väl haft en förhoppning om det ska komma ut en biografi om Müller nån gång men det verkar kört. Tänkte då att jag får väl ge den här boken en chans då och hoppas att den kan överraska mig så som många andra böcker gjort jag haft stående men inte läst förrän efter många år. Men den här boken ger inget nytt och den svävar runt och hoppar mellan olika tidsepoker. Den tar upp ett flertal Gestapofall men utan att egentligen beröra Müller, mer än att han typ gav klartecken till operationen.

Visst ger den lite info om Müllers karriär och privatliv men endast i egenskap av små fragment. Låt gå för det då tänkte jag, lika intressant kan vara vad som hände med Müller efter kriget. Om detta vet vi egentligen inget, han sågs i "bunkern" under de sista dagarna men sen är det tyst om karln. Författaren ger några möjliga scenarier om vad som skulle kunna hänt, stack han till ryssarna eller stack han till USA? I egenskap av chef för Gestapo satt han inne med mycket information om "den andre" så att säga i det efterkommande Kalla kriget. Dog han i Berlin när han försökte ta sig ut eller lyckades han ta sig Bayern och gå under jorden? Ja, vad hände egentligen, men inte heller här lyckas författaren ge någon nyttig information mer än löst grundade spekulationer, och knappt det ibland.

Nej, boken var en besvikelse och det positiva var väl att jag fick det bekräftat. Av bokens ca 220 sidor så är det inte mer än ca 25 sidor som verkligen handlar om Müller. Jag har också lite svårt för författaren Charles Whiting som behöver läsas med en reservation och inte sällan förekommer en subtil rasism i hans texter. Jag får väl fortfarande vänta och hoppas på att någon annan törs ge sig på Müller och skriva en mer traditionell biografi för det skulle verkligen vara intressant. Men det kanske är så att karln lyckades skapa ett enda stort mörkt hål efter sig och förblir en outforskad gestalt som vi aldrig kommer att få något tillfredsställande grepp om. Därmed lämnar vi också fältet öppet för konspirationer och spekulationer vad som egentligen hände med Müller efter kriget.

[Leningrad]

medlöp.jpg (46.14 KiB) Visad 731 gånger

Det här var en titel som omgående fångade mitt intresse och som jag därmed inte kunde motstå. Som titeln antyder är det fokus på de människor som ligger i gränslandet mellan förövare och offer och som inte alltid är lätta att identifiera. I denna bok har den tysk/franske författaren forskat i sin egen släkt om vad de gjorde under kriget och varför de gjorde vad de gjorde. På sätt och vis är det en granskande studie av det egna arvet och hur nästkommande generation förvaltat detta arv. Författarens farfar var en tysk affärsman som drog nytta av ariseringen av företag som ägdes av judar och som tvingades sälja dessa, inte sällan till underpriser. Morfar anmälde sig som frivillig polis i Vichy Frankrike och kom att bli inblandad i arrestering och deportering av judar i den "fria zonen". Genom intervjuer och framförallt bevarad dokumentation försöker författaren förstå och förklara sina mor- och föräldrars skuld respektive oskuld.

Nästa del är hur författarens föräldrar hanterat arvet efter sina föräldrar och hur de präglats av den kultur och bearbetning som rådde i Tyskland respektive Frankrike efter kriget. Den spänning mellan både folk och nationer som kriget lämnade efter sig satte både sociala och psykologiska spår i kommande generationers förhållande till både sig själva och andra. En aspekt som det många gånger talats tyst om, förträngts eller fallit i "glömska". Något som visade sig vara både svårt och omöjligt när nya sociala och politiska strömningar tog vid och skakade om tidigare befästa paradigm och föreställningar.

Sist tar författaren upp hur hon själv hanterat allt detta och de hinder och problem hon stött på när han ställt känsliga frågor och t.o.m. ifrågasatt något i en tid hon inte själv upplevt och inte behövde ta ställning till. Samtidigt förstår hon svårigheten med att skriva och förklara något som tidsmässigt ligger så pass långt tillbaka och att man därmed ska vara försiktig med att döma. Det är en delikat balansgång som både hon och hennes släkt haft att förhålla sig till och som gjort att det fortfarande är svårt att dra någon slutsats om de som faller inom begreppet medlöpare, som i detta fall handlar om anpassning till den rådande situationen.

Kapitlen om hennes släkt är intressanta och välskrivna. Framförallt hur hennes mor- och farföräldrar anpassade sig efter kriget när skuldfrågan skulle bearbetas. Inte sällan ansåg man att det var bättre förr utan att för den sakens skull vara nazister eller sympatisörer, mer att de bara ville leva normala liv i en exceptionell tid. Hennes föräldrar hade svårt att prata om kriget med sina föräldrar, att de sedan gifte sig med en tysk respektive fransyska satte saker och ting på sin spets där nackdelarna med den andre många gånger var fler än fördelarna. Att som barn ha en tysk respektive fransk förälder skulle också visa sig vara allt annat än enkelt.

Parallellt med levnadsbeskrivningar diskuterar författaren även skuldfrågan. Tyskland anser hon har gjort upp med sitt arv, Frankrike däremot tog lång tid på sig att erkänna det som hände i Vichyregimen. Länge var det den franska Maquis som var den rådande och oantastliga bilden av Frankrike. Något som författaren var starkt kritiskt emot och som hon själv upplevde under ungdomsåren i Frankrike. Här borde författaren avslutat boken, men tyvärr så spinner hon vidare på andra länders skuldfråga, murens fall och den politiska högerns frammarsch fram till våra dagar. Förvisso intressanta ämnen men faller enligt mig utanför ramen av denna bok, men i övrigt en läsvärd bok.

[Sonderling]

Läser just nu: Breakout: The Chosin reservoir campaign, Korea 1950 av Martin Russ om företrädesvis marinkårens stridande reträtt från Nordkorea. I stort sett baserat på vittnens berättelser med historiska överblickar. Återigen förvånas man över hur mycket stryk en människa tål och endå överlever. Själva kampanjen med efterkommande Kinesiskt överrasknings anfall hade man ju hört om innan men inte i detalj.

Jag tycker bilden av att FN-styrkorna hållit en sammanhängande front tvärs över Korea är missvisande, när jag läser detta ser jag mera bilden av två armar som sträcker sig in i Nordkorea mellan är ett bergsmassiv som ingen säkrat, och som sedan delas de två arme´erna upp i olika ”mottin” av Kineserna och detta utvecklar sig i olika ”kittelslag” där man försöker dra sig söder ut i mer eller mindre oordnade former. Boken ger ingen vacker bild av US army som faller samman i massflykt där marinkårens disciplin ger ett anfall i sydlig riktigt.

Innan detta tar vid så sitter man i sina ”Kittlar” och maler ner det ena Kinesiska massanfallet efter det andra. En grotesk masslakt. I de fall där de bryter igenom utnyttjar de tillfället till plundring och värme, vilket gör att man lyckats med att mota ut dem igen.

Nu har jag kommit till att man ska dra sig söderut i olika etapper och i en del fall, ja de fall där US army gör detta blir det rena massakern där Kineserna står på kullarna runt i kring och pepprar sönder fordons kolonnerna. En bild jag har svårt att se framför mig, ja menar avstånden verkar så extremt korta, hur kommer man ens fem meter? (De är så nära att napalm hamnar på egen trupp.) Man verkar lämna efter sig kolossala mängder materiel och döda som jag förmodar då hamnar i listan MIA. Sedan undrar man ju hur mycket av materielen som fortfarande används av nån Nordkoreansk bonde? (Artilleriet sägs ju används av vietminh i Dien Bien Phu?)

Sökte lite ledtrådar om detta med att de Kinesiska styrkorna skulle vara f.d. Nationalist soldater (som jag läst om innan) men det är inget som framkommer, men en del av dem talar bra engelska. Vapen som erövras är en blandning av Mauser karbin, Arisaka karbin, Mauser pistol, Thompson k-pist och de vanligaste ”burp-gun” som jag misstänker är en PPsh.
Den Kinesiska uniformen består av den klassiska vadderade dräkten men jag inte visste om var att den var vändbar och vit på ena sidan. Men även olivgrön eller svart bomulls uniform förekommer. Den senare påstås tillhöra kommissarier.
Fotnot på det och påståendet att kineserna gick på droger för att attackera rakt på. Författaren lägger ibland till kommentaren att detta är hörsägen och kan inte bekräftas av källor. Bra tycker jag att förtydliga.

Som sagt har inte läst klar ännu, nu ska det till att göra den stora utbrytningen eller reträtten dvs de attackerar bara åt ett annat håll.

Ett minus är ju det här med kartor. Så jag var förutseende och köpte: Osprey Campaign series: Yalu river 1950-51, Clayton K. S. Chun.
Brukar inte direkt recensera alla Osprey böcker jag läser, jag köper dem i princip för att få en överblick över ett slag och/ eller för inspirationsbilder till modellbyggen.
Denna var dock ingen av de bättre och jag hade svårt att få grepp om läget. Sedan var det väl mer den traditionella bilden av Amerikanska styrkor som vänder och slås söderut i någorlunda ordnade former. kartbilden med en sammanhängande front som sträcker sig tvärs över norra Korea är också med, trots att man läser att det inte är någon kontakt med de båda FN styrkorna som går i Nord Korea. Det är ju just detta glapp som de Kinesiska styrkorna utnyttjar. Sedan var det ju inte så mycket av en överraskning heller. Man började möta dem i strid redan i oktober, det var väl det att MacArthur inte lyssnade så det var mer en chock för honom och hemmafronten.

Läste den först och funderar på att läsa om den nu när jag läst den andra.
Ett plus är att man får veta mer om Nordsidan och de Kinesiska styrkorna. Som annars bara reduceras till en massa som skjuts ner.

Sonderling

[Hans S]

Tack för recensionerna sedan jag sist sade tack, ni har i alla fall minst en läsare som uppskattar ert jobb.

MVH

Hans

[Leningrad]

Tack för recensionerna sedan jag sist sade tack, ni har i alla fall minst en läsare som uppskattar ert jobb.

Tack Hans, tror det är ganska många som läser tråden, både medlemmar och gäster. För min del handlar det om att dokumentera böcker jag läst och inte nödvändigtvis att nå ut till en bredare krets eller diskutera en boks innehåll, om det skulle vara syftet finns det andra forum. Om andra ändå blir intresserade av böckerna jag läst och får dem att själva läsa dem så är det givetvis roligt.

[Hans S]

Tror att du har rätt, går det att få fram hur många som läst ett visst inlägg?

MVH

Hans

[Leningrad]

Dirlewanger.jpg (29.49 KiB) Visad 603 gånger

De som läst om kriget på östfronten känner också till att det pågick så mycket mer än bara frontstrider med reguljära krigsförband. Bakom fronten och på ockuperad mark fanns s.k. partisanförband bestående av avskurna förband, judar på flykt och andra som var på flykt undan tyskarna. De hade sina baser djupt inne i skogarna och utförde både sabotage och anfall mot tyska intressen. Dessa förband var oerhört fruktade av tyskarna och utgjorde ett ständigt hot bakom fronten. Båda sidor fruktade varandra och kunde inte räkna med någon barmhärtighet om man blev tillfångatagen. Från tysk sida såg man allvarligt på dessa partisanförband och man upprättade därför speciella antipartisanförband med uppgift att hitta partisanernas läger, förstöra dem och döda de partisaner som tillfångatogs. Ett av dessa antipartisanförband var Sonderkommando Dirlewanger.

Sonderkommando Dirlewanger bildades 1940 och bestod av diverse suspekta och kriminella personer som hämtats ur bl.a. koncentrationsläger där de avtjänade långvariga straff men fick en chans till rehabilitering och benådning genom att tjänstgöra i Dirlewanger. Förbandet leddes av den försupne, kriminelle statsvetaren Oskar Dirlewanger som i hela sin livstid varit på kant med rättvisan. Bl.a. sexuellt umgänge med minderårig. Dirlewanger var därför föga omtyckt av de flesta men hölls under SS-Obergruppenführer Gottlob Bergers beskyddande vingar. Berger var chef för SS centrala myndighet och initiativtagare till Dirlewanger.

Dirlewanger skickades först till Lublin i Polen och kom omgående att få ett rykte om sig som en samling våldsverkare som var svåra att hålla ordning på. Men det ärt först när de skickas till Vitryssland under 1942 som ryktet cementeras. Här utför de både massakrer och avrättningar av partisaner och misstänkta partisaner och hundratals byar bränns ner i deras frammarsch. Nya rekryter hämtas regelbundet från fängelser och koncentrationsläger eftersom även Dirlewanger lider svåra förluster.

Även i Vitryssland framför lokala nazistiska ledare klagomål på Dirlewangers framfart, dock utan att få gehör. Under 1944 flyttas Dirlewanger till Polen och Warszawa och deltog med stor brutalitet i Warszawa upproret. Efter ett kortare gästspel i Slovakien där de bekämpade partisaner slutade de sina dagar i den nionde armén som gick under i krigets slutskede. Dirlewanger själv tillfångatogs efter kriget och dog i juni 1945. Exakt hur är inte riktigt fastställt men troligtvis föll han offer för vakters brutalitet när det visade sig vem de hade i förfar.

Det här är egentligen en intressant bok som tyvärr inte blir intressant. Författaren må vara en skicklig historiker men han fastnar i detaljer kring födelseår, medlemsnummer, datum, utmärkelser, födelseorter, befordringar, gradbeteckningar mm. Till detta kommer också att alla källor i form av brev, vittnesmål och andra redogörelser återges i sin helhet istället för att plocka ut det väsentliga och foga dem samman till en sammanhängande koncis text. Boken blir istället till ett uppstaplande av fakta som snarare gör sig bättre på en klassisk overhead inför en insnöad publik som ändå aldrig kan få nog av frosseriet.

[Leningrad]

Italien.jpg (41.84 KiB) Visad 561 gånger

Andra världskrigets slagfält och krigsskådeplatser är av allmänt intresse och flera utav dem har jag under ca 25 års tid besökt. Främst har det varit väst- och östfronten som prioriterats eftersom det är de som är mest omskrivna och kända. Men på senare tid (år?) har även sydfronten poppat upp på intresseradarn och jag har bemödat mig med att läsa böcker om Nordafrika, Malta, Medelhavet och Monte Cassino. Den här boken av den svenske militärhistorikern Marco Smedberg är en övergripande bok om det som just titeln avslöjar. Landstigningarna och kriget på Sicilien och Italien har vi alla som är intresserade av militärhistoria hört talas, men kanske inte så mycket mer än att de ägde rum under 1943 (och 1944) men exakt vart kan kanske vara svårare att veta och hur det egentligen gick till.

Smedberg går sakligt och metodiskt igenom både förberedelser, genomförande och fortsättning. Han bjuder inte på några nya rön och det är heller inte hans syfte, allt som han skriver säger han har skrivits förut. Med boken vill han ge den svenske läsaren en överblick av den mindre kända sydfronten. Förutom direkta redogörelser av krigföringen är en intressant del av boken samarbetet inom de egna leden. Amerikanarna och britterna var inte alltid överens om hur krig skall föras. Lika så på den andra sidan där tyskar och italienare såg på varandra med stor misstänksamhet. En annan intressant del är vikten författaren lägger på underhållsproblematiken som båda sidor brottades med. På nåt sätt faller detta i skymundan och vi tar bara för givet att förnödenheter och underhåll bara finns utan att reflektera arbetet bakom detta. Trodde aldrig att avsnitten av reparationer kunde vara så intressant och spännande.

Om saker och ting gick hyfsat enkelt på Sicilien så var det betydligt svårare på det italienska fastlandet. Floder, berg, väder och inte minst en beslutsam fiende ställde till stora problem för de allierade. I synnerhet vädret med både kyla och nederbörd hade stor påverkan på den enskilde soldaten och underhållslinjer. Kriget i Italien var minst sagt minst lika jävligt som på andra håll. Det politiska spelet lyfts också fram och att sydfronten i detta var sekundär i relation till västfronten, men kom ändå att bli en övning i samverkan mellan den olika vapenslagen vid en landstigning. Något man sedan drog nytta av i Normandie.

Smedberg är en skicklig berättare på samma sätt som bl.a. Niklas Zetterling, Niclas Sennerteg och Michael Tamelander. Men som den militärhistoriker han är finns det en tendens att förbanden, truppslagen, materialen och striderna får lite väl mycket utrymme emellanåt, i alla fall om ni frågar mig. Men boken hinner aldrig bli tråkig, den har ett flyt som håller boken levande från början till slut, lagom lång också, drygt 300 sidor. Nästan lite synd att den slutade i Rom, vad hände egentligen sen? Jag vet faktiskt inte, om kriget fram till Rom är hyfsat okänt så är kriget i Italien efter Rom ännu mer höljt i okunskapens dimma, i alla fall för min del.

[Sonderling]

Ja jag gillade också den boken. Och precis synd bara att den slutade 44, jag letar efter nått nu där man får reda på slut tampen.

Going Solo
Roald Dahl

Boken börjar med att han tar arbete för Shell i Dar es Salam i Tanganyika Afrika mellan 1938-39 och egentligen börjar den med båtresan och dess lustiga karaktärer av koloniala Engelsmän. Där han förklarar att de nästan har ett eget språk. Hade kunnat bli en jättebra feelgood film i stil med "I vår herres hage" om det inte blir lite för kolonialt putslustigt. Många dråpliga historier och karaktärsbeskrivningar. Men jag tror inte det funkar idag eller vad sägs om när hans "Boy" blir så glad över att det är krig att han smiter iväg och hugger huvudet av den tyske grannen. Som visserligen är ett svin men men jag tror endå det skulle halta idag.
Hur som helst kriget bryter ut och han anmäler sig som frivillig till RAF. Får sin flygutbildning på Tiger Moth, minns inte om det var Sudan, och sedan tjänst i Gloster Gladiator. Beordras hitta sin squadron i Egyptien, flyger dit, hittar dem inte, måste nödlanda, kraschar mot en sten och blir så pass skadad att han är borta ur leken i 6 månader.

När han är frisk så får han 7 timmars övning i en Hurricane! (Ingen under att tyskarna blev såna ess med det motståndet?) Skickas ensam till Grekland och lyckas hitta sin Squadron.
Flyger iväg på uppdrag vinkar till bönder kollar in det vackra landskapet....och ni vet man får ju fnatt när man läser det här, för vad händer jo ett fiende plan dyker upp från ingenstans. Men han har tur som en tokig och klarar sig. Reträtt strider i Grekland innan de måste dra.

Lustig parentes är att hans längd ställer till det flera gånger. I tiger mothen sitter han högre än vindrutan och på långflygningar i en Hurricane sitter han närmast i fosterställning och drabbas han av kramp.

Får intrycket att han är en väldigt disträ stridspilot och inte så aggressiv? Hur som helst, flyger luftförsvar över Palestina, Irak och Syrien. Hade ingen aning att Haifa bombades under VK2. Både av Ju88:or från Rhodos och Vichy Martin Maryland's från Syrien. Just Vichy fransmän verkar han verkligen hata, han motvilja mot dem är värre än mot Tyskarna.
Nåväl efter tid gör sig hans gamla skada från nödlandningen påmind och han måste tas ur tjänst och får åka hem och där slutar historien.

Han får ihop 5 bekräftade nedskjutningar, 4 Tyskar och 1 fransman. (är inte 5 gränsen för ett ess?)


Sonderling

[Leningrad]

Går jag tillbaka och tittar så ser jag att jag började skriva i denna tråd 2012. Började först som en komplement till alla andra som gjorde detsamma, skillnaden är väl att jag, med något undantag till, fortsatt med detta. Som jag skrivit tidigare gör jag det lika mycket för min egen skull som för andra, alltid kul att gå tillbaka och läsa det man själv skrivit. Med åldern blir det också svårare att komma ihåg böckernas innehåll och t.o.m. vilka böcker man läst. Böcker har jag ju ändå läst långt innan dess, ända sedan 93, 94 har jag läst böcker regelbundet och det har ju blivit en del längs åren. Tror mig komma ihåg de flesta jag läst, även om innehållet många gånger gått förlorat, mer eller mindre i alla fall. Men en del böcker har satt sig mer än andra, ni vet sådana där böcker som sätter avtryck av det ena eller andra skälet. Nedan följer tio böcker utan inbördes rangordning som jag läst före 2012 och som inspirerat, påverkat och inte minst cementerat intresset för ämnet.

Baader-Meinhof, Stefan Aust, 1990. Baader-Meinhof ligan, eller RAF mera korrekt, har jag haft en svag punkt för och den här boken har ju blivit standardverket i ämnet. Finns även andra intressanta böcker inom ämnet, såsom Hitler' Children, Ulrike Meinhof och Kommando Holger Meins. Letade länge efter den svenska upplagan och när jag äntligen fick tag på en kopia var det lite som julafton.

Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps, Yitzhak Arad, 1987. Standardverket inom dessa tre läger som jag efter mycket spring i diverse bokhandlare under en resa till USA 1997 till slut hittade på en Barnes & Noble i Santa Monica. Märk väl att detta var en tid då internethandeln ännu var i sin linda och inte lika självklar som den är idag.

Holocaust in the Soviet Union, Yitzhak Arad, 2009. Enligt mig den ultimata boken i ämnet, må vara uppspaltad och vänder sig till en begränsad läsekrets men ändå lätt att läsa.

Helt vanliga män, Christopher Browning, 1992. Antitesen till Daniel Goldhagens Hitler's Willing Executioners och som visar att Förintelsens förövare mycket väl kan vara sådana som du och jag och att vi alla är kapabla till mord i krigstid, om bara de rätta, eller felaktiga, omständigheterna uppstår. Lättläst och en bok jag kan rekommendera till "nya" läsare.

Albert Speers memoarer, Albert Speer, 1971. En insyn i den närmaste kretsen återberättad av Speer som länge fick stå okritiserad i sin beskrivning av Tredje riket och hans egen inblandning. Det som intresserade mig med boken var hans beskrivningar av främst Obersalzberg som då fick mig att resa dit 1997.

Tredje rikets uppgång och fall, William Shirer, 1984. En bok (eller fyra delar) som måste ses som ett av standardverken i ämnet. Vore den inte så lång så skulle jag lätt kunna rekommendera den som en introduktion till ämnet. Bullocks och Fests standardverk om Hitler vill jag också lyfta fram som läsvärda.

Hitlers SS och Gestapo, Heinz Höhne, 1967. Kommer ihåg när jag läste delar av Bokoramas serie, Tredje riket, att denna bok ofta förekom i källangivelserna. Detta var i mitten på nittiotalet så det var inte bara att söka upp den på Internet utan det fick blir på gammal hederlig väg, det lokala antikvariatet. Och vips, en dag fanns den där och glädjen visste inga gränser. Återigen ett standardverk i ett ämne som det finns obegränsat med böcker inom.

Den längsta dagen, Cornelius Ryan, 1983. Barnens ö var kanske den första bok jag läste men det här var nog den andra boken. Visst hade jag bläddrat i bilderböcker om WW2 och läst nåt stycke/artikel här och där, men detta var nog den första jag läste i sin helhet i början på åttiotalet. Skiljer sig faktiskt från Ryans två andra böcker, som förvisso är läsvärda, men är betydligt mer omfattande.

Mengele: Complete Story, Gerald Posner, 1986. Desto mer jag började läsa om Auschwitz under nittiotalet desto mer intresserad blev jag av Mengele. Tror att det var genom Amazon jag hittade den här boken i en tid då jag precis upptäckt Internet. Fick mig också att bli intresserad av fler personer än just Mengele och hela den nazistiska läkarvetenskapen.

Flykten från Sobibor, Richard Rashke, 1988. Det här var också en av de första böckerna om Förintelsen jag började läsa och ganska snabbt kom jag in på läger som Belzec, Sobibor och Treblinka. Tog mig an boken som ganska novis om Sobibor men jag minns den som både faktabaserad och narrativ.

[Leningrad]

hilberg.jpg (37.71 KiB) Visad 458 gånger

När den här boken kom ut 1961 var den banbrytande på det viset att det var den dittills mest omfattande och i detalj beskrev hur judarna förintades. Den lämnar människan bakom förintelsemaskineriet och fokuserar istället på vilken funktion människan hade, både som förövare och som offer. På så vis är boken avpersonifierad och håller sig till en strukturell nivå där de samhälleliga mekanismerna och de tekniska framstegen ställs i fokus. Förvisso hade Gerald Reitlinger redan 1953 gett ut boken Final Solution, men Hilberg nådde ut till en större läsarkrets. Den engelska originalutgåvan består av tre volymer som inte bara består av text utan även en ansenlig del tabeller och siffror. Den svenska utgåvan som kom ut 1963 är en avskalad och förkortat version av den engelska.

Jag har inte läst den engelska utgåvan och jag vet faktiskt inte varför eftersom både titeln och innehållet är vad som normalt tilltalar mig. Boken används ju flitigt som referens i andra böcker i ämnet jag läst och jag har givetvis känt till den. Köpte den svenska utgåvan för länge sedan men inte läst den, var faktiskt skeptiskt till att läsa en avskalad version eftersom jag ville ha allt så att säga. Men med facit i hand är jag nog glad att så blev fallet. Den svenska utgåvan börjar bra, beskriver förintandet med fokus på gärningsmännen, vilka utmaningar stod de inför? Hur löste de dem? Vad motiverade dem? Liknande genomgång sker även av Judarna där de av författaren beskrivs som lite handlingsförlamade och paralyserade inför deras öde. Lite provocerande och inte helt okontroversiellt.

Så långt känns boken ok, utan att överleverera på nåt sätt. Men sedan kommer en utläggning ner på mikronivå om skadeståndsfrågan som drevs efter kriget. En utläggning som nästan fick mig att lägga ifrån mig boken, och då ska ni veta att det krävs nåt exceptionellt för att så ska ske. Det blir på en detaljnivå som är allt annat än läsvänlig, det är drygt, det är många gånger oförståeligt och det krävs antagligen att läsaren har ett gediget intresse för just detta om man ska finna det hanterbart. Det enda jag tar med mig från den här delen av boken är att de rättsliga och politiska processer kring ersättningskraven som följde var betydligt mer invecklande och omfattande än vad jag hade föreställt mig.

Trots att boken inte var mer än ca 160 sidor är det en jobbig bok och jag har oerhört svårt att se mig läsa den engelska originalutgåvan. Visst är många tabeller intressanta att läsa, men den är överlag alltför faktabaserad, inte bara i den löpande texten utan även de alltför många fotnoterna som jag inte orkade läsa till slut. Detta var annars en bok jag hade önskat skulle vara så bra som jag hade hoppats på att den skulle vara, men nej. Nästan så jag önskat att jag aldrig läst den, då hade jag i alla fall haft kvar tron på bokens förträfflighet.

[Leningrad]

trawniki.jpg (17.47 KiB) Visad 402 gånger

Det finns böcker som kittlar mer än andra och det här var en sådan som gjorde att det kittlade lite extra. Har alltid haft ett extra intresse för läger som Belzec, Sobibor och Treblinka och därigenom kommit i kontakt med begreppet Trawniki männer. Men med kanske undantag av någon tyskspråkig bok så är detta den enda bok på engelska som uteslutande handlar om Trawniki männer. Den är således väldigt nischad och vänder sig troligen till en begränsad läsekrets. Begreppet Trawniki männer fick väl dessutom en liten spridning i samband med rättegången av John Demjanjuk som felaktigt anklagades för att sköta gaskamrarna i Treblinka. Inte desto mindre hade han tjänstgjort i Sobibor (och Flossenburg) vilket han också dömdes för.

Trawniki männer var rekryter som värvats för att främst tjänstgöra som vakter i Lublin distriktet och då främst förintelselägren Belzec, Sobibor och Treblinka. Ca 5000 värvades där ca hälften var ukrainska krigsfångar från Röda armén som av olika skäl lät sig värvas. Andra nationaliteter var ryssar, balter och s.k. folktyskar. Dessa rekryter fick sin utbildning ett läger som kallades för Trawniki ca 3-4 mil sydöst om Lublin, där av namnet Trawniki männer. Förutom vakttjänstgöring kom de även att användas som vakter vid deportationer av judar från något getto till något förintelseläger. De användes också vid razzior och att slå ner uppror i getton samt vid partisanbekämpning i f.d. Jugoslavien.

Det var inte sällan en brokig skara människor som nästan uteslutande härstammade från arbetarklass, sällan av ideologisk övertygelse utan mer av opportunistiska skäl lät de sig värvas. Dryckenskap, horeri, stölder, plundring, korruption och desertering var vanliga inslag hos Trawniki männer. Detta gjorde att tyskarnas förtroende och tillit till Trawniki männer var bristande och detsamma kände många Trawniki männer inför tyskarna. Inte sällan straffades Trawniki männer med både disciplinära straff och t.o.m. dödsstraff.

Boken är inte mer ca 130 sidor plus appendix. Författaren går på djupet av ämnet och det blir tyvärr på lite bekostnad av berättelsen men det gör inget. Den är också detaljrik men eftersom jag finner ämnet så intressant så störs jag inte av detta heller. Organisation och befälsstruktur är i detta fall gemytlig läsning. För mig var det överraskande och positivt att det fanns så mycket material om Trawniki männer. T.o.m. ner till en nivå där det går att namnge de som skötte gaskamrarna. Kände heller inte till att de tjänstgjorde vid så många läger som de gjorde, alltså inte bara förintelselägren och läger i Lublin distriktet, utan även andra läger som bl.a. Auschwitz. Sammantaget en bok som i min bokhylla har en given plats.

[Leningrad]

frivillig.jpg (16.26 KiB) Visad 15 gånger

Detta var en bok som jag huvudsakligen köpte för att jag ville följa huvudpersonen Witold Pilecki på plats i Auschwitz och inte nödvändigtvis för hans syfte med att frivilligt låta sig interneras i Auschwitz. Har alltid funnit det intressant och spännande när personer som vistats i Auschwitz när det begav sig berättar om platser de antingen sett eller vistats på i själva Auschwitz. Detta gör att jag på plats kan söka upp just denna plats och själv placera mig på platsen och därigenom komma ännu närmare historien genom kopplingen till en specifik bok. Känslan att själv placera sig på en historisk plats på detta vis är för mig ovärderligt och många gånger det som driver mig. Men böcker som denna ger mig också information om nya specifika platser eller att platser får en ny innebörd som därmed ger mig inspiration till nya resor eller att återvända.

Den här boken har inslag av bådadera. Det finns platser jag inte kände till men också platser jag känt till men kanske inte reflekterat över. Förutom platser så finns det också fångar och förövare och alla de där emellan som balanserar på en skör tråd. Fick bl.a. stifta bekantskap med Dr. Dehring, en polsk läkare som blev föremål för en stämning som skildras i den av mig tidigare recenserade boken, Auschwitz in England. Här finns för mig okända Kapos och kända SS officerare och läkare. Samspelet mellan alla dessa individer är en mycket intressant läsning. Att boken dessutom består av lite kartor och bilder gör att jag fick en uppfattning om vart nya för mig okända platser finns. Oftast handlar det om platser som låg utanför själva lägret men ändå en del utav lägersystemet.

Handlingen är ju också intressant. Syftet med att frivilligt låta sig interneras var för att dokumentera vad som pågick i lägret och smuggla ut denna information och vidarebefordra den till London. Förhoppningen var att London då skulle agera och bomba lägret, en liten väl naiv tanke skulle det visa sig. Vår huvudperson befinner sig i huvudlägret (och i ett litet garveri där han arbetar) mellan 1940 och 1943 och är således på plats när Auschwitz expanderar. Under denna tid bygger han även upp en underjordisk rörelse som planerar mord, sabotage, rymningar och uppror. Allt utom det sista genomförs faktiskt med en dos av både improvisation och snilleblixt. Huvudpersonen överlever tack vare att han anpassar sig och snabbt etablerar kontakt med rätt personer. Han lyckas med både tur och skicklighet undvika regelbundna selektioner, troligtvis ibland på andras bekostnad.

Huvudpersonens rapporter läses av mottagarna men några aktioner sker inte, vare sig från London eller den polska hemmaarmén. När han väl bestämmer sig för att rymma så återvänder han till Warszawa, deltar i Warszawaupproret, tillfångatas, skickas till fångläger i Österrike, återvänder efter kriget till Polen och sin familj. Ett Polen som då är kommunistiskt och som tidigare medlem av den polska motståndsrörelsen så blir han givetvis föremål för den sovjetiska säkerhetspolisen. Han arresteras, förhörs, torteras, ställs inför rätta och avrättas 1947. Därefter faller han i historisk glömska. Först efter murens fall uppmärksammas hans öde och rapporter på ett sätt som lyfter fram att hans arbete inte var förgäves, något som han själv aldrig fick vetskap om att det gjorde.