De tyska grymheterna 1914

Även om de flesta offer under första världskriget var soldater krävde kriget miljoner civilas liv genom undernäring och svält, tvångsförflyttning, epidemier, tvångsarbete och flygbombning. Dessutom bevittnade kriget 1900-talets första folkmord, det Ottomanska rikets övergrepp mot armenierna. Detta våld var inte begränsat till beväpnade kombattanter. Det blev snart tydligt då kriget började med en massaker på civila.
Våldets dynamik
Porträt av Johannes Jørgensen, dansk författare som 1915 publicerade "Falskt vittne" som beskrev den tyska invasionen av Belgien.
Porträt av Johannes Jørgensen, dansk författare som 1915 publicerade “Falskt vittne” som beskrev den tyska invasionen av Belgien.

Tyskland invaderade Beligen den 4 augusti 1914. Dagen därpå inleddes en massavrättning av civila medan invasionsstyrkan avancerade mot sitt första hinder – murarna kring Liège. För att hämnas för bombningarna från dessa fort samlade tyska trupper ihop invånare från de omkringliggande byarna. Offren valdes ut och sköts och de som fortfarande var vid liv dödades med bajonetter. Fram till den 8 augusti hade 850 civila dödats och en ny typ av grymheter hade utvecklats. Till en början skedde dessa massakrer där de invaderade trupperna drabbades av bakslag; tyskarna ansåg inte det belgiska militärförsvaret vara legitimt. För det andra anklagades offren felaktigt för att vara franc-tireurs (civila krypskyttar).

Större delen av det tyska fotfolket trodde uppriktigt att lokalbefolkningen attackerade dem; denna villfarelse gällande krypskyttarna motarbetades ibland av befälhavarna, ibland inte. Det fanns kvinnor, barn och äldre bland offren, men den stora majoriteten var män i krigsför ålder.  Dessa var troligare att misstänkas för krypskytte och de invaderade trupperna avskydde dem dessutom för att de fortfarande kunde njuta av det civila livet medan det själva gått miste om detta. Massakrerna utfördes ofta med ritualer utvecklade att påvisa hur hjälplösa de civila verkligen var. Människor tvingades heja på trupperna; lokala digniteter (borgmästare och präster) utsattes för offentlig förnedring och blev ibland även dödade.
Teckning av den belgiska konstnären Gisbert Combaz som skildrar invånarna i Louvains lidande
Teckning av den belgiska konstnären Gisbert Combaz som skildrar invånarna i Louvains lidande

Den stora tyska offensiven inleddes den 18 augusti och vid den 28 augusti hade man passerat Belgien. Under dessa 10 dagar bevittnades de värsta av grymheter. Trupperna, utmattade av tvångsmarscherna och ofta berusade, begick en serie storskaliga massakrer, plundringar och man brände ner städer och byar och deporterade överlevande. The värst drabbade ställena var Aarschot den 19 augusti och Andenne den 20 augusti. I den lilla industristaden Tamines vid Meuse dödades den 22 augusti 383 invånare och i Dinant den 23 augusti där den värsta massakern utfördes dödades 764 människor, en av tio invånare. I universitetsstaden Louvain brändes det högt värderade universitetsbiblioteket ner och 248 civila dödades.

Längre söderut avrättades hundratals människor i de belgiska ardennerna; vid ett tillfälle dödades 122 påstådda krypskyttar i grupper om 10; de sista tvingades klättra över högar av lik för att skjutas. I det invaderade Frankrike upplevdes samma sak om än i mindre skala: de första civila sköts i de norra delarna vid Meuse-et Moselle den 9 augusti och i en annan massaker dödades 60 människor i byn Gerbéville den 24 augusti. Genom det hela förvissade sig tyskarna om att deras överlägsenhet gjordes tydlig. En provisorisk båge upprättades i den lilla staden Werchter, norr om Louvain, nära det område där en grupp avrättade offer låg begravda som bar inskriptionen “Till de segrande soldaterna”.
En italiensk propagandaaffisch från 1918 som skildrar tyskarna som barbariska mördare, våldtäktsmän och mördare.
En italiensk propagandaaffisch från 1918 som skildrar tyskarna som barbariska mördare, våldtäktsmän och mördare.

I takt med att de tyska styrkorna förflyttade sig längre in i Frankrike avtog våldet, men nya grymheter fortsatte att blossa upp. I september dödades ett dussin civila i östra Flandern då de invaderande trupperna drabbade samman med den belgiska armén. Några veckor senare resulterade den tyska attacken på de franska och belgiska försvararna i västra Flandern vid Diksmuide i 161 civila offer som sköts på fläcken eller användes som mänskliga sköldar.

Med detta kom invasionen till sitt slut. Mobil krigföring hade förvandlats till dödläge; de invaderade territorierna i Belgien och norra Frankrike stod nu under militär ockupation. Detta innebar också slutet på civila massakrer som hade  krävt 906 liv i Frankrike och 5,521 i Belgien. Detta innebar dock inte ett slut på våldet mot civila: under de kommande fyra åren av ockupation skedde avrättningar och enstaka dödande och i den andra halvan av kriget dog omkring 2,500 belgiska män i arbetsläger. Men inga utbrott av den typen av våld som sågs vid invasionen skedde igen. Dessa massakrerar var inget förebud av ihållande extremt våld mot de invaderade folken i väst.
Första världskrigets effekt på samhällena.
Rapport med utvärdering av de tyska övergreppen, 1915.
Rapport med utvärdering av de tyska övergreppen, 1915.

De “tyska grymheterna” – som de snart blev kända som i den allierade allmänna opinionen – satte tonen för debatten om våld mot civila. De etablerade en distinkt skillnad mellan “bara” våld i krig gentemot “grymheter”. Bägge parter yrkade sin moraliska rätt genom att hävda att de stred i ett krig mot angripare som gick över gränsen för vad som var acceptabel krigföring: de allierade lägren, inte utan berättigande, mot en invaderande makt som dödade obeväpnade människor, och tyskarna, som sträckte lite på bevisningen, som ansåg sig vara omringade av fiender vars metoder inbegrep civilt krypskytte.

Bägge parter beskyllde varandra för att ignorera internationella regler gällande rättrådig krigföring. Ett tyskt manifest beskyllde de “ryska horderna” för barbariska metoder under invasionen av östpreussen i augusti och september 1914, då omkring 100 civila dödades. Ryssarna beskyllde tyskarna för grymheter med anledning av de massakrer som utfördes de första dagarna i augusti 1914 i Kalisz i ryska Polen och i Częstochowa i Silesien. Vidare anklagelser, alla formulerade med nationell fientlighet, skulle fortsätta bollas fram och tillbaka genom hela konflikten. På detta sätt bidrog de “tyska grymheterna” till bilden av ett korståg mot grymhet trots att själva krigföringen i sig förråade attityderna.