Soldatöden

Här diskuteras och analyseras det första världskriget i allmänhet.
Skriv svar
Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Soldatöden

Inlägg av matte_a » 22 mar 2009 23:46

John Parr föddes 1898 och i maj 1914 tog han sig till ett värvningskontor för att söka sig till armén. Eftersom inget krig var i antågande var tillvaron i armén mycket behagfull och utsikten till två lagade mål mat om dagen samt en chans att få resa runt i världen lockade många ungdomar. Parr skulle egentligen inte blivit antagen då han bara var 16 år gammal (gränsen låg på 18 år) men han slank igenom systemet och placerades i Middlesex Regiment. Några månader senare startade kriget och drygt 1 miljon tyska soldater såg effektivt till att förstöra den tillvaro som Parr hade väntat sig av sin militära karriär.

Menige John Parr har gått till historien som den förste brittiske soldaten att stupa i det stora kriget. Detta skedde på förmiddagen den 21 augusti 1914 vid en bro utanför det lilla samhället Obourg, precis på den belgisk-franska gränsen. Parr tillhörde en avdelning vars uppgift var framskjuten spaning och denna dag hade han och en kamrat medelst cykel tagit sig en bra bit framför de egna linjerna. Vid ovan nämnda bro stötte de plötsligt ihop med en kavalleriavdelning från den 1:a tyska armén. Parr tog ställning vid bron och började beskjuta tyskarna på andra sidan samtidigt som han skickade iväg sin kamrat för att rapportera iakttagelsen. Ensam mot en fullständigt överlägsen fiende kunde det bara gå på ett sätt och Parr stupade endast 16 år gammal vid den där lilla bron i ett krig knappt hade startat.

Jag brukar ibland tänka på Parr och hans få timmars deltagande i Det stora kriget. När han dog hade han aldrig sett en stridsvagn, aldrig hört talas om klor- eller senapsgas, han hade kanske sett någon av det fåtal kulsprutor som regementet hade man förmodligen aldrig på nära håll då dessa "var obrukbara för modern krigföring", han hade aldrig sett en ubåt eller ett bombflygplan, han hade inte heller krupit omkring i lervällingen i någon av Flanderns skyttegravar och vrålat av skräck på grund av fiendens artillerield, han hade aldrig hört talas om platser som Verdun, Somme, Ypres eller Passchendaele, kort sagt var hans krig något helt annat än det monster till krig som skulle växa fram under de kommande månaderna och åren.
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
patrick05
Brigadgeneral
Brigadgeneral
Inlägg: 5313
Blev medlem: 17 feb 2005 01:54
Från: Västmanland
Militär Grundutb: Ej mönstrat än
Intresse: Andra världskriget
Ort: Västmanland
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av patrick05 » 23 mar 2009 00:10

Verkligen intressant matte. Som en glad amatörskribent så har jag förstås inget annat alternativ än att anta din utmaning, och väljer därför att också beskriva ett tämligen intressant soldatöde från det stora kriget. Till skillnad från Parr är dock mitt val av soldatöde ingen okänd soldat, och genomförde en rad tämligen spektaktulära uppdrag som fick stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt. Hade han inte varit italienare, haft kopplingar till Mussolini och den italienska fascismen, hade han troligen för länge sedan förevigats i någon kostsam Hollywoodrulle. Nu undrar ni kanske vem jag talar om, och jag ska inte hålla er på halster speciellt mycket längre, jag ger er *trumvirvel* Gabriele d'Annunzio.

Gabriele d’Annunzio föddes 1863 i den italienska staten Pescara, och spåddes redan tidigt en lysande framtid som författare. Redan 1879 kom hans första verk, Primo Vero, ut och kunde redan under sin tid som student vid universitetet i Rom La Sapienza ge ut en rad noveller och skriva artiklar för en lokal tidning. Efter studierna fortsatte den lovande skribenten som journalist vid den italienska tidningen Tribuna, och hans stora internationella genombrott kom med Il piacare (1889). Hans repertoar begränsades dock inte bara till böcker, han skrev även en rad pjäser, bland annat en kort pjäs enkom för den stora teaterdivan Sarah Bernhardt.
Nu var det dock inte bara hans författarskap som skänkte honom ett stort kändisskap, speciellt då i Italien, utan även hans – tämligen – vilda privatliv väckte både förtjusning, avund och avoghet. Även om han gifte sig 1883 så var han konstant omgiven av älskarinnor, och paret skilde sig redan 1891 och han levde under en längre tid med sin älskarinna Eleonora Duse (som han även gav en rad ledande roller i sina pjäser). I likhet med många andra författare så var d’Annunzio politiskt intresserad, och 1897 blev han invald i den italienska riksdagen som oberoende.
Hans framgångar och utåtsvävande livsstil hade dock en avigsida, hans blev med tiden allt mer och mer skuldsatt, och 1910 lämnade han Italien för att komma ifrån sina skulder. Han bosatte sig i Paris där han fortsatte att producera pjäser, umgås med Paris innekretsar och skuldsätta sig. Hans ekonomiska räddning blev det första världskriget, och han blev en stark förespråkare för att Italien skulle ställa sig på Frankrikes sida i kriget. Tack vare generösa bidrag från den franska staten kunde han lösa sina skulder, och kunde snart återvända till Italien där han fortsatte sitt propagerande för att Italien skulle gå in i kriget.

Precis som många andra, däribland den svenske Werner von Heidenstam, så var d’Annunzio en stark anhängare av nationalromantiken, och han välkomnade den italienska krigsförklaringen mot Tyskland och Österrike-Ungern. I likhet med flera andra av krigsförespråkarna, däribland den socialistiske journalisten Benito Mussolini (som till viss del var såväl imponerad som inspirerad av d’Annunzio) valde att anmäla sig frivillig. Men till skillnad från Mussolinis tid vid fronten, som var kort, först fick han tuberkulös och precis efter att han återhämtat sig blev han svårt skadad under en övning när en granatkastare exploderade, blev han en nationalhjälte.
Han var dock inte intresserad av att klafsa runt i leran runt Iznofronten i alperna, istället såg han till att han blev antagen till flygvapnet. I ett krig där fronten knappt rörde sig, och där rapporterna från Izno blev allt mer dystra, den italienska armén hade inte bara de österrikiska styrkorna (som snabbt förstärktes med tyska styrkor, där en viss Erwin Rommel tjänstgjorde) att slåss emot, såväl geografin som klimatet var en minst lika fruktad fiende. Allt detta slapp dock d’Annunzio, vars tjänstgöring vid flyget dock inte var helt ofarligt, under ett spaningsuppdrag slog författaren i sin kulspruta och förlorade ena ögat.
Förlusten av ögat stoppade dock inte författaren som nu satte upp ett marint förband utrustat med snabba motorbåtar, i februari 1918 genomförde hans förband – Decima Mas (X-mas) – en räd mot den österrikiska flottbasen Bakar. Även om räden var militärt sett fullständigt betydelselös, var det dock behövliga nyheter för den italienska armén efter katastrofen vid Caporetto då den italienska armén flytt hals över huvud i samband med en tysk-österrikisk offensiv (under vilken Rommel deltog).
Men det som verkligen gav honom stjärnstatus var den våghalsiga, och än idag rätt svårslagna, bedriften den 9 augusti 1918 när han genomförde ”il Volo su Vienna” (flygningen över Wien). Tillsammans med nio andra flygplan flög den enögde författaren från Italien till Wien och släppte flygblad över staden, en flygning på 1 126 kilometer.

Krigsslutet blev dock inte var d’Annunzio hoppats på, landet försjönk sakta ner i ett politiskt och ekonomiskt kaos. Ett kaos som ytterligare förvärrades av löftena från Frankrike och Storbritannien, trots att den italienske utrikesministern grät offentligt vid ett flertal tillfällen, inte skulle infrias. I Italien mottogs nyheterna om att regionen runt Fiume, som beboddes till stora delar av italienare, inte skulle tillföras Italien utan det nybildade ”kroatiska, serbiska och slovenska kungariket”. Att säga att d’Annunzio blev förgrymmad är kanske en underdrift, men till skillnad från många andra nationalromantiker – som t.ex. den svenske författaren Werner von Heidenstam – var dock d’Annunzio som vi sett inte rädd för att skrida till verket. Tillsammans med ett tusental veteraner marscherade författaren mot Fiume, när marschen blev allmänt kände uppmanade den italienska regeringen de italienska styrkor som bevakade gränsen att stoppa dem med alla till buds medel.
Den italienske befälhavaren Pietro Badoglio, en osedvanligt osympatisk herre (som vi kommer återvända till) som överlevt debaclet vid Caporetto, lät dock meddela att han inte kunde göra något. Den politiskt sett sluge Bagdolio insåg att hans styrkor aldrig skulle skjuta på nationalhjälten och att de säkerligen sympatiserade med honom. Vad Badoglio ansåg i frågan är okänt, det är väl rätt troligt att även han sympatiserade med honom.
Hur som helst, den 19 september anlände så d’Annunzio med sina styrkor till den italienska gränsen, varvid ett flertal soldater anslöt sig och man korsade gränsen. I en totalt oblodig kupp, där de franska och brittiska soldaterna helt enkelt valde att lämna området, tog d’Annunzio över staden och dess omgivning.

Trots att det skrivits en hel del, givetvis mest på italienska (men även på engelska), i ämnet så är nog händelserna i staden tämligen okända för de flesta svenskar. För den italienska regeringen under Giolitti var d’Annonuzios tilltag pinsamt, men eftersom militären än så länge ansåg sig vara oförmögen att göra något fick han hållas. Tanken var kanske att stödet skulle successivt försvinna och att interna stridigheter skulle upplösa staten.
Men så var inte fallet, den italienska befolkningen i Fiume hälsade d’Annunzio och hans trupper som befriare, att många av den kroatiska befolkningen höll sig lite avvaktande kanske man kan förstå. Även i Italien väckte tilltaget stor sympati, d’Annunzio var ju populär och mer eller mindre en nationalklenod och mängder med veteraner sökte sig nu till Fiume. En som däremot verkar delat Giolittis åsikt i frågan var Mussolini, som vid den tidpunkten höll på att bygga upp sin egen paramilitära formation, som snart skulle gå under namnet ”fascisterna”. Inte helt oväntat såg den unge Mussolini sin förebild som en stor, inte helt utan grund, politisk konkurrent. För även om Mussolini byggt upp sin egen organisation, även den runt ett kader veteraner, och hade både skriften och talets gåva, så var han en politisk dvärg i jämförelse. Utanför Italiens gränser var Mussolini knappt känd, medan d’Annunzio var en internationell kändis med en bred umgängeskrets bland både konstnärer, författare, politiker och finansmän.
I ett försök att lösa konflikten så genomförde den italienska armén, om än högst motvilligt, en blockad av staden och den omgivande landsbygden. Invånarna i Fiume fick klara sig genom att hänge sig åt pirat- och smuggelverksamhet och stöd från italienska bidragsgivare. Dock var stödet inte tillräckligt, varken ekonomiskt eller militärt, och d’Annunzio vädjade därför flera gånger till Mussolini om stöd. Mussolini var dock tveksam, han såg chansen att bli av med en potentiellt farlig konkurrent samtidigt som hans organisation kunde växa tack vare missnöjda för detta deltagare. Det var dock en farlig balansgång, många medlemmar inom hans rörelse var missnöjda med hans ointresse, minsta lilla felsteg och Mussolinis politiska karriär var slut. Vem som egentligen tog första steget, Giolitti eller Mussolini är okänd, men rimligen var det premiärministern. I en ytterst ohelig allians med regeringen lovade fascistledaren att INTE bistå sin förebild och rörelsens stora förgrundsfigur.

I Fiume började dock situationen bli ohållbar, befolkningen svalt visserligen inte, men ett angrepp från den italienska armén kunde komma när som helst. Det började dessutom höjas röster om att kuppen inte gett något, inte heller kunde man tillgodose sig några internationella framgångar, förutom att ett antal av d’Annunzios vänner besökte staden och gav sitt stöd.
Det var i detta läge som d’Annunzio, som även kallades för Duce (ledaren), la ut sitt triumfkort, en folkomröstning och Europas liberalaste grundlag. Enligt lagen skulle alla, oavsett kön och ekonomisk status, ha lika rätt att rösta, man införde liberala regler rörande bland annat homosexualitet och talade om kvinnans emancipering. För oss i dagen Sverige kanske dessa frågor inte känns speciellt kontroversiella, men i ett land som Italien som först EFTER andra världskriget fick allmänrösträtt och där synen på homosexuella knappast kan sägas varit liberal, var det ytterst kontroversiella förslag.
I vad som av många kallat en slags syndikalist-fascistisk hybrid, lades tillkännagav så han Carnaros lagar för ”det italienska riket Carnaro”. Många har i efterhand velat sett grunderna till Mussolinis senare välde, och det är troligen så att mycket av det tankegods som d’Annunzio lämnade påverkade Mussolinis Italien.

Det fanns dock en avigsida av d’Annunzios styre, och även om mycket av det säkerligen är del av Mussolinis försök att smutskasta sin rival så är det troligt att en hel del faktiskt gick snett. Den italienska blockaden och de i många avseenden odisciplinerade miliserna var ingen bra kombination, lägg till detta den officiellt sanktionerade brottslighet som florerade och där staden blev en slags frizon för alla möjliga typer av människor. Med tanke på D’Annunzios rykte och agerande innan kriget, så är nog inte heller ryktena om drog och sexorgier helt tagna ur luften. Det stora förfallet verkar dock skett efter att den italienska armén jagat ut miliserna, men det fanns utan tvekan stora problem i stadsstaten.
Under hösten 1920 började så den italienska armén dra åt tumskruvarna, Badoglio ansåg sig snart ha de styrkor han behövde för att krossa kuppen. I Milano höll Mussolini masken, och försvarade sin passivitet med att han saknade medel att agera, samtidigt som han gjort upp med den italiensk regeringen om att just hålla sig lugn.

Med alla försöken att attrahera stöd från såväl Italien som omvärlden fick så d’Annunzio och hans anhängare förbereda sig på vad som komma skulle. I december 1920 stävade så ett italienskt krigsfartyg in i Fiumes hamn, under en kortare eldstrid så dödades ett antal milismän och d’Annunzio valde att ge upp. Stadstaten hade bara existerat i lite mer än ett år, och gjordes nu till en fristad under Nationernas förbunds kontroll (lite i likhet med Danzig). Förfallet fortsatte dock, och när Mussolini 1924 annekterade staden så höjdes få, eller rättare sagt inga, protester vare sig från Jugoslavien eller någon annan.
Tillbaka i Italien blev dock d’Annunzio varse om Mussolinis svek, han valde dock att mer eller mindre helt lämna politiken och återvände till sitt författarskap. Han fortsatte dock, till Mussolinis irritation, att fortfarande framstå som de extrema nationalisternas frontfigur och när man under 1922 började planera för en statskupp var det inte till Mussolini man vände sig. Istället valde man att besöka den åldrande författaren, som dock fortfarande levde sitt hektiska liv, i hans hus längs Gardasjön.

Vad som senare sker känns nästan som hämtat från en dålig engelsk deckare, dagen innan det avgörande mötet faller – av en än idag okänd anledning – han ut från ett fönster i ett sitt eget hem. Han överlever visserligen fallet, men varken fysiskt eller psykiskt är d’Annunzio sitt gamla jag, och istället får Mussolini ta över rodret i den skadade författarens ställe.
Det saknas givetvis avgörande bevis för att fälla Mussolini, men onekligen är det svårt att komma ifrån de indicier som ändå pekar på att Mussolini var den ende med ett egentligt motiv. Man kan också fråga sig varför d’Annunzio skulle välja, vid en tidpunkt när han faktiskt kunde förväntas bli härskare över Italien, skulle begå självmord genom att kasta sig ut från ett fönster. Än mer underligt blir det när man betänker att hans hus var fullt av vapen, och att det varit mer stilenligt att han skjutit sig själv. Mussolini kunde dock aldrig helt tvätta rent byket, och det mesta talar ändå för att det var ett mordförsök, eller åtminstone ett försök att visa vem som bestämde.

När väl d’Annunzio tillfrisknat hyfsat så hade Mussolini utsetts till ny regeringschef, och han var snabb att se till att gömma undan sin forne förebild och rörelsens förgrundsfigur. På en direkt order från Mussolini så blev d’Annunzio mer eller mindre förvisad till sin villa vid Gardasjön, dit Mussolini även förde hans motorbåt och flygplan, och blev en ikon inom rörelsen. Väl medveten om sin situation verkar d’Annunzio tagit beslutet med ro, eller insett att han saknade alternativ. Mussolini lär ha sagt om sin behandling av författaren att ”har man en rutten tand kan man antingen dra ut den eller förgylla den. Jag valde det senare alternativet.”

I ett försök att blidka såväl författaren som hans vänkrets så utsågs han till ledare för den kungliga akademin och greve av principe di Montenevoso. Det är väl inte helt otänkbart att Mussolini kände viss skuld i frågan, något som delvis kan förklara varför han försökte undvika att träffa den isolerade författaren, trots hans roll och status inom rörelsen. Mot slutet av sitt liv började dock d’Annunzio att protestera mot den förda politiken, han kritiserade – som stark anhängare av en latinsk allians mellan Frankrike och Italien – närmandena till Tyskland och axelpakten. Han varnade, enligt berättelserna, Mussolini för att bli allierade med Tyskland, en allians som enligt honom bara skulle sluta med katastrof för Italien.
När så han avled av sviterna av en stroke i sitt hem fick han en – bokstavlig – statsbegravning under överseende av Mussolini. Ett stort mausoleum restes, och det är än idag en populär turistattraktion.

Efter kriget har d’Annunzios författarskap i mångt och mycket reviderats, han ses fortfarande som en stor författare, men hans kopplingar till Mussolini och den fascistiska rörelsen har för alltid svärtat ner hans anseende. Den stora frågan är förstås vad som hänt om han inte ramlat ut från fönstret, och hur Italien under hans – förmodade ledning – blivit. Med största sannolikhet hade i alla fall något närmande till Tyskland varit uteslutet, han var starkt kritisk till Mussolinis närmande till Tyskland och såg nazisterna som både brutala och outbildade. Kanske hade Italien, i likhet med under första världskriget, närmat sig Frankrike och Hitler aldrig fått möjlighet att starta sitt krig…

Vad hände med Fiume, ja efter att kaoset tilltagit i staden valde som sagt Mussolini att 1924 helt enkelt annekterade staden. Befolkningen skulle bli italiensk, och den slaviska befolkningen fick helt enkelt – allt eftersom lagarna mot personer som inte var av italiensk börd – anpassa sig eller flytta. Under kriget bombades staden av amerikanskt flyg, och efter kriget blev staden – som nu döptes om till Rijeka och blev officiellt en del av Kroatien och Jugoslavien. Den italienska befolkningen som inte flytt under kriget tvingades mer eller mindre fly, och idag finns få rester kvar av ursprungsbefolkningen. Ett sorgligt öde staden delar med en rad andra städer och regioner…

(Arkiv från ett inlägg på min blogg den 19 januari 2009)
"The past is a foreign country: they do things differently there"
L. P. Hartley

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av matte_a » 24 mar 2009 21:07

I samtal eller diskussioner om vem som var den bästa tyska stridspiloten under det Stora kriget så brukar namn som bröderna Richthofen, Kurt Wolff, Oswald Boelcke och Ernst Udet komma på tal. Några mindre initierade brukar namedropa Hermann Göring bara för att han råkade bli känd (eller snarare ökänd under nästa krig) och ytterligare någon brukar ta upp flygare som Allmenröder och Degelow bara för att visa hur pålästa de är i ämnet. Alla ovanstående flygare med undantag för den högst mediokra Göring har utan tvivel en plats i just diskussionen om krigets bäste jaktpilot.

Det finns dock en flygare som enligt mig slår alla på fingrarna inte bara för att han var den bäste flygaren eller skytten utan för hur han genomförde sin sista strid. Mannen jag vill lyfta fram i den här lilla texten är Wener Voss, född 13 april 1897, död efter att ha blivit nedskjuten i luftrummet över Poelcappelle 23 september 1917, krediterad för 48 segrar och man räknar inofficiellt att han sköt ner över 70 fiendeplan.

Som deltagare i WW1 flög han inte bara ordinarie stridsuppdrag utan var också testpilot och var med att prova fram den slutgiltiga versionen av Fokker DR.I och hann skjuta ner 10 fiendeplan innan modellen ens var färdigutvecklad. Voss och Fokker DR.I fungerade otroligt bra tillsammans och han ändrade hela sin flygstil för att få ut det mesta av planet. Nog om detta och tillbaka till ämnet för texten, Voss sista dag i livet.

Den 23 september 1917 flög Voss och hans kollega Karl Menckhoff en patrull när de stötte ihop med 8 st SE5 ur Royal Flying Corps. Redan efter den första förbiflygningen störtade två av de brittiska planen samt Menckhoff i sin DR.I mot marken (Menckhoff överlevde dock kraschen). Kvar var alltså en ensam Werner Voss mot 6 st fiendeplan som flögs av James McCudden, Reginald Hoidge, Richard Maybery, Keith Muspratt, Arthur Rhys-Davids och Verschoyle Cronyn. Vilken som helst normal människa i Voss situation skulle förmodligen lagt benen på ryggen och använt Fokkerns överlägsna fart för att fly fältet, icke så för Voss, han hade slagit 6 fiender förr och kunde definitivt göra det igen. Nu inledes en rasande luftstrid där Voss klättrade, dök, krängde än hit och än dit och utförde de mest omöjliga manövrer för att hålla sig vid liv. Till slut var det endast McCudden, Rhys-Davids samt Voss kvar i luften och när Voss anföll McCudden rakt framifrån kunde Rhys-Davids komma in från sidan och fick in ett flertal träffar i Voss Fokker. McCudden som bevittnade Voss sista ögonblick i luften skrev senare att från att ha flugit som en fantom linkade nu Voss plan bort från britterna och föll slutligen i en brant dykning som han inte lyckades räta upp. McCudden drog slutsatsen att Voss måste ha träffats av Rhys-Davids salva och antingen dött eller svimmat av i cockpiten. Werner Voss begravdes bland ungefär 50.000 andra tyska soldater på den tyska krigskyrkogården vid Langemark.

McCudden skrev senare följande rader om Voss: "His flying was wonderful, his courage magnificent and in my opinion he was the bravest German airman whom it has been my privilege to see fight."
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
PZG12
Överste
Överste
Inlägg: 3094
Blev medlem: 11 jun 2005 21:09
Kön: Man
Från: Västra Götaland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Reenactment
Ort: De goa götet!
Kontakt:

Inlägg av PZG12 » 24 mar 2009 21:54

Mer , mer och mer ! Grymt trevlig läsning :)

Användarvisningsbild
Svensson
Löjtnant
Löjtnant
Inlägg: 1211
Blev medlem: 12 jan 2008 09:43
Från: Västernorrland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av Svensson » 25 mar 2009 13:17

Det var min själ intressant; Parr, Voss och d'Annunzio. Tack matte och patrick!

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av matte_a » 25 mar 2009 20:54

Sedan Viktoriakorset introducerades 1856 har den delats ut 1356 gånger till 1353 personer. Medaljen delas ut med följande motivering, “for most conspicuous bravery, or some daring or pre-eminent act of valour or self-sacrifice, or extreme devotion to duty in the presence of the enemy”. Att få ett viktoriakors är dock inte så roligt som det låter eftersom du med 75% sannolikhet är död när du tilldelas medaljen, endast en av fyra har haft möjligheten att levande ta emot sitt Viktoriakors. En vän av ordning ser säkert en viss differens i talen som anger antalet utdelade kors i jämförelse med personer som har fått dem och detta beror helt enkelt på att tre personer tilldelats Viktoriakorset två gånger.

En av dessa tre var kaptenen och läkaren Noel Godfrey Chavasse vid Royal Army Medical Corps. Under det Stora kriget tjänstgjorde han vid 1/10th (Scottish) Battalion of the King's (Liverpool Regiment). Chavasse startade sin jakt på medaljer på det fasansfulla frontavsnittet vid Hooge där han tilldelades Military Cross för sina insatser vid fronten. Vid Hooge fick Chavasses bataljon utstå fruktansvärda umbäranden och när den till slut drogs ur stridslinjen bestod den av endast 140 meniga och underbefäl samt 2 officerare. Efter detta drogs bataljonen tillbaka för att få ersättningar och i takt med att planerna för 1916 års offensiver sattes i verket införlivades 1/10th i en helt ny brigad sammansatt av nya förband ur ”new army”. Chavasses bataljon var inte med under de första veckorna av Sommeoffensiven men den sattes in i strid den 7 augusti i ett anfall mot Guillemont där bataljonen var reservstyrka och skickades ut i ingenmansland som den tredje och sista bataljonen. En vecka tidigare hade den 30e divisionen avancerat ur samma ställningar och tillfogades fruktansvärda förluster vilket innebar att Chavasse och hans kamrater bokstavligen tvingades klättra över och runt om högar av lik på slagfältet. Naturligtvis kom 1/10th inte längre än sina föregångare och trots att de stormade de tyska linjerna inte mindre än fyra gånger kunde de inta de tyska skyttegravarna. I detta kaos av artillerield, en kulspruteeld så tät att det var omöjligt att stå upprätt och i ett regn av kulor från prickskyttar visade Chavasse upp ett mod som nästan inte går att beskriva. Från den sena eftermiddagen och genom hela natten kröp han runt i ingenmansland tillsammans med ett antal frivilliga och räddade sårade. Han kom så nära som ett 20-tal meter ifrån de tyska linjerna och hittade där tre sårade som han släpade tillbaka. Under nästkommande dag fortsatte han under konstant beskjutning från prickskyttar och artilleri att undsätta sårade och träffades själv i ryggen av två granatsplitter som dock inte stoppade honom från att utföra sin uppgift. Förutom att undsätta en mängd sårade hann han också med att begrava två stupade officerskollegor i ingenmansland samt samlade in ”dog-tags” från alla lik han kunde hitta.

Nästkommande dag drogs spillrorna av bataljonen tillbaka och Chavasse beviljades sjukledighet för att få sina skador omsedda. 7 september var han tillbaka i tjänst och anslöt till sitt förband vid Delville Wood. De nästkommande månaderna fortsatte han sin tjänstgöring med att krypa omkring i ingenmansland på nätterna och behandla de sårade han lyckades rädda under dagarna. Under oktober fick Chavasse bårbärare Distinguished Service Medal och den 26 oktober offentliggjordes att Chavasse själv tilldelats Viktoriakorset, vilket firades grundligt ute vid fronten samt i hans hemstad.

Viktoriakors nummer två vann Chavasse under tredje slaget vid Ypres eller slaget vid Passchendaele som den slakten gått till historien som. Den här gången var Chavasse och hans skottar inte reservstyrka utan tillhörde den första vågen som skulle anfalla den 31 juli. Redan innan striderna startade landade två tyska artillerigranater mitt i deras utgångsställningar (just två granater avskjutna på det här sättet var ofta en varning till de anfallande av typen ”vi vet var, när och hur ni kommer, för Guds skull gör det inte” och kan tolkas som ett utslag av principen att leva och låta leva”). Under svår beskjutning intog dock 1/10th med hjälp av två stridsvagnar sina anfallsmål och Chavasse flyttade genast sin förbandsstation framåt. I den nya ställningen träffades Chavasse tämligen omgående av ett granatsplitter i huvudet och tvingades krypa tillbaka för att få splittret utdraget och såret omlagt. Med detta gjort tog han sig tillbaka till frontlinjen och började lappa ihop de sårade som hans bårbärare samlat ihop under tiden han var borta. När mörkret föll inledde han sin egen jakt på sårade och på morgonen gjorde han något av ett fynd då han hittade en tillfångatagen tysk sjukvårdare. Tillsammans i ett veritabelt kaos av lera, regn och blod arbetade de som besatta med att rädda livet på de sårade och kom fram till att detta var ren och skär galenskap samt att de skulle träffas efter kriget och ta en öl. Senare på eftermiddagen landade en granat i förbandsstationen och Chavasse tillfogades ytterligare två sår i huvudet då han kastat sig över en sårad för att täcka denne. Vid det här laget fick bataljonschefen nog och skickade en bårbärare med direkta order till Chavasse att han genast skulle återvända, bårbäraren återvände med en annan sårad och rapporterade följande till översten, "the Doc refused to go and told us to take another man instead". Klockan 3 på morgonen den 2 augusti detonerade ytterligare en granat i ställningen och dödade eller sårade alla närvarande. Chavasse tillfogade ytterligare 4 sår varav ett gapande sår i magen var det värsta, han lyckades kravla sig ur spillrorna och upp på vägen där han kröp på alla fyra tills han stötte på löjtnant Charles Wray ur Loyal North Lancs Regiment. Wray organiserade fram en ambulans och Chavasse kördes till fältsjukhus 32 utanför Brandhoek. Trots att läkarna lyckades avlägsna splittren stod hans liv inte att rädda och strax före klockan 1 på eftermiddagen den 4 augusti 1917 dog kapten Noel Chavasse.

Den 29 september fick Noel Chavasse far följande telegram från Lord Derby.
” I signed something last night which gave me the most mixed feelings of deep regret and great pleasure and that was the submission to His Majesty that a Bar should be granted to the Victoria Cross gained by your son. There is no doubt whatsoever that this will be approved and while it cannot in any way diminish your sorrow, still from the point of view of those who are your friends, it is a great pleasure to think that your son in laying down his life laid it down on behalf of his fellow countrymen, and that it is recognized, not only by those who knew him, but by the King and Country as a whole. In all the records of Victoria Crosses given I do not think there is one that will appeal to the British Public more than the record for which this Bar is to be given, and as I said at the beginning of my letter, it was a great pleasure to think that this recognition of his services is thus recorded”.

Den 14 oktober offentliggjorde London Gazette utmärkelsen.
“Though severely wounded early in the action whilst carrying a wounded soldier to the dressing station, he refused to leave his post, and for two days, not only continued to perform his duties, but in addition, went out repeatedly under heavy fire to search for and attend to the wounded who were lying out. During these searches, although practically without food during this period, worn with fatigue and faint with his wound, he assisted to carry an number of badly wounded men over heavy and difficult ground. By his extraordinary energy and inspiring example was instrumental in rescuing many wounded who would have otherwise undoubtedly succumbed under the bad weather conditions. This devoted and gallant officer subsequently died of his wounds”.
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
BRPedersen
Kapten
Kapten
Inlägg: 1658
Blev medlem: 17 dec 2005 08:13
Kön: Man
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Annat
Ort: Stockholm/Jakobsberg
Kontakt:

Inlägg av BRPedersen » 26 mar 2009 08:29

Mycket intressanta, och framförallt välskrivna, historier. Patrick05 och matte_a ni har lyckats igen.

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av matte_a » 26 mar 2009 20:32

Jag lovade en ny text idag men hinner helt enkelt inte att färdigställa den, lägger förmodligen upp den imorgon. Den artar sig rätt bra och handlar om mannen som jag anser vara skyldig till att västfronten förvandlades till ett skyttegravskrig.
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
patrick05
Brigadgeneral
Brigadgeneral
Inlägg: 5313
Blev medlem: 17 feb 2005 01:54
Från: Västmanland
Militär Grundutb: Ej mönstrat än
Intresse: Andra världskriget
Ort: Västmanland
Kontakt:

Inlägg av patrick05 » 26 mar 2009 23:28

Kommer något i helgen, har tyvärr inte tid pga arbete att knåpa ihop något, men den som väntar på något gott väntar ju alltid för länge.

Användarvisningsbild
Svensson
Löjtnant
Löjtnant
Inlägg: 1211
Blev medlem: 12 jan 2008 09:43
Från: Västernorrland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av Svensson » 28 mar 2009 09:52

För att återvända till d'Annunzio så kände jag till denna figur sedan förr; det var efter någon text av en engelsk historiker, typiskt - svenska historiker tycks inte känna till mannen. Men han var ju så höger och hemsk :)

Nytt för mig var dock mordförsöket (som jag tolkar det), tragisk sak. Hela hans liv blir lite som en roman, "verkligheten överträffar dikten". Till detta kan man också säga hör sånt som de sexualliberala lagarna i Fiume, ingen romanförfattare skulle kunna hitta på nåt dylikt: fascism och gay rights på samma gång. "Operakungadöme".

---

Jag tänker inte här komma med någon liknande ambitiös levnadsteckning. Dock några rader om KITCHENER OF KHARTOUM, om vi nu ska snacka VKI-legendarer.

Lord Kitchener var hjälte från engelska kolonialkrig - och fann sig sedan slängd in i det europeiska storkriget 1914, men till skillnad från sina kolleger förstod han att detta var ett nytt krig, ett annorlunda krig. Han sa redan 1914-15 att kriget komme att vara flera år och kosta miljoner döda.

Han blev också sinnebilden för Englands massarmé: "I Wan't YOU For The Army". Man i mustasch pekande med fingret mot betraktaren, alla har sett den. England måste rusta upp, kunde inte klara sig med 20 000 "tommies"; en värnpliktsarmé behövdes.

Kitchener var en man för detta läge, det överraskande världskrig som man halkat in i. Han var rätt man på rätt plats - men så 1915 bordade han ett skepp med destination Ryssland, skeppet gick på en mina och sjönk och Kitchener blev en legend. Hans armé fanns dock kvar, den engelska massarmén som utkämpade kriget på västfronten ihop med sina franska allierade.

Under sin tjänstgöring som ÖB i Egypten före kriget hade Kitchener för övrigt en privat ö i Nilen, en meditationsö. Han var inne på indisk mystik och hans blick hade något gåtfullt över sig, en yogis blick.

Krigare och andlig mästare är en ovanlig kombination, men i mina ögon stod Kitchener för detta.

Användarvisningsbild
patrick05
Brigadgeneral
Brigadgeneral
Inlägg: 5313
Blev medlem: 17 feb 2005 01:54
Från: Västmanland
Militär Grundutb: Ej mönstrat än
Intresse: Andra världskriget
Ort: Västmanland
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av patrick05 » 28 mar 2009 11:46

Nu var det inte bara belgiska, brittiska, franska, italienska, tyska och österrikiska soldater som levde och dog i skyttegravarna som sträckte sig från den engelska kanalen till gränsen till Schweiz, eller ringlade sig upp och ner mellan bergskejdorna i alperna. I takt med att förlustsiffrona ökade, och kriget drog ut på tiden så började de brittiska och franska styrkorna att förstärkas med trupper värvade från de båda kolonialmakternas kolonier i Afrika och Asien. De första styrkorna anlände redan under sensommaren 1914, majoriteten av dessa utan någon som helst utrustning eller utbildning för vad som väntade dem. Men trots att de saknade adekvat utrustning som kläder och genomled samma trauman som sina europeiska kamrater har deras insatser idag, med undantag då för de insatta, glömts bort. Kvar finns bara suddiga svartvita bilder på indiska soldater som huttrande kurar ihop sig för att finna värme eller indokinesiska soldater i sandaler som klafsar fram i leran på väg till något okänt frontavsnitt.

En av dessa bortglömda hjältar var Indra Lal Roy, Indiens första och enda flygaress. Lal Roy föddes den 2 december 1898 i Calcutta, 1911 hade han flyttat till Storbritannien för att studera vid St Paul's School i Hammersmith. Han ansökte och antogs till den kungliga flygkåren i april 1917, efter att ha avslutat sin flygträning tjänstgjorde han vid den 56:e Skvadronen men tvingades i december samma år till ett halvårs sjukhusvistelse efter att hans S.E.5a kraschlandat.
Trots att det fanns tvivel om han verkligen var tillräckligt frisk så friskförklarades han och förflyttades i juni 1918 till den 40:e skvadronen.
Hans första seger kom den 6 juli när han sköt ner en Hannover över Drocourt och inom loppet av tretton dagar noterades han för nio ytterligare segrar (varav två delade). Den 22 juli tog dock hans tur slut, i samband med en luftstrid över Carvin sköts han flygplan ner av en tysk Fokker D.VII och Lal Roy dödades.

För sina insatser under juli månad 1918 tilldelades han postymt "Distinguished Flying Cross", och även om det tyska flygvapnet 1918 inte var vad det en gång varit så är ändå 10 segrar under loppet av 13 dagar rätt imponerande. Till detta ska också tilläggas att han dessutom troligen led av sviterna från olyckan 1918, både fysiskt och mentalt...

[Kuriosa]
Hans brorson Subroto Mukerjee följde senare i hans fotspår, och blev efter att ha tjänstgjort i Royal Air Force under det andra världskriget överbefälhavare för det indiska flygvapnet.
[/Kuriosa]
"The past is a foreign country: they do things differently there"
L. P. Hartley

Användarvisningsbild
Svensson
Löjtnant
Löjtnant
Inlägg: 1211
Blev medlem: 12 jan 2008 09:43
Från: Västernorrland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av Svensson » 28 mar 2009 12:37

Beträffande indier i VKI: Jüngers "I stålstormen" har ett kapitel som heter "Mot indier". Och T. S. Eliot har skrivit en dikt för att hedra en av dessa indier, jag har den någonstans i bokhyllan.

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av matte_a » 23 apr 2009 10:59

Det stora kriget, Kriget som skulle göra slut på alla krig eller som vi helt kort kallar det, Första världskriget är som ni säkert redan känner till min stora passion i livet (i alla fall när det kommer till ämnet historia). Det är inte bara för den enorma tekniska, taktiska och strategiska utveckling som inträffade som jag är så intresserad utan lika mycket på grund av alla de otroliga människoöden som finns nedtecknade. Jag vill tro att individualismen var mer utbredd här än under senare krig då Första världskriget markerar en brytpunkt där ”det gamla” kriget går i graven och det nya maskinella och inte minst byråkratiserade kriget gör sitt intåg. På grund av dessa gamla element kunde en stridspilot ta sitt plan på en eftermiddagsflygning helt utan order eller planering, skjuta ner ett antal fiender och återvända för middag och ett par öl. Därför kunde också en läkare som inte på det hela taget hade något i främsta linjen att göra krypa omkring ute i ingenmansland och ta hand om sårade och utan den moderna kontrollen och byråkratin kunde en 16-åring bli den förste brittiske soldaten att stupa i kriget. Alla dessa exempel tror jag inte är möjliga i ett modernt krig då den tekniska utvecklingen gjort att det är omöjligt att starta ett stridsflygplan utan en mindre stab av tekniker och en datoriserad personkontroll som innebär att den 16-åring som idag försöker ta sig in i armén blir hänvisad dörren med rådet att återkomma om två år eller så. Självklart är denna utveckling till största delen bra då den framförallt förhindrar att 16-åringar som med rätta borde vara hemma och njuta av sin ungdom inte skjuts ihjäl av tyskt kavalleri i en Gudsförgäten del av Västeuropa.

Den lilla historia som jag nu ska berätta är också en av dessa händelser som var möjliga 1914 men knappast senare under kriget och definitivt inte under senare krig. I den här berättelsen finns alla de element som gjorde Första världskriget till det kaos där ledare försökte utröna vad deras förband gjorde trots att alla kommunikationslinjer var brutna och slagfältet hade växt till en monstrositet som aldrig tyckte slut och som de inte kunde få en överblick över ens om de försökte (vilket de i ärlighetens namn inte alltid gjorde). Det hela tar sin början under slaget vid Marne i september 1914, bakgrundhistorien kan alla och kan ni den inte så rekommenderar jag Wikipedia. Hur som helst, nu skulle kriget avgöras och tyskarna satte in sitt slutliga anfall mot Paris och krigslutet låg inom ett par dagar. Då inträffar ett antal händelser som för all framtid skulle ändra historien och som skulle leda in Europa på den väg som gick från mellankrigstiden, över andra världskriget, in i det Kalla kriget och fram till det Europa med ett mäktigt EU som vi nu lever i.

Slaget vid Marne… vi som uppskattar den gamla tidens krigsföring får nästan en tår i ögat när vi tänker på det, det var den sista episoden av den romaniska krigsföringen. Den sista resten av den taktik som slog Europa med häpnad när Gustav II Adolf kom marscherande över kullarna vid Breitenfeld den där septemberdagen 1631 och visade hela världen att linjer och salveld tillhörde framtiden. Även om just Gustav II Adolf med säkerhet hade känt sig ganska vilsen om han deltagit vid Marne så hade definitivt Napoleon känt igen sig. Självklart så hade den tekniska aspekten av kriget inneburit många förändringar men förutom att gevären och kanonerna sköt snabbare och längre, arméerna var större och det faktum att slagfältet växt från cirka 6-7 km i bredd till flera mil så var det faktiskt ingen större skillnad på Napoleons krigföring och den som användes vid Marne.

Den 4 september (helt enligt de riktlinjer som Den stora promemorian hade satt upp) inleddes Slaget vid Marne och det blev blodigt, fruktansvärt blodigt. Det inleddes planenligt med att den franska fronten fullkomligt sveptes bort av det tyska anfallet och de tyska arméerna sattes på marsch mot Paris. Ett par dagar in i slaget tog det dock tvärstopp då den franska armén med hjälp av de berömda taxibilarna från Paris lyckades slänga upp en ny linje. De fick också hjälp av de sorgliga resterna av BEF som med sitt mod gränsande till dårskap och en maskinmässig effektivitet som endast 15-20 år av tjänstgöring kunde ge avlossade de sina reglementerade 30-35 skot i minuten (för er som tycker att 30-35 skott i minuten låter lite så ska ni tänka på att detta utfördes med repetergevär utrustade med ett 5-skots magasin och är enligt mig en fantastisk prestation som jag skulle vilja se någon utföra live). Vi är nu framme vid den 8 september och slagfältet vid Marne har brutit samman till ett kaos. Den tyska högra flygeln var nu uppdelad i tre separata sektioner och von Klucks första armé hängde bokstavligen i luften och bara väntade på att slås ut. På den franska sidan såg det inte mycket bättre ut och det är i det här skedet som Foch skickar sitt famösa telegram som andas lite av den panik han måste ha känt, ” Min högra flank viker bakåt, min center sviktar, omöjligt att manövrera, situationen utmärkt, jag anfaller”. Det var i uttryckets fulla bemärkelse ”de skadades kamp”. På kvällen den 8 september vände det dock och frampå förmiddagen den 9 september hade läget stabiliserats för de tyska ledarna och upprymda av framgången skulle de nu gå till förnyad attack och en gång för alla avgöra kriget och inta Paris. Precis i detta skede kommer en ny order från generalstaben till de stridande arméerna. En order som bokstavligen slog ner som en bomb och fyllde frontgeneralerna med bestörtning och häpnad, ordern löd ”4e, 5e, 3e, 2a och 1a arméerna skall genomföra reträtt mot Aisne och dess tillflöden, ställningarna där skall befästas och försvaras”.

Vad hade hänt, vad kunde ha lett fram till denna order som syntes helt vansinnig och en felberäkning av gigantiska mått? Svaret är att ännu en av detta krigs många udda personligheter genom slump, inkompetens och bristande militär erfarenhet tagit ett beslut som skulle få enorma återverkningar på hela kriget och enligt mig i slutet kosta den tyska armén vad som hade kunnat bli en ganska lätt seger i september 1914 istället för den kapitulation som följde efter ytterligare 4 år och två månaders fasansfulla strider. Personen i fråga var en generalstabsofficer av mellangrad (överstelöjtnant) vid namn Richard Hentsch. Överstelöjtnant Hentsch har allt sedan 1914 och framåt fascinerat oss militärhistoriker och huvudfrågorna är. Hur kunde en officer med så pass låg grad få mandat att upphäva von Schliffens stora plan? Hur kunde en underrättelseofficer och inte en operationsofficer få detta mandat (man ska här hålla i minnet att operationsofficerarna inom den tyska generalstaben generellt sätt såg på sina kollegor inom underrättelseväsendet som lägre stående varelser)?

Det som inträffade var följande, på eftermiddagen den 8 september skickades Hentsch iväg av generalstabens chef von Moltke med muntliga instruktioner att undersöka situationen vid fronten då han sedan länge tappat all form av kontroll för striderna. Det faktum att Hentsch skickades iväg utan skriftliga order utan endast med en muntlig instruktion skulle få en fatal betydelse dagen efter. Han började med att besöka 5e, 4e och 3e arméernas högkvarter och kom fram till att en reträtt inte var nödvändig. Så långt ingen fara således men hans nästa stopp vid Bülows 2a armé gick inte lika bra. För det första var det personkemin, Bülow var en preussare ut i fingerspetsarna och Hentsch som var saxare och dessutom underrättelseman hade enlig Bülow inte något i hans högkvarter att göra. För det andra spelade nu Hentsch bristande operativa erfarenhet in och när han hörde det som Bülow föredrog honom så drabbades han av panik. Enligt min mening så tänkte Hentsch nästan digitalt på krigföring, alltså av eller på, 1 eller 0 medan en mer erfaren operationsofficer säkert hade sett att det såg ganska eländigt ut just nu men att det fanns god potential i de planer som Bülow redogjorde för samt det faktum att den franska armén var i värre skick än den tyska. Det Bülow ville göra men misslyckades att förklara för Hentsch var en mindre reträtt i syfte att räta ut linjen, slå ut de element av BEF och den franska armén som fanns i luckan mellan de tyska arméerna och sedan gå till förnyat anfall i riktning mot Paris. Med facit i hand och med 95 år att analysera läget har en nästan helt enig forskarkår slagit fast att denna plan med all sannolikhet hade fungerat för trots de förluster som Bülows armé dragit på sig var det fortfarande en formidabel styrka och varken BEF eller den franska armén borde ha kunnat stå emot någon längre tid. På morgonen den 9 september fick Hentsch en rapport där flygspaning över området sett ”stora styrkor” som marscherade i kolonn mott de tyska linjerna. Det som flygarna sett var enheter ur BEF som de facto drog sig tillbaka till bättre ställningar men flygare i fråga måste ha fått fel på riktningen och trodde att det var förstärkningar på väg till fronten. I detta skede rapporterar Hentsch allt han trott sig sett och hört till von Moltke som drabbades av ett nervöst sammanbrott och den lilla taktiska reträtt som Bülow ville genomföra blev nu i stället till en allmän order om reträtt av alla tyska arméer som var invecklade i slaget. När von Moltke till slut insåg sitt misstag att lita på Hentsch var det för sent och även den vänstra flygeln fick order att dra sig tillbaka. Slaget vid Marne hade involverat mer än 2 miljoner man och av dessa var 500 000 antingen döda eller sårade vilket gör slaget till ett av de blodigaste under kriget.

När de förbluffade franska och brittiska soldaterna följde efter tyskarna kunde snart rapportera att en sammanhängande skyttegravslinje var upprättad mellan Noyon och Rheims och den svängde sedan sydväst bort mot Verdun, upp över Vogeserna och slutade vid den Schweiziska gränsen nära Basel. Endast i väster fanns det nu manöverutrymme och det som följde kallas ju som bekant ”kapplöpningen till havet” men då hade von Moltke fått sparken och Hentsch förpassats ut ur historien.
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
Kilroy was Here!
Kapten
Kapten
Inlägg: 1494
Blev medlem: 05 jan 2009 16:09
Kön: Man
Från: Västra Götaland
Militär Grundutb: Ej mönstrat än
Intresse: Modern krigföring
Kontakt:

Inlägg av Kilroy was Here! » 23 apr 2009 20:36

Utmärkt, grattis, helt perfekt matte_a!

Användarvisningsbild
PZG12
Överste
Överste
Inlägg: 3094
Blev medlem: 11 jun 2005 21:09
Kön: Man
Från: Västra Götaland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Reenactment
Ort: De goa götet!
Kontakt:

Inlägg av PZG12 » 23 apr 2009 23:47

Det där visste jag inte... otroligt intressant. Suttit och gottat mig med ett glas oboy och macka till denna fina läsning. :D

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst