Vilken bok läser ni just nu?

[Sonderling]

Tobruk - William F Buckingham

Belägring strider och strid i bebyggelse har alltid fascinerat mig, det är nått med att slåss med ryggen mot väggen och mot alla odds. Tobruk är ju en av dessa ortsnamn som förknippats med detta, så jag kolla runt lite på nätet en dag och fastnade för denna bok.

Boken börjar med lite historik över området och främst Italiens koloniala ambitioner från slutet av 1800-talet och fram till 1940. Egentligen fann jag denna bit som mest intressant. Den Italienska armén under VK2 har ett tag fascinerat mig. Var de så usla och vad bestod deras inkompetens i?
Denna bok gav en del ledtrådar. Här har vi en armé som förutom VK1 varit inblandade i en rad kolonialkrig sedan 1890-talet, sedan är det Spanska inbördeskriget och invasionen av Etiopien. Kan den handla om krigströtthet? Just det får jag inte bekräftat men väl förklaringen att Italienska armén var så god som någon för tiden och i området fullt motoriserad. Eftersom boken avhandlar början av ökenkriget med striderna på Afrikas horn och operation Compass, så redogörs det kort för striderna efter Italiensk krigsförklaring i området under 1940. Där vinner Italien sina enda segrar under VK2 mot britterna som endast har koloniala trupper på plats och gamla härkar som Bristol Bombay. (Jag vill bygga den i modell.) Sedermera kommer ju Britterna återta förlorat mark och ta över Etiopien där Italienarna fortsätter med ett lågintensivt gerilla krig fram till 43. (Det hade jag fan ingen aning om!) https://en.wikipedia.org/wiki/Italian_g ... n_Ethiopia

Författaren förklarar att det finns en skillnad i Italienska armens stridsduglighet. Att ett förband kan vara av topp kvalité slåss till sista man medans en annan kan vara fullkomligt usel och ge sig vid första skottet. Att dessa ytterligheter tar ut varandra och ger ett mediokert resultat. Men de samväldes styrkor som mötte italienarna på Afrikas horn ansåg de minst lika bra som de tyska fallskärmsjägare de mötte i Italien eller de Japanska trupper som de slog mot i Burma (Förflyttade man förband mellan de båda stridsskådeplatserna?) Vid striderna under operation Compass beskrivs det nästan lite komiskt hur Italienska förband kan stå färdigpackade vid sina lastbilar och själva transportera sig till fångenskap i Egyptien. De Australiska soldater som intar förläggningar vittnar om den lyx som officerarna lever i och den misär manskapet har, vilket förmodligen också kan förklara en del. Jag undrar också om det kan vara skillnad från vilken region man kommer ifrån?
Utrustningen är det egentligen inget större fel på, enligt författaren, den är helt i jämförelse med den tidens arméer. Dessutom motoriserad. jag förvånas dock över breda kulsprutan som har en inbyggd oljeflaska har ett fast magasin som ska laddas. Vilket krångla till mycket in öken miljön. (Har inte riktigt hajat hur den inbyggda oljeflaskan ser ut eller fungerar?)

Sen kommer Tyskarna. Och Rommel, som faktiskt inte beskrivs i så sympatiska ordalag, en streber som pressar sina mannar med förakt för människoliv och gärna tar åt sig äran för andra arbete. (Jag ante det!) De trycker tillbaka samväldes styrkorna enda till Egyptiens gräns och omringar Tobruk.
Men vana som de är vid Blixtkrig där tidigare motståndare flyr för sina liv så fort pansaret visar sig, så åker tyskarna för första gången på en snyting, när de attackerar Tobruks försvars linje med envisa Australier.

Därpå följer en beskrivning för de olika trupprörelserna, anfall, motanfall, räder och flygangrepp. Staden försörjs via havet, genom mindre fartyg som löper gatlopp från flygräder och ubåtar. På så sätt lyckas man föra in stridsvagnar och luftvärn m.m. för att förstärka försvaret. Det blir lätt lite tjatigt och kapitel indelningen följer händelseförloppet, Tobruk ansatt, Tobruk attackeras, Tobruk omringas, Tobruk belägrat, Tobruk Befriat och epilogen Tobruk kapitulerar.

Befälhavaren Morsehead använder hela sitt kunnande från första världskriget som i detta fall visar sig vara det som krävdes. När stadens sedan blir undsatt menar försvararna att de bröt sig ut och blev inte undsatta under Operation crusader det var snarare tvärtom de som undsatte undsättnings styrkan.
Epilogen är kort och koncis, den befälhavaren hade ingen krigserfarenhet och jag får intrycket att de sydafrikanska styrkorna inte heller har topkvalité, så försvaret verkar mest koncentrat väster ut, och Afrika kåren går runt och denna gång har de öppet mål. Kollar jag wikipedia så kanske inte kritiken mot Sydafrikanerna är helt rättvis. Vidare så läser jag att många av de som togs tillfånga befrias när Italien kapitulerar. Detta skulle jag vilja läsa mer om. Denna bok ger visserligen en bra bild över händelserna fram till Tobruks fall. Det är mycket bilder i som är samlade i mitten av boken men det är värre med kartor. Sedan kanske det är lite väl breda penslar som beskriver själva belägringen, här måste det finnas mer att hämta tänker jag, jag vill ju veta mer om de belägrades personliga vedermödor och inte bara om trupprörelser etc. Kollar jag på Amazon finns det flera titlar som avhandlar Tobruk som jag kommer försöka få tag på.


Det är nått med ökenkriget också som alltid fascinerat mig. Tror kanske att det har med att man såg filmen "Sahara" på tv som barn. Så är det nån som har ett bra boktips där hela den krigsskådeplatsen avhandlas från 1940 till Tunisgrad 1943 får ni gärna hojta till. Jag har mest läst om denna front styckvis ett slag här och ett slag där och skulle gärna läsa den i ett övergripande sammanhang.

Sonderling

[Hans S]

Tack.

Karl-Gunnar Norén har skrivit några böcker om ämnet.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl-Gunnar_Nor%C3%A9n

Breda, måste vara Breda 30.
https://en.wikipedia.org/wiki/Breda_30
https://www.youtube.com/watch?v=nFJI04ifSoM

MVH

Hans

[Leningrad]

fruar.jpg (29.68 KiB) Visad 154 gånger

Det här var en bok som omgående fångade mitt intresse där människor kring själva ledarna många gånger blivit lika intressanta som ledarna själva, oavsett om det handlar om medarbetare eller som i detta fall deras fruar. Det är inget outforskat område och böcker om och av fruarna finns det gott om. I denna bok är det fruar till Hitler (Eva Braun), Himmler (Margerete Himmler), Hess (Ilse Hess), Heydrich (Lina Heydrich), Göring (Emmy Göring), Göbbels (Magda Göbbels) och Bormann (Gerda Bormann) som står i fokus. Några utav dem har det skrivits spaltmeter om medan andra är mindre dokumenterade. Men alla är dem intressanta personer just pga. av deras närhet/koppling till personer som mer eller mindre har följt mig genom hela mitt vuxna liv.

I lugn takt och i lagom överlappande kapitel får läsaren följa respektive fru från barnsben till slutet. Alla var det födda under olika tidsperioder och alla gick de olika öden till mötes. Vissa utav dem var politiskt engagerade medan andra höll en mer tillbakadragen roll. Precis som sina makar var de alla en del utav de intriger som genomsyrade det nazistiska ledarskapet där alla medel var tillåtna för att skaffa sig fördelar gentemot någon annan. Alla var de också hängivna sympatisörer som sträckte sig ända fram till deras egen död, ibland flera decennier efter kriget. Flera utav dem skrev även egna böcker där den gemensamma nämnare är att de alla vill förminska sin makes roll i det som hände.

Det är en intressant och lätt läsning där framförallt mindre kända fruar som Lina, Margerete och Hess jag fann intressanta. Både Ilse och Lina skrev böcker efter kriget som jag mer än gärna skulle vilja läsa, i synnerhet Linas bok, Leben mit einem Kriegsverbrecher, men som tyvärr endast finns utgiven på tyska. Det som ändå gör att jag reserverar mig är att boken tyvärr består av ett flertal sakfel där författaren inte faktagranskat eller varit källkritisk. I synnerhet reagerade jag på när det skrivs om exemplar av Mein Kampf inbundna i människohud och stolar tillverkade av människoben. Det finns fler exempel händelser och situationer där författaren reservationslöst accepterar källorna utan att få dem verifierade eller i minsta fall reservera sig för det som författaren hittar.

[Leif H]

TAGGTRÅDSKUST, en ny
utkommen bok om Skånelinjen. Efter att ha tillbringat nästan 1½ år med arbetet med boken är det skönt att sitta och bläddra i den.