De Jugoslaviska krigen

De Jugoslaviska krigen bestod av en serie våldsamma konflikter i den före detta Socialistiska federationen Jugoslavien mellan 1991 och 2001. Krigen kom att karaktäriseras av bittra etniska konflikter mellan de olika folkgrupperna i Jugoslavien, i huvudsak serber på den ena sidan och kroater, bosniaker och albaner på den andra, men även mellan bosniaker och kroater i Bosnien och makedonier och albaner i Makedonien. Krigen slutade med ett massivt ekonomisk jugoslaviskt förfall.

Sarajevo-1992Women-run-for-their-lives-across-“sniper-alley”-under-the-sights-of-Serbian-gunmen-during-the-siege-of-Sarajevo.-The-civil-war-in-Yugoslavia-scarred-Europe-at-the-end-of-the-century-producing-atrocities-of-a-magDe Jugoslaviska krigen bestod av en serie våldsamma konflikter i den före detta Socialistiska federationen Jugoslavien mellan 1991 och 2001. Krigen kom att karaktäriseras av bittra etniska konflikter mellan de olika folkgrupperna i Jugoslavien, i huvudsak serber på den ena sidan och kroater, bosniaker och albaner på den andra, men även mellan bosniaker och kroater i Bosnien och makedonier och albaner i Makedonien. Krigen slutade med ett massivt ekonomisk jugoslaviskt förfall.

Dessa krig beskrivs ofta som Europas dödligaste konflikter sedan andra världskriget och har blivit ökända för de krigsförbrytelser som utfördes, inklusive etnisk rensning i stor skala. Det var de första konflikter sedan andra världskriget som kom att dömas som folkmord i sin karaktär och många nyckelpersoner dömdes för krigsbrott. Den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) grundades av FN i syfte att väcka åtal för dessa brott.

Även om spänningarna i Jugoslavien hade byggts upp sedan det tidiga 1980-talet så var det 1990 som visade sig vara året då krig skulle bli en sannolik situation. Mitt i de tuffa ekonomiska tiderna sågs, som så ofta tidigare i historien, den nationalistiska medvetenheten öka bland de olika etniska grupperna. Vid den sista 14:e kommunistiska partikonferensen i januari 1990 röstade den serbdominerade kongressen ner det slovenska förslaget om ett upphörande av enpartisystemet och för ekonomisk reform. Detta fick den kroatiska och slovenska delegationen att lämna sammanträdet och därmed bryta upp partiet – en symbolisk händelse som representerade slutet på ”brödraskap och samhörighet”.

De jugoslaviska krigen anses bestå av två delar av successiva krig som kom att påverka alla de sex tidigare jugoslaviska republiker, inklusive Kosovo:

  • 1. Kriget i Slovenien (1991)
  • 2. Kroatiska självständighetskriget (1991-1995)
  • 3. Kriget i Bosnien (1992-1995)
  • – NATO:s bombning av Bosnien (1995)
  • Krig i albanskbefolkade områden:
  • 1. Kosovokriget (1998-1999)
  • 2. Sydserbiska konflikten (1999-2001)
  • 3. Makedoniska konflikten (2001)

Bakgrund

hercegbosna201011181027Före andra världskriget uppstod stora spänningar ur det första multietniska monarkistiska Jugoslavien och dess relativt serbdominerade politik och demografi. Fundamentalt för spänningarna var den nya statens olika koncept: kroaterna föreställde sig en federal modell när de skulle åtnjuta större självstyre än vad de gjort som separat stat under Österrike-Ungern. Under Österrike-Ungern åtnjöt kroaterna självstyre med fria händer endast inom områden som utbildning, juridik, religion och 45% av skatterna. Serberna tenderade att se territorierna som en belöning för dess stöd för de allierade under första världskriget och den nya staten som en förlängning av det serbiska riket. Serberna offrade sin egen stat (då en liten bit större än dagens Serbien, inklusive större delen av Kosovo och Makedonien) i syfte att förverkliga idealet om en sydslavisk stat.

Spänningar mellan de två etniska grupperna ledde ofta till öppna konflikter, med den serbdominerade säkerhetsstrukturen utövandes förtryck under valen och mord i det federala parlamentet på kroatiska ledare som Stjepan Radic som motsatte sig den serbiska monarkiska absolutismen. Morden och brotten mot de mänskliga rättigheterna var mål för oro inom organisationen för mänskliga rättigheter och väckte protester bland intellektuella, bland annat Albert Einstein. Det var ur denna förtryckarmiljö som den radikala gruppen Ustasa grundades. Nationens spänningar kom att utnyttjas av ockupationsmakterna under andra världskriget som etablerade en marionettregim bestående av den större delen av dagens Kroatien och Bosnien.

Axelmakterna installerade Ustasa i ledning för den Självständiga staten Kroatien, som i sin tur beslutat att den serbiska minoriteten var en grupp med expansionssyften som arbetade för att underminera den kroatiska staten och därför antog en folkmordspolicy mot dem. En tredjedel skulle dödas, en tredjedel skulle utsättas för etnisk rensning och en tredjedel skulle konverteras till katolicismen och assimileras som kroater. Samma policy antogs även i Bosnien. Både kroater och bosnienmuslimer rekryterades som soldater av SS (i huvudsak 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS ”Handschar“ (kroatische Nr. 1). Vid samma tid installerades Milan Nedic, tidigare rojalistisk general, av axelmakterna som ledare för den serbiska marionettregimen. Bägge quislingar konfronterades och nedkämpades senare av den kommunistledda antifascistiska partisanrörelsen bestående av medlemmar från alla etniska grupper i området, vilket lade grunden för formationen av den Socialistiska federationen Jugoslavien.

help-bosnia-nowEfterkrigstidens officiella jugoslaviska uppskattningar av offer under andra världskriget uppgick till 1,704,000. Efterföljande insamlande av data under 1980-talet av historikerna Vladimir Zerjavic och Bogoljub Kocovic visade att den verkliga dödssiffran låg på omkring 1 miljon. Av dessa låg Ustasa bakom mellan 330,000-390,000 mord på etniska serber.

Trots den federala strukturen på det nya Jugoslavien fanns det fortfarande spänningarna mellan federalister, i huvudsak kroater och slovener som argumenterade för större självstyre, och de som strävade för enhet, i huvudsak serber. Protester kom i cykler i åren som följde med strävan för större individuella och nationella rättigheter (som Den kroatiska våren) och upphörande av förtryck. 1974 års konstitution var ett försök befästa den federala modellen och formalisera den nationella rättigheterna.

Upplösningen av Jugoslavien (1991-1995)

Under åren som ledde fram till de jugoslaviska krigen hade relationerna mellan republikerna börjat försämras kraftigt. Slovenien och Kroatien önskade större självstyre inom en jugoslavisk konfederation medan Serbien ämnade stärka den federala auktoriteten. Då det stod klart att det inte fanns någon lösning för alla parter började Slovenien och Kroatien röra sig mot självständighet. Vid denna tidpunkt fanns ingen effektiv auktoritet på federal nivå. Det federala presidentskapet bestod av alla 6 republiker och 2 provinser, samt JNA (Jugoslaviska folkets armé). Det kommunistiska ledarskapet delades längst nationella linjer. Den slutgiltiga kollapsen skedde vid den 14:e kongressen då de kroatiska och slovenska delegaterna lämnade mötet i protest eftersom deras önskemål nekats av den pro-integrationsmajoriteten.

Den första av dessa konflikter, känd som tiodagarskriget, initierades av slovenernas utträde ur federationen de 25 juni 1991.

Kroatiska självständighetskriget

Croatian_War_1991_Vukovar_destroyed_tankAndra serien av dessa väpnade konflikter, det kroatiska självständighetskriget, började då serber i Kroatien, som motsatt sig den kroatiska självständighetsförklaringen, meddelade sin frigörelse från Kroatien. Detta drag var delvis triggat av ett villkor i den nya kroatiska konstitutionen som tidigare refererat till serberna i Kroatien som en ”nationell beståndsdel”, men som nu uppfattades av serberna som en omklassificering till ”nationell minoritet”. Detta förenades med en historia av misstro mellan de två etniska grupperna daterat tillbaka till åtminstone de båda världskrigen och mellankrigstiden. Den federalt styrda armén (JNA) stod ideologiskt för enhet, dvs pro-jugoslavisk, var övervägande bemannat av serber i officerskåren och var därför motståndare till kroatisk självständighet och tog de kroatisk-serbiska rebellernas sida. Eftersom JNA hade nedmonterat de territoriella enheterna av de två mest nordliga republikerna stod den flygfärdiga kroatiska staten tvunget att bygga upp sin militär från noll och var vidare förhindrade av ett vapenembargo infört av FN som gällde för hela Jugoslavien. Serberna bosatta i Kroatien berördes inte av detta embargo då de åtnjöt stöd från den jugoslaviska armén. Gränsregionerna stod inför direktattacker från styrkor inom Serbien och Montenegro och såg förödelsen av staden Vukovar och bombningarna av det av UNESCO världsarvsskyddade Dubrovnik. En västjournalist kritiserade Kroatiens strävan för självständighet och beskrev det som ett ”oansvarigt och onödigt val som bröt upp ett så magnifikt land som Jugoslavien, orsakade ett blodigt krig i Kroatien och återuppväckte många av Ustasa-Cetnikfasorna från andra världskriget”.
Kriget i Bosnien

I mars 1991 möttes Franjo Tudjman och Slobodan Milosevic för att diskutera Karadordevoavtalet. De försökte uppnå en överenskommelse angående Jugoslaviens sönderfall, men deras största angelägenhet var i själva verket Bosnien, eller snarare dess uppdelning.
Under tiden hade serberna i Kroatien vunnit kontroll över centrala Kroatien tillsammans med den bosniska JNA-kåren under ledning av Ratko Mladic. Utmärkande för dessa attacker var dödandet av tillfångatagna soldater och stora civila förluster (Vukovar- och Skabrnjamassakern). Dessa kom att bli föremål för åtal av ICTY gällande krigsbrott med anknytning till det serbiska politiska och militära ledarskapet. I januari 1992 proklamerade Vance-Owenplanen FN-kontrollerade (UNPA) zoner för serber i territorier som tagits i anspråk av serbiska rebeller som Serbiska republiken Krajina och ledde till ett slut för större militära operationer, även om sporadiska artilleriattacker förekom på kroatiska städer och enstaka intrång av kroatiska styrkor på UNPA-zoner fortsatte till 1995.

1992 hade konflikten slukat Bosnien och Herzegovina. Det var till största del en territoriell konflikt mellan lokala bosniaker och kroater uppbackade av Zagreb på ena sidan och serber uppbackade av den jugoslaviska armén på den andra. De jugoslaviska styrkorna, som hade omvandlats till en i stort sett serbdominerad militär styrka, motsatte sig den bosniackledda regeringens agenda för självständighet och tillsammans med andra väpnade militanta nationalistiska serbiska styrkor försökte man förhindra bosniska medborgare från att rösta i 1992 års folkomröstning för självständighet i syfte att förhindra Bosnien att på laglig väg kräva utträde. Man lyckades dock inte övertyga folk om att inte rösta och istället resulterade den skrämmande atmosfären i kombination med en serbisk bojkott i att hela 99% röstade för självständighet i valet.

Den 19 juni 1992 utbröt strider mellan kroater och bosniaker. Den bosniska konflikten, som mest uppmärksammats för belägringen av Sarajevo och Srebrenica, var utan tvekan den blodigaste och mest rapporterade av alla jugoslaviska krig. Den bosnienserbiska fraktion ledd av ultranationalisten Radovan Karadzic lovade självständighet för alla serbiska områden i Bosnien från den bosniakdominerade bosniska regeringen. I syfte att länka samman de separerade delarna befolkade av serber och områden som serber gjort anspråk på, bedrev Karadzic systematisk etnisk rensning mot i huvudsak bosniaker genom folkmord och tvångsförflyttningar. Den amerikanska underrättelsetjänsten (CIA) rapporterade i april 1995 att 90% av alla krigsbrott i de jugoslaviska krigen fram till dess hade begåtts av serbisk militär. De flesta av dessa skedde i Bosnien.

Stridigheterna i Kroatien upphörde under sommaren 1995 efter att den kroatiska armén iscensatt två snabba militära operationer, Operation blixt och Operation storm, med vilka man lyckades återta hela sitt territorium förutom den av UNPA kontrollerade östra sektorn gränsande mot Serbien. De flesta av den serbiska befolkningen i dessa områden tvingades till flykt och kom att utsättas för krigsbrott av den kroatiska armén. Den återstående östra sektorn föll under FN-administrationen (UNTAES) och återintegrerades med Kroatien 1998. 1994 medlade USA fred mellan kroatiska styrkor och den bosniska armén. Efter framgångarna med de två kroatiska operationerna inledde de bosniska och kroatiska arméerna ett samarbete i en operation med kodnamn “Operation Maestral” i syfte att tvinga tillbaka territoriella bosnienserbiska framgångar. Denna faktor, tillsammans med det faktum att NATO inledde bombningar av bosnienserbiska områden, tvingade slutligen serberna till förhandlingsbordet. Stort tryck sattes på att få alla sidor att hålla sig till eldupphöret och slutligen förhandla om ett slut på kriget i Bosnien. Kriget slutade med undertecknandet av Daytonavtalet den 14 december 1995 och grundandet av Republika Srpska som en enhet inom Bosnien.

Konflikter i albanskbefolkade områden (1996-2002)

I Kosovo, Makedonien och södra Serbien karaktäriserades konflikterna av etniska och politiska spänningar mellan de serbiska och makedoniska regeringarna och albanska minoriteterna vilka sökte autonomitet.

Kriget i Kosovo (1996-1999) utvecklades till ett fullskaligt krig 1999, medan den makedoniska konflikten (2001-2002) och sydserbiska konflikten (2001) mer karaktäriserades av väpnade sammandrabbningar mellan statliga säkerhetsstyrkor och etniska albanska gerillasoldater.
Kriget i Kosovo slutade då NATO agerade mot serbiska styrkor 1999 genom i huvudsak flygattacker, men även markbaserade kampanjer, under ledning av general Wesley Clark. NATO-aktionen brukar ofta räknas som ett separat krig i sig.
De militära konflikterna i södra Serbien och i Makedonien slutade med ett internationellt framställd fredsplan mellan rebeller och regering. Kosovo placerades under kontroll av United Nations Interim Administration Mission in Kosovo och militärt skydd av KFOR. Upplopp bröt ut 2004 med mindre uppror 2008 vid Kosovos självständighetsdeklaration och därmed separation från Serbien.